Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension » Historia: Ulla Winblad – liv och legend

Historia: Ulla Winblad – liv och legend

Ulla Winblad: Liv och legend

Rebecka Lennartsson

Stockholmia förlag. 158 sidor. Har utkommit,

 

 

Ulla Winblad kära Syster, / Du är eldig, qvick och yster, / Hvar dag så står du brud.” Så låter det i den tredje av Fredmans epistlar – medan vi i den 82:a och sista får veta att ”Ändtlig i detta gröna, / Stod Ulla sista gången Brud.” Hon har fullgjort sin uppgift i diktens värld och kan gå vidare i livet.

I verkligheten var det Maria Christina, eller Maja Stina, Kiellström som gick vidare – för att nu ”stå brud” i en mer seriös och mindre skabrös mening än den Bellman avsåg. Hon kom först att bli gift med tullvaktmästaren Eric Nordström. Även han förekommer hos Bellman som inte har ett gott ord att säga om honom – och det på goda grunder. Nordströms död måste ha kommit som en lättnad för hustrun som den 19 mars 1786 i stället blev stämpeldrängen Eric Johan Lindståhls lagvigda.

Förhållandet mellan epistlarna och verkligheten har i nu över tvåhundra år varit ett kärt tvisteämne. Och det vållade Maja Stina inte så lite obehag under hennes senare levnad. Att ständigt se sig dubbelexponerad som den lättfotade Ulla var knappast till gagn för den som ville etablera sig som ett anständigt fruntimmer.

Oljemålning, med påskriften ”Ulla Winblad”, från 1700-talet. Okänd konstnär. Illustration från boken.

Moderna litteraturvetare brukar tona ner likheterna och hävda att Bellmans Ulla Winblad är en rent fiktiv skapelse som på intet sätt ska blandas ihop med Maria Christina Kiellström. Men riktigt så enkelt är det inte, hävdar Rebecka Lennartsson i Ulla Winblad – liv och legend. Etnologen och socialhistorikern Lennartsson är sällsynt väl skickad att nalkas frågan, expert som hon är på Stockholms historia och stadens nippermamseller och nattlöperskor under 1700-talet. Hon behärskar källmaterialet och kan följa Maja Stinas skiftande karriär i huvudstaden och, under några år, i Norrköping.

Till att börja med är det faktiskt så att Maja Stina själv vid olika tillfällen kallat sig Ulla Winblad, och som Lennartsson påpekar befolkade Bellman konsekvent sina sånger med för samtiden välkända figurer ur Stockholms nöjesliv. Han förutsatte att namnen var bekanta för hans publik, så det vore lite poänglöst om det inte också förelåg vissa likheter. Man kan säga att igenkänningen var en del av underhållningsvärdet – vilket inte hindrar att han också kunde fabulera som han ville. Men när Maja Stina uppträdde som ”Ulla Winblad” gav hon sig själv en persona som Bellman kunde spinna vidare på – och göra henne till prästinna i tjänst hos Bacchus och Venus.

Elias Martin: Roddartrappan vid Skeppsbron (1787, detalj). Bilden brukar betraktas som en illustration till Fredmans epistel nr 22, ”Stolta stad”. Damen med parasollet skull i så fall vara Ulla Winblad.

Man skulle kunna säga att Maja Stina i det teatrala 1700-talet vid olika tillfällen iscensatte sig själv som balernas drottning Ulla Winblad. Problemet var att hon genom Bellmans diktning förlorade kontrollen över sitt alter ego och fick dras med bilden av sig själv som allas fru. I verklighetens värld slocknade med tiden den strålglans som diktaren omgav sin Ulla med och kvar i det allmänna medvetandet, inom det sociala skikt där hon levde, stod bara horkonan. Det blev Maria Christinas förbannelse. För att vi riktigt ska förstå vad det kunde innebära citerar också Lennartsson några strofer ur tidens sällsport äckelråa, frispråkiga och folkligt fördömande ”hordiktning”, fjärran Bellmans festligt mytologiska inramningar.

