Roman: Magnificat

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 9th, 2022

Linnéa Axelsson

Magnificat

Albert Bonniers Förlag. 156 sidor. Just utkommen.

 

Med sin nya bok Magnificat återvänder Linnéa Axelsson till romanformatet. Hennes förra bok, eposet Ædnan, som handlar om två samiska familjer, belönades med Augustpriset 2018. Precis som ett epos är denna roman något lyriskt skriven, och det samiska finns också där, om än mer i periferin.

Berättaren kommer från ett samiskt hem från norra Sverige, men bor nu Frankrike. Hon lever där med ”mannen”, som hon har ett barn med, ”flickan”. De har det egentligen ganska bra ihop, men lägenheten är lite trång, jobbet inte alltid det bästa, språket inte alltid det enklaste, och vardagen inte alltid den roligaste. Hon och hennes väninna har just träffats och kommit in på huruvida hon ska bli surrogatmamma åt väninnan och hennes partners barn. De kan själva inte få något.

Samtalet för tankarna till andra barn, barn som hon aldrig haft. Som barnet hon så gärna velat haft tillsammans med ”pojken” från hennes ungdom, om han nu bara inte hade dött. Senare på kvällen kommer pojkens vålnad på besök, och tillsammans vandrar de genom staden och natten. Han säger inte så mycket, men hon lättar på sitt hjärta.

Genom boken blandas tillbakablickar med det som händer dem i Paris. Det är minnen från barndomen men även om hur hon senare bildade familj. Pendelrörelsen mellan då och nu är intensiv. Ofta sker den mellan vardera scen, som i sig ofta är ett stycke långt.

Det är kanske inte så mycket mening med att försöka rationalisera vad som händer i de olika styckelånga scenerna. Det är vitt skilda ting. Allt från berättarens första sommarjobb, besök hos barnmorskan eller gynekologbesök, gamla kärleksmöten, till små händelser från flickans uppväxt. Men det som förenar scenerna är att de tydligt och kännbart bygger upp skiftande stämningar som övergår och följer okonstlat på varandra. Det är ett vemodigt känslospektrum som målas fram genom boken, men även de ljusare av spektrumets färger finns med.

Språket i bokens är som sagt lyriskt, och ofta sensuellt. Ibland är syntaxen också uppbruten. De ofullständiga meningarna påminner ibland om rader i en strof. Det berättas om att när flickan var liten och inte kunde sova så gick hon inte in till sina föräldrar, utan låg kvar i sängen och ropade på sin mamma. Det heter: ”Hon ropade på mig i mörkret, och jag kom. Också för att jag själv behövde det”. Syntaxen påminner om diktens.

Vid ett annat tillfälle pratar berättaren om att hon kände hopp när han träffade pojken. Som same har hon blivit utsatt för en del, men: ”Det skulle bli slut med det nu, om jag tar den här pojken. Om han tar mig med till sin by, där hans far har en stark ställning”. Den andra meningen är ofullständig, men följer liksom den första som två diktrader efter varandra.

Det ställs många frågor om identitet genom berättelsen. Det gestaltas hur ombytligt ens personlighet är. Berättaren växte upp i Norrland med sin samiska kultur, men hon bytte enkelt ut den mot ett liv i Paris. Hon var förälskad i pojken och de levde genom varandra, men när han dog tog mannen pojkens plats istället. När flickan frågor om sin mammas liv är det klart att den hon var och den hon är, är två skilda personer.

Även om det ställs frågor om identitet så känns slutet, som slår en slag för samernas rättigheter, något inpressat. De andra frågorna har getts mer utrymme, men boken har ändå ett sammanhållet slut, där de olika trådarna – den gamla kärleken till pojken, surrogatmoderskapet, hennes man och deras nuvarande barn – knyts samman.

Boken är en tacksam längd. Berättelsen drivs framåt av en tydlig, om än inte kronologiskt berättad handling, men det är ändå stämningarna som driver boken framåt. I en längre berättelse hade det varit svårt att upprätthålla dem än längre. Därför att bokens längd tacksam. Men den är också tacksam i förhållande till bokens fragmentariska stil. Nu lyckas boken alltid vara tydlig när det berättade skiftar i tid och rum, och det kräver inget nämnvärt av läsaren. Det känns också mindre krävande eftersom boken går att läsa i ett par sittningar. I en längre berättelse hade det kanske blivit något besvärligt.

I Magnificat lyckas stilen och den flerdelade handlingen samsas, och de framhäver stämningar som berättelsen målar upp. Det finns egentligen inte så mycket att anmärka på boken. Den är förträfflig.

—

Isak Adolfsson