Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD (SACD): Symfoni nr 12, ”De döda på torget”, av Allan Pettersson

CD (SACD): Symfoni nr 12, ”De döda på torget”, av Allan Pettersson

Allan Pettersson: Symphony No. 12, “The Dead in the Square”  (BIS/Naxos). Speltid: 55’10.
Swedish Radio Choir, Eric Ericson Chamber Choir, Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

Betyg: 

Allan Petterssons 12:e symfoni skiljer sig från alla hans andra. Det är den enda med vokala inslag. Men att säga vokala inslag är förstås missvisande, då kören dominerar hela verket. Som så ofta hos Pettersson är symfonin gjuten i ett enda block, men genom att det är nio dikter som framförs blir det ändå naturligt att tala nio, om inte satser så i alla fall partier. För texterna svarar Pablo Neruda. Han hade fått nobelpriset 1971 och avled två år senare, tolv dagar efter Pinochets statskupp. Hans hem vandaliserades och hans böcker brändes, men begravningen blev en stor manifestation mot kuppmakarna.

Salvador Allende och Pablo Neruda. Allende valdes till president 1970 och begick självmord i samband med militärkuppen, ledd av Augusto Pinochet, den 11 september 1973. Tolv dagar senare dog Pablo Neruda av hjärtsvikt i samband med en cancerbehandling. Bådas död blev efter diktaturens fall föremål för utredningar, då det fanns misstankar om att de i själva verket blivit mördade. Dikterna till sin symfoni hämtade Pettersson ur Nerudas Canto general, översatt av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz. ”De döda på torget” var Nerudas reaktion på en attack av den chilenska polisen 1946, när sex arbetare sköts ihjäl och nästan hundra skadades vid en demonstration. (Bild: Biblioteca del Congreso Nacional de Chile.)

Neruda var alltså i högsta grad aktuell när Pettersson 1973 började komponera sitt verk. Det var en beställning från Uppsala universitet till lärosätets 500-årsjubileum. Men uppenbarligen blev man bekymrade över Petterssons val av texter. Ett verk med titeln ”De döda på torget” var kanske inte det man önskat sig. Hur som helst framfördes det 1977, för säkerhets skull tillsammans med ett annat verk av mer jubileumskaraktär. Textvalet låg ändå i linje med Allan Petterssons livslånga solidaritet med de fattiga och förtryckta. Han var ju själv uppvuxen i det då proletära Söder på Stockholm. Han betonade också att han inte i första hand såg dikterna som renodlat politiska utan som ett mer allmänt uttryck för den grymhet de svaga i samhället utsätts för. Universitetet hade ju också angivit att man önskade ett verk med ”tidsaktualitet i djup bemärkelse”. Och det kan man ju säga att de fick. Samma år som Pettersson fullbordade symfonin skrev han också kantaten Vox humana, liksom symfonin baserad på texter av Neruda.

Åsikterna om verkets kvalitet går isär. En del finner 12:an vara Petterssons sämsta symfoni, andra sätter den högt. Personligen tycker jag kanske inte att den hör till hans allra bästa. Det hindrar inte att den drabbar en med sin våldsamma kraft. Den går liksom inte att avvisa eller komma runt. Den bara är där, som ett stort faktum som kräver din totala uppmärksamhet. Och visst är den karaktäristisk för sin upphovsman i sin kompromisslöshet och i sin orkesterbehandling och sina återkommande marschrytmer. Det räcker att höra de första sekunderna för att förstå vem skrivit musiken, och sedan kommer de höga flöjterna som en snabb bekräftelse. Men Pettersson gör det inte lätt för publiken. Här finns få vilopunkter. Det är i stort sett maximalt uttryck från början till slut – vilket också betyder att kören knappast heller får någon andningspaus. Här finns inte ens ett kort mellanspel för bara orkester. Det är ett verk som kräver ett framförande som varken får kören eller lyssnarna att krokna.

Nu har det blivit dags för tolvan i Christian Lindbergs pågående Pettersson-cykel med Norrköpings symfoniorkester. För att få en kör som klarar de stora kraven har man engagerat det bästa som finns att tillgå: Radiokören och Eric Ericsons kammarkör. De är dessutom sedan tidigare bekanta med symfonin som de gjorde en mycket bra inspelning av 2004 tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester under Manfred Honeck (cpo). Det man direkt kan konstatera är att ljudet på den nya BIS-skivan är imponerande i sin klarhet och rumsliga klang; man har verkligen kören i rummet – möjligen något på bekostnad av orkestern. Christian Lindbergs och orkesterns engagemang går inte heller att ta miste på, och det bär genom hela det nästan timslånga verket. Lindberg håller musiken och de medverkande i ett järngrepp och får symfonin att liksom kasta sig över lyssnaren.

Trots titeln är det inte fråga om sorgemusik; snarare är den präglad av vånda och vrede och protest. De inledande orden lyder också: ”Jag kommer inte här och gråter där de föll: / jag kommer till er, vänder mig till er som lever”. I en kommentar talade också Pettersson om människans historia som en historia om ”människans grymhet mot människan”. Som lyssnare ska man inte komma undan, och det gör man inte heller i Christian Lindbergs intensivt drabbande tolkning.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree