Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Röda korset

Roman: Röda korset

Sasja Filipenko

Röda korset

Översättning av Mikael Nydahl

Ersatz. 231 sidor. Nyligen utkommen.

 

På grund av sin kritik mot regimen bor Sasja Filipenko numera i Tyskland. Hemma i Belarus hotas han med upp till tjugo års fängelse för att ha deltagit i protesterna mot Aleksandr Lukasjenkos styre och det stöd regimen fått från Ryssland. Trots det politiska engagemanget, eller kanske på grund av det, har han hittills hunnit ge ut sex romaner, vilka samtliga är socialt engagerade. Böckerna har bland annat lovordats av 2015 års nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj.

Röda korset, som är den första att ges ut på svenska, är en kritik av dagens Belarus. Genom den gamla alzheimersjuka Tatiana Aleksejevnas livberättelse speglas landet något indirekt i Sovjetryssland, landet hon förr bodde i. Berättaren, Sasja Aleksandr, lär känna henne efter att han flyttat in i en lägenhet i Minsk. Det dras upp två berättelser i boken, en vardera om de båda nyssnämnda karaktärerna. Oväntat nog korresponderar de väldigt lite, utan rör sig mer parallellt längs varandra.

Under andra världskriget arbetar Tatiana på motsvarigheten till UD i Moskva, och hon får reda på att hennes man är krigsfånge i Rumänien. Enligt sovjetisk logik innebär det att man även är en statsfiende – för goda medborgare låter sig inte tas till fånga – och enligt samma logik innebär det även att ens familj är statens fiender. Samtliga riskerar att avrättas eller bli dömda till hårt straffarbete.

Sasja berättar om hur han arbetar som fotbollsdomare och träffar sin fru, Lana, på en tillställning. Egentligen har han ingen större lust att vara där, men de skämtar lite om fotboll innan han ändå måste gå. Då säger Lana, några minuter in i deras första samtal: ”Så jag har alltså er kompis att tacka för mitt kommande äktenskap?”. De gifter sig också och ska få ett barn, men när dottern Liza födds, är Sasja en ensamstående pappa.

Boken är upptagen med att återge vad som hänt i det förgångna, framförallt i Sovjet, att den inte riktigt alltid hinner med att förbereda och följa upp handlingen. Saker och ting händer ganska plötsligt. Exempelvis knackas det plötsligt på dörren och en ny karaktär, Sasjas granne en våning ner, presenteras. Några rader senare har grannen blivit en form av stödperson åt Sasjas dotter, och något stycke senare är hon ute ur bild. Lite senare i boken blir hon och Sasja plötsligt ett par. De rör inte handlingen framåt. Det är bara en detalj, men man läser in mer förväntningar i den än vad som faktiskt uppfylls.

Plötsligt drar Tatiana med Sasja på en manifestation mot regimen och de blir gripna. Det är en kort episod i berättelsen och inte nödvändig för att berättelsen ska kunna fortsätta. Det görs inga explicita kopplingar till hur Tatiana trakasserades av sovjetiska myndigheter, men de finns mellan raderna, inte speciellt dolt. Det förundrar däremot att så lite utrymme läggs på att artikulera denna indirekta kritik.

Man förväntar sig att paralleller ska dras mellan Sovjet och dagens Belarus, genom Tatianas respektive Sasjas berättelse. Boken är ändå tydligt politiskt engagerad. Tatianas berättelse ges betydligt mer utrymme än Sasjas, och man förväntar sig att luckor ska uppkomma i Sasjas berättelse som man kan fylla igenom genom Tatianas berättelse. Men de två berättelserna är linjer som aldrig riktigt korsar varandra.

Boken bekräftar mest det dåliga med Sovjetunionen som vi redan vet: Skenrättegångar, politisk hyckleri sida vid sida med politisk dogmatism, byråkrati och inkompetens. Förutom att det berättas för oss så görs det inte så mycket med det.

Att en berättelse bekräftar det redan kända behöver inte vara ett problem. Filmen The Death of Stalin (2017) gör detta, men den använder sig av det som en bakgrund. Faktaåtergivningen är inte i centrum – och dessutom tummas det en hel del på den –  utan filmen gör satir. Ofta blir det en absurd framställning, men det fördjupar det redan kända.

Att boken vill prata politik och historia är i sig inget problem. Många romaner vill göra det. Men denna roman går miste om många chanser. Varför korresponderar inte Tatiana och Sasjas berättelser med varandra? Varför inte låta läsaren förstå en kortare berättelse analogt genom en längre, detaljerad berättelse? Sasjas mer vardagliga berättelse skymmer i slutändan den stora berättelsen, Tatianas berättelse.

Isak Adolfsson

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree