Roman: Efterbörd

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, november 15th, 2020

Efterbörd – Om äktenskap och skilsmässa

Rachel Cusk

Översättning av Niclas Hval

Albert Bonniers förlag. 163 sidor. Utkommen.

 

Med memoarromanen, alternativt essäromanen, Efterbörd lade den kanadensiska författaren Rachel Cusk (1967-) grunden för en trilogi om en skilsmässa. Trilogin bestod av titlarna Konturer, Transit och Kudos. Serien är redan utgiven av Albert Bonniers förlag men nu kommer även förstudien ut på förlaget. På svenska har alltså trilogin och romanen kommit i omvänd ordning.

Att berätta och forma en historia är ett tacksamt sätt att lägga slag om sanningen, om vi förstår den relativt. Cusk skriver att ”min man ansåg att jag hade betett mig vidrigt mot honom. Det var en åsikt som inte gick att rubba: hela hans värld var upphängd på den. Det var hans berättelse, och jag har på senare tid börjat avsky berättelser”. Att få vara den som dikterar en historia är att kontrollera historien, något som också många post-koloniala författare med rätta har kommenterat. Att då skriva en bok om samma händelse blir att skriva tillbaka sin historia, att själv diktera den. Förmodligen återger den heller inte sanningen till fullo, men skrivandet blir en mothandling som kontrasterar den rådande. Man måste ibland krossa en berättelse för att en ny ska komma till stånd. Cusk skriver att ”under ett fåtal veckor hade vi omintetgjort allt som lett fram till ögonblicket när vi separerade; vi hade omintetgjort själva historien.” Den berättelse man delade innan måste nu upplösas, ge vika för en ny berättelse som förklarar skilsmässan.

Det finns en oerhörd uppriktighet, en villkorslös ärlighet i boken. När Cusks make ska flytta ut är det enda hon kan tänka på och skriva om tandvärk och praktikaliteter om att dra bort tanden. I en reflektion undrar hon: ”Hade vi nått en punkt i krisen där det enda vi kunde uppfatta var smärta och där det enda behovet vi hade, där det enda vi längtade efter, var att smärtan skulle upphöra?” En skilsmässa blir också vardag och ofta försöker man distansera sig från vardagen och tänka på sådant som man egentligen måste tänka på, som att få tandvärken att sluta. Det kanske är gement av oss men det är mänskligt. En del har beskrivit Cusks avståndstagande som om hon skulle vara passiv och inte delaktig i sin egna skilsmässa. Jag tror det är fel. Egentligen skriver hon fram sig som den främling som finns inom oss, den del av oss som är någon annanstans och som inte, oavsett omständigheter, är närvarande i det som händer. Nu råkar det bara vara en skilsmässa, men samma del hade varit någon annanstans även i andra situationer.

Men detta fokus på andra saker fungerar också allegoriskt. När Cusk talar om sin tandvärk och besök hos tandläkaren för att dra ut tanden så talar hon inte bara om tandvärk. Tandvärksprocessen talar för skilsmässoprocessen, de kontrasterar och framhäver varandra. Detta knep påminner om hur Ernest Hemingway (1899-1961) tillsynes talar om fiske i Den gamle och havet (1952) medan han egentligen talar om livet. Bakom det sakliga språket, som når en nollpunkt, finns något annat.

Cusk resonerar en hel del om konflikter som kan uppstå mellan människans biologiska och sociala kön. Framför allt gäller detta kvinnan. Dels förväntas hon vara moder i ett modernt samhälle samtidigt som hon i det moderna samhället ska göra avkall på moderskap till fördel för att konkurrera på i det sociala fältet. Hon ska vara moder och inte vara moder. Dessa två positioner går inte ihop, och splittringen som följer är svår att hantera för en moder som genomgår en skilsmässa. Hur ska en kvinna som satsat på en social karaktär med trovärdighet kunna hävda att hon också är en moder? Egentligen borde det inte föreligga några problem, men utifrån de sociala reglernas egna logik blir detta problematiskt. Hyckleriet ligger däri att om en pappa ägnar sig åt sina barn och sin karriär ses detta som något positivt, det uppmanas, medan kvinnan uppmanas att distansera sig från sin familj samtidigt som hon inte gör det.

