CD: Solopiano med Dominik Wania och Michael Wollny

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized lördag, oktober 10th, 2020

Dominik Wania: Lonely Shadows (ECM/Naxos). Speltid: 48’53.
Dominik Wania (piano)

Betyg:

–

–

–

–

–

–

–

Michael Wollny: Mondenkind (ACT Music/Naxos). Speltid: 46’40.
Michael Wollny (piano)

Betyg:

–

–

–

–

–

Många jazzpianister är idag klassiskt skolade och hos många kan man höra ett inflytande från Debussy och Ravel. Det gäller i hög grad Dominik Wania som nu gör sin solodebut på ECM. Det där med den klassiska skolningen hörs inte minst på det rikt varierade anslaget. Och nog är det Debussys sjunkna katedral som ekar i ”Towards the Light” och Ravels vattenglitter och sorgsna fåglar vi hör i ”Liquid Fluid” respektive ”AG76”. Till saken hör att Wania med sin trio på albumet Ravel (For Tune, 2013) jazzifierat alla satserna i Ravels pianosvit Miroir, där ”Oiseaux tristes” ingår. Men han rör sig också i mindre impressionistiska riktningar som drar åt såväl Webern som Messiaen. Resultatet är alltigenom övertygande, och titeln Lonely Shadows säger något om atmosfären. Vi är en bra bit bort från 1950-talets polska jazzpianister som Krzystof Komeda och Andrzej Trzaskowski men närmare samtidens Marcin Wasilewski. Med sitt sensibla och rikt varierade spel etablerar sig Wania hur som helst med självklar auktoritet i ECM:s växande katalog med modern jazz och improviserad musik för solopiano.

Precis som Wania företräder Michael Wollny en modern europeisk jazz som kan närma sig den klassiska musiken. På tidigare album har han knutit an till Bach och Schubert. Här är det Alban Berg och Paul Hindemiths yngre och långt mindre kände bror Rudolf som dyker upp. Och vid något tillfälle låter det ungefär som Erik Saties Rosenkorsmusik. Mondenkind heter albumet och är hans debut som soloartist. Tidigare har vi hört honom tillsammans med bland andra Nils Landgren på 4 Wheel Drive Live. Närt jag såg titeln på nya albumet var min första tanke att det var inspirerat av ockultisten Aleister Crowleys roman Moonchild och alltså skulle ta upp kampen med John Zorns album från 2006. Men där tog jag fel så det förslår. Av pressmaterialet framgår att Wollny i stället hämtat namnet från en roman av Michael Ende, och musiken är långt ifrån Zorns utmaning för hörselorganen. Wollny själv hänvisar till astronauten Michael Collins upplevelse av att ensam snurra runt månen medan hans kamrater Neil Armstrong och Buzz Aldrin klev runt på dess yta. Under varje varv var han i 46 minuter och 38 sekunder avskärmad från all kontakt med jorden och upplevde en total ensamhet. Wollnys album klockar in på samma tid, och det är ju snyggt. Dessutom får man väl säga att ensamhet och distans och isolering ligger i tiden.

De femton spåren, som glider över i varandra utan pauser, fångar olika känslolägen och stämningar, och Wollny utnyttjar pianots rika klangrepertoar genom att även spela direkt på strängarna. Det är omväxlande rytmiskt staccato och mjukt melodiskt.

Ändå är det den lågmälde och subtilt nyanserade Wania som verkligen drar in mig i sin trollkrets och får mig att lyssna på helspänn. Det är som om det händer mer hos Wania än hos Wollny, trots att det på ytan tycks tvärtom. Men det finns egentligen ingen anledning att spela ut dem mot varandra. Det är bara att glädjas åt båda albumen.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.