Prosa: Det äventyrliga hjärtat

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, november 18th, 2022

 

 

Ernst Jünger

Det äventyrliga hjärtat

Översättning och efterord av Urban Lindström

Bokförlaget Augusti. 159 sidor. Nyligen utkommen.

Ernst Jünger är soldaten som blev krigshjälte och sedan soldatförfattare, omhuldad av naziregimen för att sedan tydligt och resolut ta avstånd från den. Under Weimarrepublikens dagar var han en konservativ revolutionär, en preussisk anarkist i den meningen att han ville avskaffa parlamentarismen till förmån för ett konservativt, icke-demokratiskt styre, som skulle ha militära inslag.

Urban Lindström skriver i sitt efterord att Jünger förkunnande ”den borgerliga epokens förfall och upplösning, och att en soldatlik, radikal och djärv livsuppfattning skulle komma i dess ställe”. Borgerlig ska här förstås som liberal, och det alternativ Jünger ser till liberalismen, står till höger. Till en början flirtade han med nationalistiska tankar, men besviken på nazismen vände han kinden till. Fortfarande var han dock kritisk mot det liberala demokratiska samhället, men nu främst utifrån ett teknikkritiskt perspektiv, något som märks i hans lilla skrift Skogsvandringen samt romanen Glasbin (båda utgivna på bokförlaget Augusti). Samhället automatiseras och byråkratiseras genom liberal demokrati och därmed uppstår ett underskott av människa; det liberala samhället är, enligt Jünger, nihilistiskt.

I mångt och mycket är Jünger Friedrich Nietzsches och Fjodor Dostojevskijs arvtagare – han har också många beröringspunkter med den japanska Junichiro Tanizaki – genom sin kulturkritiska hållning samt hans förakt mot moderniteten och dekadensen i det västerländska samhället, men även diagnostiseringen av samhällets nihilism.

Det äventyrliga hjärtat utkom i två utgåvor. I den första gick han visserligen inte nazisternas ärende, men de uppskattade den starkt. I den andra, den föreliggande utgåvan skriver han fram en hård kritik mot nazismen, liberalismen och kulturen. Det är en handbok för konservativa anarkister.

Om den reviderade upplagan skriver Jünger själv att ”[f]örst och främst ska det inte sparas med strykningar, för att från förrådet sedan komplettera det som har vunnits. Dessutom kommer några förbjudna stycken att tillfogas, vilka jag höll undan första gången – ty i fråga om kryddorna vinner man först och främst med tiden en säker hand”. Han har alltså ändrat uppfattning kring en del, tagit ett steg bakåt, men han har också blivit djärvare.

Texten består av kortare paragrafer. Ibland är de surrealistiska prosaskisser, ofta mardrömslika, ibland är de essäer i miniformat, som behandlar spridda ämnen. Ofta är textstyckena tjocka av symbolik, och inte sällan esoteriska.

Naturen är framträdande genom boken. Jünger – som förutom författare även var entomolog – försöker förstå och närma sig naturen. Människan är en del av den och måste förena sig med den. Denna tanke kontrasteras genom karaktären Överjägmästaren, som försöker dominera och underkuva naturen. Bakom karaktären är det inte svårt att se nazisterna i förklädnad.

Även om naturen är framträdande i verket, så är kritiken av det västerländska samhället det än mer. Det automatiserade, materialistiska moderna samhället livnär sig på människors undergång. Jünger går i ett prosastycke in i en delikatessbutik och blir erbjuden att köpa människokött, varpå han säger ”’Jag visste inte att civilisationen var så lång framskriden i den här staden’”. Den moderna civilisationen är kannibalisk till sin funktion och egna logik.

Automatiseringen letar sig in i alla delar i samhället. Om man köper tobak, får man ”en förpackning med identisk vikt, dimension och skattesats”; det är själlöst. Jünger ser detta som ett varnande exempel, och spår att automatiseringen kommer leta sig in på fler områden.

Men automatiseringen och teknifieringen är ofrånkomlig. I prosastycket ”Kärlek och återkomst” knyter Jünger an till den nietzscheanska tanken om allts eviga återkomst. Allt – civilisationer och livet – rör sig i cirklar. Väldigt fatalistiskt och heroiskt målar Jünger upp en bild av en utsiktslös kamp, som man är medveten om att man kommer förlora, men ändå utkämpar. Vad man kämpar mot är moderniteten, som är oundviklig, men som man ändå alltså möter med kamp. Denna fatalism är typisk för Jünger och återkommer i flera av hans verk. Man måste möta ödet, oavsett vad det är. På ett sätt som påminner om Oswald Spengler, ser Jünger civilisationen i en undergångsfas, som faller för den ena efter andra nymodiga dekadenta företeelsen. Men eftersom han ser på utvecklingen som cyklisk så är den ofrånkomlig. I en annan skrivning heter det att ”[d]et nymodiga är i sin tur bara det samtida uttrycket för en återkommande konstellation […]”.

När jag läser igenom texten ovan förstår jag om man får bilden av att boken skanderar kritik av teknologi och modernitet. Så är inte fallet. Det är en suggestiv och esoterisk bok med flera lager av symbolik. Den ovannämnda kritiken är bara exempel på ingångar till verket.

Ändå kan man inte hjälpa att läsa in just denna kritik. Vad man kan känna saknas är ett steg bortom kritiken – en konstruktiv ansats som föreslår ett handfast alternativ. Men med tanke på den kontext som boken uppkom i, behövdes nog inte någon sådan. Det är underförstått. Dessutom mannar boken till att omfamna undergången, den anses oundviklig, varför något alternativ egentligen inte finns, enligt Jünger.

—

Isak Adolfsson