CD: Symfonier av Marcel Poot
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, juli 27th, 2021
Marcel Poot: Symphonies Nos. 1–7 (Naxos). 2 cd. Speltid: 65’47 + 75’39.
BRTN Philharmonic Orchestra, Hans Rotman (dirigent), Belgian National Radio Symphony Orchestra, Franz André (dirigent), Moscow Symphony Orchestra, Frédéric Devresee (dirigent), Antwerp Philharmonic, Léonce Gras (dirigent)
Betyg:
Handen på hjärtat, vilken relation har ni till Marcel Poot? För mig är han i alla fall ett helt nytt namn. Ska jag vara ärlig är belgiska tonsättare klart eftersatta i mitt medvetande. Och Poot var belgare, född 1901 i Vilvorde/Vilvoorde och död 1988 i Bruxelles/Brüssel. Sju symfonier hann han med, komponerade mellan 1929 och 1982, och nu finns de tillgängliga på en dubbel-cd från Naxos. Inspelningarna av 2:an och 4:an är från 1960 respektive 1971; de övriga är från 1990-talet.
Den första symfonin är verkligen ett barn av det glada 20-talet med sin fräckt jazziga attityd och solistiska saxofon. Det ligger nära till hands att jämföra med den ett år äldre George Antheil. Det jazziga försvinner i och med den andra symfonin (1937), men den rytmiska vitaliteten, den drivande energin och de aktiva blåsarna fortsätter att karaktärisera hans verk – liksom de avklarnade långsamma satserna, där inte minst det elegiska andantet i 3:an är en höjdpunkt. Genom alla år håller han också envetet fast vid en tre-satsig struktur med en långsam sats omgiven av två snabba, och alla symfonierna håller sig runt 20 minuter. Här finns inte minsta lilla risk att det blir segt och tråkigt.
Poot är en modernistisk klassicist ungefär som Albert Roussel i dennes två sista symfonier (från 1930 och 1934), men här finns också vissa likheter med samtida engelsk musik. I Sverige skulle man kunna peka på Dag Wiréns symfonier. När vi kommer fram till finalen i 4:e symfonin (1970) gör sig Sjostakovitj starkt påmind, liksom i inledningen till 5:an (1974). Men det är ändå inga drastiska eller ens större förändringar som äger rum i Poots tonspråk genom åren. Dessutom behåller det hela tiden sin kraft och vitalitet. Det är med andra ord bra märkligt att dessa symfonier så sällan, för att inte säga aldrig, hörs i konsertsalar och på skiva. Desto mer välkommet är detta dubbelalbum. Kanske kan det väcka ett större intresse för denne orättvist förbisedde belgare?
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
