Sensommarens Wallanderpizza
Krönika lördag, september 3rd, 2022Jag tog med mig cykeln i hissen ned till plattformen på Triangelns station. Inne i tåget band jag fast cykeln och slog mig sedan ned i ett säte. En dansk turist som skulle till Svarte hade inte klarat av att lösa biljett. Konduktören förklarade att han måste ladda ner Skånetrafikens app. Det tog lång tid, men till slut hade han sitt färdbevis. Jag tror han fick hjälp att lösa en returbiljett också. Han skakade på huvudet och sa att det var för svårt för en man i hans ålder. Ja, svarade konduktören, men det är bättre än böter på 1500 kronor. Dansken höll med och tackade för hjälpen.
I Ystad cyklade jag först ut i hamnkvarteren i närheten av stationen för att leta efter en loppis som jag besökt tidigare. Jag kunde inte hitta den. En tjej i ett gatukök sa att byggnaden där loppisen låg hade rivits. Hon sa att det skulle finnas en annan secondhandaffär på gågatan i stadskärnan. Jag gick en sväng där senare på dagen och hittade en klädbutik som drevs av någon välgörenhetsorganisation.
Cyklade till Turistbyrån och tittade efter turistmaterial om Henning Mankells Ystadspolis Kurt Wallander. Det hade kommit en ny ”Wallander-app” och en ny tyskspråkig Wallanderguide, ”Wallanders Welt”, skriven av Christian Gerlach. Det var kö till den enda toaletten. Någon hade glömt att låsa. Det blev en situation där en man gick in medan någon uträttade sina behov. Jag kunde höra att flera talade tyska. Jag gick till receptionen och sa att jag var intresserad av att cykla i Wallanders spår. Jag sa att jag tidigare besökt filmstudion och ätit Wallanderbakelse på Fridolfs Konditori. De tipsade om Kurts favoritpizzeria på Hamngatan. Den hette tidigare Foffos, numera heter den Bröderna M.
Jag begav mig iväg för att rekognoscera. Servitrisen bekräftade att det var Wallanders favoritställe. I böckerna nämns inget namn på restaurangen. Men man kan räkna ut att det måste vara denna med tanke på att den ska ligga mittemot Hotell Continental. Det framgår inte i böckerna om Kurt har någon favoritpizza, sa servitrisen. Jag sa att jag skulle komma tillbaka om några timmar. Jag stannade till igen på Turistbyrån och köpte den tyskspråkiga guiden. Inne på Pressbyrån köpte jag Ystads Allehanda.
Sen cyklade jag mot stranden. När jag skulle låsa cykeln hittade jag inte mina nycklar. Jag grävde fram allt jag hade i ryggsäcken. Plånbok, handduk, bok, anteckningsbok, tidning, plastpåse. Men inga nycklar. Jag fick panik. Just som jag plockat ut allt för att leta efter nycklarna ramlade en cyklist alldeles i närheten av mig när han skulle parkera. Ursäkta, sa han och reste sig. Han hade inte gjort illa sig. Senare slog det mig att scenen påminde om när USA:s president Joe Biden fastnade med foten i pedalen vid en inbromsning och ramlade från cykeln.
Jag insåg att jag måste cykla tillbaka samma väg igen och rekonstruera allt jag gjort fram till nu i Ystad. Jag kan ha tappat nycklarna på vägen till stranden. Jag kan ha tappat eller glömt dem på Pressbyrån eller Turistbyrån. Jag cyklade i hög hastighet. Tittade ner i körfältet. Jag tänkte på Kurt Wallander. Han glömmer stänga av plattan på spisen när han går hemifrån på morgonen. Han glömmer tvättiden och får boka en ny igen. Kanske tappar han också bort nycklarna på vägen till stranden.
Det visade sig att kassabiträdet på Pressbyrån hade tagit hand om mina nycklar. Jag pustade ut. Passade på att köpa flaskvatten också. Sen tillbaka samma väg igen. Slowgolds album ”Kärlek” i lurarna. Psykedeliska drömska toner passar på sommaren. Jag har för mig att jag lyssnade på Hansson & Karlsson när jag cyklade på Öland. Jag hittade en avskild plats på stranden och la mig och solade. Det var skönt och avkopplande. Jag tog ett dopp i havet. Satt och torkade. På vägen därifrån passerade jag tennisbanorna bredvid Ystad Saltsjöbad och även Sandskogens IP som låg alldeles vid havet. Sen kom jag fram till färjeterminalen där bilar och lastbilar köade för att köra ombord på färjan till Bornholm.
Satte mig i skuggan på Wallanders favoritpizzeria med utsikt mot järnvägen och hamnen. Jag kunde se två master sticka upp och en svensk och en ukrainsk flagga. Bommarna gick upp och ner, Pågatåget Carin Mannheimer rullade in och Pågatåget Magnus Härenstam rullade ut. Bornholmsfärjan kom in i hamnen. En barnfamilj hade just ätit klart och skulle betala. En man i skägg drack öl från mikrobryggeri. Jag beställde en vegetariana och en mineralvatten och passade på att fråga om Wallanderturismen. Nyligen hade en nederländsk Wallanderturist tagit fram telefonen och filmat inne i pizzerian, sa servitrisen.
I Ystads Allehanda läste jag om ringsvanslemurerna från Madagaskar som är halvapor och som finns på Ystads djurpark. De lever i flockar om trettio djur där det alltid är honorna som bestämmer. En notis handlade om en engelsk turist som hade blivit bestulen på sin ryggsäck på stranden vid Saltsjöbaden. Längst bak i tidningen, på familjesidorna, läste jag om Eva Jönsson från Baskemölla som hade begravts i Simris kyrka. I samband med avskedet hade systern Ingrid talat till minnet. Kantorn Jonas Eklund hade spelat och sjungit ”Österlen” av Göran Fristorp. Gravsättning skulle komma att ske på Baskemölla kyrkogård.
Jag kände allt mer hur det hettade i ansiktet. Jag blev orolig att jag hade bränt mig. Jag betalade och gick till apoteket på Stortorget och köpte solkräm med skyddsfaktor 30. Öppnade tuben och smörjde in mig. Snart skulle jag med tåget tillbaka till Malmö.
—
Magnus Gustafson