Pantbrev undertecknat av Maria Christina Lindståhl (född Kiellström). Illustration från boken.

Nu är det ju så att källorna är få och magra när det gäller kvinnor ur folket, men en del spår har Maja Stina lämnat efter sig. Det går att belägga födelse och död, bostadsadresser, ett utomäktenskapligt och tidigt dött barn, katekesförhör, äktenskap och viss näringsverksamhet. Tack och lov var hon, och hennes män, vid flera tillfällen också i klammeri med rättvisan och dyker alltså upp i diverse domstolsprotokoll. Men det är för lite för en regelrätt biografi, och Lennartsson är alldeles för klok för att gripas av trenden att fylla ut luckorna med tafflig fiktion. Visst kan hon spekulera ibland, men då är hon alltid noga med att skilja på vad vi faktiskt vet och vad som kan vara rimligt att anta utifrån den verklighet som Maja Stina levde i. Och om den vet Lennartsson åtskilligt. Så formar sig boken i hög grad till en alltid lika givande socialhistoria. Vi får lära oss åtskilligt, inte minst om de villkor som gällde för kvinnor som rörde sig i samhällets undre skikt och, i fler än en bemärkelse, på gatunivå.

Carl Michael Bellman porträtterad 1779 av Per Krafft.

Naturligtvis dyker den gamla frågan upp huruvida Maria Christina var prostituerad eller inte. Den löses här med ett Alexander-hugg: begreppet var okänt vid denna tid, och man talade inte om saken på det sätt som man skulle börja göra under 1800-talet. Visst fanns det ”jungfruburar” och kopplerskor, med den notoriska Lovisa von Plat i spetsen, och visst anordnades horbaler. Och visst hade män sina möten med stadens nattlöperskor i skogsdungar och bergsskrevor, på bakgårdar och i flotta våningar. Var mannen bemedlad kunde han dessutom hålla sig med en mätress vars underhåll han stod för. I vissa fall kunde hon förhandla sig till bostad, dyra kläder och smycken. Många kvinnor, och hela yrkesgrupper som skådespelerskor och balettdansöser, betraktades som ”publika” och alltså som lovligt byte. Det mest kända exemplet från Sverige är väl relationen mellan Oskar I och aktrisen Emelie Högqvist som resulterade i två barn och att Högqvist kunna hålla salong i en flott våning vid Gustaf Adolfs torg. En sådan karriär låg bortom Maria Christinas horisont, men det verkar ändå rätt uppenbart att ”Ulla Winblad” understundom kunde ge henne vissa materiella fördelar. Maria Christina blev vid ett tillfälle i sin ungdom åtalad för att offentligt ha burit en röd pelisse (kappa) av siden. Det tillstod inte en kvinna av hennes klass och hon skulle knappast ha kunnat spara ihop till den själv.

Rebecka Lennartsson (bild: Stockholmia).

Rebecka Lennartssons Ulla Winblad – liv och legend är ett stycke populärhistoria av bästa slag som dessutom bygger på egen grundforskning. Lennartsson är omdömesgill och hennes perspektiv är givande. Det är en snyggt illustrerad och i bästa mening lättläst bok som borde förnöja alla som är det minsta intresserade av Bellman, svenskt 1700-tal och, inte minst, socialhistoria speglad i en enskild individ ur folket. Maria Christina Kiellström ville uppenbarligen något med sitt liv, och när hon dog 54 år gammal hade hon tagit sig från fattigdom till relativt välstånd. Och genom Bellman blev hon med tiden verkligen en legend. Men man kan nog förmoda att hon till sist fann att priset för ”kändisskapet” hade varit alltför högt.

__________

Sten Wistrand är docent i litteraturvetenskap och ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

1 Kommentar för “Historia: Ulla Winblad – liv och legend”

  1. På Stadsmuseum i Stockholm, som ganska nyligen öppnat efter ett flertal års stängning, pågår en sevärd utställning om Ulla Winblad/Maria Christina Kjellström

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree