Fotbollsminnen
Krönika måndag, augusti 10th, 2020
När Örebro SK förlorade i senaste omgången blev jag glad för motståndarnas skull. De hade haft det motigt i flera matcher och var värda en seger, tänkte jag. De följande dagarna började jag tänka på att jag kanske inte längre känner starkt för något fotbollslag.
När jag var åtta år höll jag på Brasilien i VM. Min idol var Zico. Jag skrev upp alla resultat i en liten anteckningsbok. På framsidan hade jag målat den brasilianska flaggan. Jag var förkrossad när favoritlaget förlorade mot Italien. Jag gick ut i trädgården och grät. Mamma och pappa oljade trätrallen och hade annat att tänka på. Brydde sig kanske inte så mycket om Brasiliens fotbollslandslag just då. Jag gick en sväng på cykelvägen mellan Ullvigymnasiet och Krillanbadet för att försöka smälta nederlaget.
Året därpå började jag prenumerera på Buster. Jag köpte mitt första exemplar i en Ica-butik i Funäsdalen i Härjedalen under sportlovet. Bosse Berglund, hockeyspelare i Djurgården, på omslaget. Jag har kvar tidningen fortfarande. Benny Guldfot och Åshöjdens bollklubb blev följeslagare. Varannan tisdag låg tidningen på min plats på köksbordet av furu när jag kom hem från skolan. Mamma gjorde ofta nyponsoppa och mackor. Jag var dödshungrig eftersom jag bestämt mig för att skolmaten var dålig och inte gick att äta.
Det blev förstås VM igen, men Brasilien i VM 86 var inte samma sak. Under de här åren prenumererade vi på både Bärgslagsbladet och Nerikes Allehanda. I Nerikes Allehanda läste jag bara sporten. Där rapporterade dom om ÖSK, BK Forward och Degerfors. ÖSK låg då i division ett, gick upp i allsvenskan i slutet på åttiotalet. Jag förknippar ÖSK med division ett från uppväxten.
Sen blev det så att fotbollen inte var lika magisk längre. Jag började inse att fotboll var meningslöst. För mig stod inte Tipsextrafotbollen för frihet som hos den norrländska fotbollsjournalist som beskrivit hur han via Tipsextrastudion kopplades upp mot världen från Malmberget. Tvärtom, jag tänkte på den som ett fängelse. Jag tittade på den i brist på annat. Jag började intressera mig för andra saker. Jag skulle inte längre bli fotbollsproffs. Jag skulle bli popstjärna, författare, konstnär. Direkt efter fotbollslägret i Portugal våren 89 gick jag till Smedjan hemma i Köping med min bror. Lokalen var nyrenoverad av föreningens medlemmar. Det hade tidigare varit en smedja som tillhört Köpings mekaniska verkstad, därav namnet. Nu var det konsertlokal med plats för 300 besökare och ett kafé. I samband med invigningen hade också Kontaktnätet sin årliga kongress i Köping. Det var konsertprogram flera dagar i rad. Jag hade missat första dagen, men denna andra dag var det ett lokalt band som hette J Hex, därefter Stockholms Negrer och Freddie Wadling, i vilken konstellation minns jag inte. Jag minns däremot att jag fick ett mynt i huvudet när Stockholms Negrer spelade låten ”Ge mig mera pengar”. Sångaren Michael Alonzo, tidigare KSMB, hade uppmanat publiken att kasta pengar under låten. Det gjorde ganska ont att få ett mynt i huvudet. Det var en spännande konsertupplevelse, det var en spännande värld. Jag minns att sångaren i J Hex pratade med min brors kompis Tommy efter spelningen.
Direkt efter fotbollsavslutningen i Forsby FF:s klubblokal på Pungbovägen i Köping samma år gick jag till en konsert med J Hex i Karlbergsskolans aula.
När jag flera år senare lärde känna Björn på korridoren på Smålands Nation i Lund hittade jag tillbaka till fotbollen på ett nytt sätt. Första gången jag var inne på hans rum lyssnade vi på Bruce Springsteens ”The River” och pratade om tidningen Buster. Vi kunde analysera och diskutera matcher tillsammans. Vi kunde också prata om känslor och relationer. Efter Lundastudierna blev vi osams, men jag tänker ändå på allt positivt, det jag lärde mig, och hur vår vänskap vidgade min värld.
—
Magnus Gustafson