Denna dubbelhet får Cusk att säga att ”jag var alltså både man och kvinna”. Detta gör att hon har både ”manligt” sociala värderingar som ”kvinnligt” sociala värderingar. Dessa kolliderar med varandra och klyvningen blir som mest påtaglig i skilsmässan när hon tvingas ersätta sin make ekonomiskt eftersom han varit hemma med barn och skött hushåll medan hon satsat på en författarkarriär. Är hon man eller kvinna i denna situation? Vad är det rätta att göra? Ska hon göra avkall på sin ”kvinnlighet” och framhäva sin ”manlighet”. Positionerna blir omvända.

I boken resonerar Cusk mycket om dubbeltydigheten som finns i varje relation; kärleken och hatet finns jämsides men de plockas fram vid olika tillfällen. Men de finns inom oss samtidigt. Cusk skriver att ”första gången jag såg min man efter separationen förstod jag, till min förvåning, att han hatade mig. Jag hade aldrig sett honom hata någon: det var som om han var uppfylld av något som inte var han själv, som om han var förorenad av något, som en kuststräcka som målats svart av ett oljespill.” Även om hennes före make inte verkade vara sig själv, fanns ändå hatet där inom honom från början. Cusk ser alltså människans natur som dubbel, att motstridiga egenskaper kan rymmas i ett.

Vid ett tillfälle skriver Cusk: ”Inget tillhör mig längre. Jag är landsförvisad från min egen historia. […] jag har inte längre något liv. Allt är ett efteråt, en efterbörd.” Ändå så fortsätter livet, men hon genomgår det i ett annat sken. Separationen kastar ett nytt skimmer över vardagen och saker framträder på ett annat sätt. Skilsmässan blir som en prisma genom vilken allt ljus färdas. Saker kommer ut på ett annat sätt.

Efter att Cusk har genomgått separationen ser hon andra par och deras interaktion mellan varandra som något annat än vad det tillsynes är. ”När par pratar verkar allt de säger betyda något annat. Deras prat bygger på hänvisningar, men verkligheten som det hänvisas till är dold. Man ser skuggan men inte föremålet som kastar den.” Hon har synat något, ser förbi formaliteterna, förbi familjekomedin. Boken behandlar också den fasad man måste upprätthålla när man går igenom något svårt. Det förväntas av en fast att man inte riktigt förmår det. Cusks syster säger att ”om de”, Cusks barn, ”tror du är lycklig så kommer de att vara lyckliga”. Man kommer själv i andra hand.

Cusk påpekar att kroppen påverkas av vad sinnet går igenom, de samverkar med varandra. Stressen och all osäkerhet tar ut sin rätt på kroppen. ”Dagar och nätter med en hunger som är vit och abstrakt, hunger och en upprymdhet som i själva verket är dess motsats: fasa.”

Den kritik som har riktas mot Efterbörd är att Cusk genom boken skulle måla upp sig som en martyr. I intervjuer har Cusk sagt att litteraturen ett sätt att formulera en sanning. Även om det kan låta relativistiskt får man inte glömma att litteratur är en framställning över hur verkligheten skulle kunna vara; den är inte en direkt avspegling av den. Detta är hennes framställning, som hon väljer den. Man skulle självklart kunna framställa verkligheten på ett annat sätt, men det skulle alltid vara en framställning som man har gjort bruk på. Att framställa verkligheten som den egentligen var tillfaller historiken, och även de är skeptiska till att man kan lyckas med det. Som sagt, detta är en litterär framställning och vi glömmer inte bort det när vi läser boken. Man skulle ändå kunna hävda att Cusk inom sin framställning gör sig till martyr. Men då har man nog missuppfattat Cusks berättarposition som någon som distanserar sig själv från sig själv, ser allt på avstånd och som absorberar det som händer runtomkring henne. Hon är ingen martyr, hon är en observant som observerar att saker händer henne.

—

Isak Adolfsson