Fyra dikter om kriget

Inlagd av Kulturdelen Dixit söndag, mars 6th, 2022

KRIG!

Krig!

jag är en kvinna

och

från och med idag

utnämner jag dig

till min personliga fiende

 

varför göra sig besvär att förklara…?

 

jag skapar barn

medan du dödar dem

grymt

 

tid!

den är förbi!

från och med nu

kommer jag att strida mot dig

svingande

mina skarpa knivar

för plastikkirurgi

i luften

som en japansk kock

som skivar

lök

i köket

 

tunt

väldigt tunt

tills du blir vätska

och rinner ner

från skärbrädan

från bordet

från mina ögon

då ska jag dricka dig

(ah … hur törstigt dricker jag inte dig)

 

som vore det fiendens blod

eller

ännu bättre

jag ska ge bort dig i små

ogenomskinliga buteljer

till kvinnorna på denna planet

ett elixir som ger

evigt liv

 

Jag rullar papperen på mitt bord

 

till formen av en änglatrumpet

och sjunger (som en operasångare)

min sista vilja för himlen –

 

”jag behöver inte dig evighet!

jag vill hellre leva ytterligare fem eller tio år

med en annan näsa som är mycket smalare”

 

VÅREN

Våren

smord spion

i kamouflage

dold

likt en tyrann

utökande sina gränser

långsamt

dag för dag

och

plötsligt

slår en blod-doftande blomma

ut på natten –
kriget

 

ett metalliskt schackbräde

pojkarna kolliderar och faller ned

med en skrällande duns

ytterkanten

vilar på asfalten

där under marken

omfamnar benknotorna av

fiendens soldater varandra

 

det är vår … vittringen av muskler

råttornas eviga rumlande

som varit med sedan världens

början

under tiden kommer pojkhorden att

flytta

lite mer norrut

och likt bisonoxarna försvinna

 

tiden fruktar endast gnagare

 

KRIGET PÅ MIN TV-SKÄRM

Jag trycker på en knapp på fjärrkontrollen

och kriget serveras

med mitt kaffe

i säng

eldgivningen avbryts snart

av en annons för en ny

sorts läppstift

och snart igen

dinglar en gasmask från en spik

likt en elefantsnabel

 

det är vår… och ändå

tar det blodröda likt en angripare

undan för undan över min skärm

 

det är en stupad soldat

det är inte en omogen frukt

under trädet

fördärvad av hagel

titta på de där löven

som svettas på grenen

som om de kämpat hela natten lång

 

det är midnatt … TV-n stänger av

och avbryter det metalliska skriet

från soldatens mor

 

jag vill tro att kriget var en film

och

att nu bakom scenen

byter krigaren om

framför en spegel

 

först stryker jag håret åt sidan

jag smeker med kinden

sidenet i min nya kudde

 

det är vår …

Jordens säsong för violer

 

 

finns det inte ett enda ord

en suck eller ett ljud

som genast skulle sätta

stopp för kriget

likt ett ord före en orgasm

som plötsligt gör slut på

kärleksakten?

 

men fortfarande

på min skärm

är det som i ett dagis

tiden efter lunchen

ligger soldater med barnsliga ansikten

sida vid sida i rader

under vita lakan

så rena och hermetiska

som snö

 

KRIGSETYD

Våren är här

 

först …

hör du

den trånsjuka fågelns

 

efterlängtade sång

 

liknande en välbekant balettmelodi

sedan …

bombernas falska och smaklösa

kammarmusik

– och min h-ö-r-s-e-l

förlamas av vanmakt

 

förmodligen är det vår

och detta är förmodligen vårens melodi

jag

snurrar runt fyra och en halv gång

på höger ben

i balettstil

tyst

och vänder ryggen till

mot världen

för att visa

min avsky

 

jag äcklas …

fastän det förmodligen är vår ute

 

och

 

träden

blottar sina knoppar

 

Dikterna är hämtade ur den armeniska poeten Sona Vans samling Libretto till öknen,  som kommer ut på svenska senare i vår i översättning av Garo Hakopian/Dixie Ericson. Sona Van är en känd och mångfalt prisbelönt poet översatt till tjugotvå språk. Hon är född i Armenien 1952 men bor och verkar numera i USA. Libretto till öknen är hennes första samling på svenska. I hennes poesi finns folkmordet på armenierna 1915 med som en mörk klangbotten – en samtidshistoriens hemska och plågsamma tinnitus. Men där finns också en stark samtidskänsla och en förtvivlans humor.
Döden, eros och det sexuella våldet är allestädes närvarande  i hennes diktning liksom kvinnoperspektivet och det eviga kvinnoödet i ofred. Det är kvinnor som får hem sina söner, män eller älskare i en zinkkista eller liksäckar, det är kvinnor som måste sära på låren för att avköna fiendesoldater viftande med eldvapen eller kroksablar – för att rädda livet på sig själva och barnen. Oftast förgäves. Det är kvinnor som får se spädbarnen tyna bort, bajonetteras av soldatesken eller sprängas i bitar av smarta projektiler. Det militärstrategiska utnyttjandet av kvinnokroppen för avköning av soldater och kontaminering av fiendens livmödrar  fortgår som vanligt i denna värld. Nu som då. Liksom kriget.
The rest is Putin, den iskalle mördaren i Kreml.