Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Kassa 19

Roman: Kassa 19

Claire-Louise Bennett

Kassa 19

Översättning av Carl-Johan Lind

Wahlström & Widstrand. 217 sidor. Nyligen utkommen.

 

Kassa 19 är en väldigt post-modern bok: inre monologer och medvetandeströmmar, språklig lekfullhet, ibland upplösta narrativ och en texten som i hög grad refererar till annan litteratur. Det är Claire-Louise Bennetts andra roman på svenska, den första var Damm, och båda är översätta av Carl-Johan Lind. Likaså har båda romanerna blivit nominerade till en rad prestigefyllda litterära priser i Storbritannien. Boken är ”corona-bok” då den kom till under den hårda pandemin när hela världen stängdes ned.

Att det finns gedigna litteraturstudier med i bagaget märks i Bennetts skrivande. Hon har studerat litteratur och drama vid Roehamptons universitet i London. Numera residerar hon däremot på Irland. Hon har en arbetarklassbakgrund, och hon säger själv att hennes verk är påverkad av somliga vänsterideologier, något som är tydligt framträdande tillsammans med ett drag av mer klassisk feminism. Allt är ideologi, och klassamhället är alltid närvarande.

Boken består av sju olika narrativ, som binds samman av en berättare.  Men de olika narrativen befinner sig i olika skeenden i berättarens tillvaro. Ofta är texterna kåserande till innehållet, men finessen ligger i själva framställningen, den innovativa språkliga leken.

Men det finns mer är språklig finess i boken. Mellan raderna skymtar en social determinism: karaktärerna är begränsade av sin sociala tillhörighet. Om några skolelever heter det att ”hur bra eller dåligt de presterade i skolan skulle inte spela någon som helst roll”; de är ändå låsta i sina sociala positioner. Denna kritik binds ofta samman med en mer klassisk feminism som grundar sig på en historiematerialism. Men ändå – det måste sägas – så är det den språkliga finessen som fångar en.

På kubistiskt vis arbetar Bennett med språkliga upprepningar. Ibland är det delar av, ibland hela fraser som upprepas. Det ger en rytm till texten. Den språkliga effekten påminner om den rytm som Ernest Hemingway får till i de första sidorna av Farväl till vapnen.

Det finns en språklig lekfullhet – en lätthet – genom verket som stundtals påminner om somliga kapitel i James Joyces Ulysses. Framförallt är det den väldigt konsekventa medvetandeströmmen som allt filtreras genom. Ofta ältas en person, föremål eller företeelse, för att sedan häktas av och något nytt mediteras. Ganska ofta använder sig Bennett av en katalogstil: hon rabblar upp företeelser och inventarier som ur en katalog. Effekten blir för det mesta ganska komisk.

Över textens språk ligger det en ironisk frivol nonchalans, likt en ironisk marknadsliberal låt gå-attityd. Attityden blir som mest märkbar när Bennett beskriver en våldtäkt. Istället för ett mer allvarlig förhållningssätt, skildrar hon det mer i förbigående och inte så farligt. Frånvaron av det allvarliga och kritiska blir också en form av ett kritiskt förhållningssätt.

Texten rör sig associativt fram genom en rad medvetandeströmmar. Det görs påståenden och det vidareutvecklas, det görs påståenden som tas tillbaka och texten tar nya grepp. Denna associativa ansats påminner något om ansatsen i Austin från Texas av Guðrún Eva Mínervudóttir som kom ut tidigare i år på Flo Förlag. Den stora skillnaden är att Kassa 19 ändå är mer strömlinjeformad och inte lika spretig.

Ytterligare ett namn som man skulle kunna jämföra Bennett med är Robert Walser, som för övrigt ett namn som nämns genom boken. Framför allt är det hans senare skrifter som det finns en likhet med. De är associativa och suggestiva, precis som Bennetts. En avgörande skillnad är att Walser skrev texter som korta prosaskisser, medan Bennett vid ett tillfälle nästan fyller halva boken med en tankekedja. Frågan är om inte Walser är den som vinner på det, då rena associationer som sträcker sig över åttio sidor, lätt blir något lösa i kanten.

Och kanske ligger den främsta kritiken mot Kassa 19 där: Stilen skymmer det övriga som är boken. Samtidigt är det just stilen som lyfter och bär den. Om man tar bort stilen så finns det mycket kvar, men det är ändå just stilen som främst drabbar en vid läsningen.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree