CD: Angelus av Victoria Borisova-Ollas
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, oktober 5th, 2020
Victoria Borisova-Ollas: Angelus*; The Kingdom of Silence°; Before the Mountains Were Born°; Creation of the Hymn*, Open Groundˆ (BIS/Naxos) Speltid: 82’08.
Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, Andrey Boreyko (dirigent)*, Martyn Brabbins (dirigent)°, Sakari Oramo (dirigent)ˆ
Betyg:
Det är inte konstigt om en tonsättare med rötter i Ryssland intresserar sig för klockklang. Klockan är en återkommande symbol i rysk kulturtradition: klockan som manar till uppvaknande och handling, klockan som kallar till andakt, upprorets klocka och maktens klocka, stormklockan och varningsklockan, kröningsklockan och gudstjänstklockan. Den dyker upp i litteraturen och filmen och musiken – nu senast hos Victoria Borisova-Ollas. Hon är född i Ryssland men lever och verkar i Sverige sedan 1993.
Foto: Martina Holmberg (http://www.borisova-ollas.com/).
Angelus utgör ett slags vandring mellan Münchens klockor och klockspel och inleder ett album med fem orkesterverk skrivna mellan 2003 och 2013. Klockorna återkommer i The Kingdom of Silence, skrivet till minne av den ryske tonsättaren Nikolaj Korndorf, och i Before the Mountains Were Born (som annars lyfter fram orkesterns träblåsare). Skivans slutpunkt utgörs av Open Ground, ett verk inspirerat av Salman Rushdies roman Marken under hennes fötter, närmare bestämt av första kapitlets skildring av en jordbävning. Inte så konstigt alltså att slagverket får en framträdande roll. Men här finns också ett ståtligt bleckblås som ekar av Janáčeks Sinfonietta. Det senaste verket, Creation of the Hymn för stråkorkester, är det mest traditionella och klingar 1930-tal, ibland med brittisk ton, ibland mer åt Bartók-hållet. Albumet visar hennes dragning till såväl det hymniskt solenna som det lite pompösa.
Albumet har alltså fått sitt namn efter Angelus, som med sina 22 minuter också är det längsta stycket. Liksom de andra visar det Borisova-Ollas känsla för orkesterklanger, allt från spröda till massiva. Även om orkestervirtuosen Ravel generellt inte är den man tänker på så finns här partier som hämtade ur hans Ma mère l’oye – och kanske från Hindemiths Symfoniska metamorfoser. Det är ett snyggt och lättlyssnat men kanske lite ofokuserat verk. Det är som om musiken strövar omkring och förmedlar stämningar och intryck, men jag kan sakna en riktning som skapar mer spänning och dynamik. Det gör att jag trots allt, kanske till skillnad från andra, fastnar mer för The Kingdom of Silence, Before the Mountains Were Born och Open Ground som alla har en större emotionell laddning och expressivitet. De ligger också närmare Borisova-Ollas första symfoni, ”The Triumph of Heaven” (Phono Suecia), som är ett verkligt kraftprov i den ryska traditionen. Verken på den nu aktuella skivan är inte lika dramatiskt omtumlande, men visst bjuder de på häftig, och ofta mycket ”filmisk”, orkestermusik.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
