Resebrev från Norrland

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, juli 3rd, 2023

Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, besöker Svenska Historikermötet i Umeå.

På eftermiddagen kom ett meddelande om att sovvagnen skulle saknas på nattåget till Umeå. Istället hade jag fått en plats i en liggvagn. Vi var från början en mamma, hennes son och tre män i olika åldrar som skulle dela kupé. Pojken var tre år och sökte kontakt med oss alla. Han ville krypa upp i våra knän och stå på bordet och se ut genom fönstret. Vi reste i ett gammalt tåg med fönster som gick att öppna. Det var varmt och kvavt. Fönstret var öppet i alla fall till Hallsberg och längre än så. När jag såg mig runt tänkte jag på olika filmscener. Till exempel första delen i Modstrilogin, Dom kallar oss mods, när Kenta och Stoffe åker från Stockholm till Hedemora för att hälsa på en kompis. De sitter och festar på tåget. Under uppehållet i Sala hinner de handla öl i en matbutik. I andra delen i Modstrilogin, Ett anständigt liv, åker Kenta och hans son nattåg för att hälsa på mor- eller farföräldrarna ute på landet. Kenta frågar om sonen borstat tänderna. Sonen svarar ja. Sen tittar de på varandra och börjar skratta. Du ljuger, säger Kenta. Jag brukade också ljuga för mina föräldrar. När sonen somnat går Kenta ut ur kupén. Det tåget ser precis ut som vårt. En smal korridor utanför kupéerna och fönster som går att öppna. Kenta är rastlös. Han vill köpa en öl men restaurangen är stängd.

Jag undrade vilken väg vi skulle åka. Kanske genom Bergslagen tänkte jag. Men det skulle visa sig att vi åkte via Stockholm. Mamman sa att hennes son hade autism. Han brukade skrika på nätterna. Hon ursäktade sig i förväg för att vi skulle ha förståelse. Den yngre resenären gjorde high five med pojken och lyfte upp honom så att han skulle se utsikten. Vi hade alla bokat plats i en större sovvagnskupé. Den yngre resenären, som åkte till Umeå en gång i halvåret för att hälsa på sina föräldrar, trodde att de tog bort sovvagnen när det blev för få bokningar. Det hade hänt förr, sa han. Vi upptäckte att meddelandena skiljde sig åt. Den yngre resenären skulle få 25 procent tillbaka medan vi övriga skulle få tillbaka hela summan. Jag höll upp min telefon så att han kunde fotografera av mitt sms. Kanske kunde han höra av sig till SJ och klaga. Den äldre resenären hade träffat sina barnbarn i Göteborg och skulle vidare med buss hem till Piteå på morgonen.

Satte mig vid fönstret och läste Tove Ditlevsens självbiografiska roman Barndom. Berättelsen handlar om en arbetarklassfamilj i tjugotalets Köpenhamn. De bor på Istedgade i Vesterbro. Dottern, det vill säga den blivande författaren, är rädd för mamman. Hon måste hitta strategier för att inte reta sin mamma. Radarn är på dygnet runt. Hennes strategi för att inte bli retad av kamraterna är att spela dum. Ibland synas strategin. Kamraternas frågor avslöjar vid något tillfälle att hon inte är så dum som hon framställer sig. När det bubblar av ord och berättelser inom henne är hon särskilt noga med att hålla masken. Hon vet att ingen kan tåla sången i hennes hjärta. Pappan är arbetslös före detta verkstadsarbetare. Eftersom det är en skam att vara arbetslös gömmer han sig inne i lägenheten om dagarna.

Konduktören hittade en tom kupé till mamman och sonen. Till slut var vi tre män i olika åldrar som skulle sova tillsammans. När vi fällde ner sängarna drabbades jag av en klaustrofobisk känsla. Det berodde delvis på att ett lakan föll ner från sängen ovanför och skymde sikten. Strax blev sikten klarare. Totalt fanns sex sovplatser på två sidor i tre etage. Det fanns alltså plats för dubbelt så många. Ändå tyckte jag det var trångt. Den yngre resenären sov högst upp. Det såg ut som han var tryckt upp mot taket från där jag låg längst ner på andra sidan. När jag tittade upp mot honom fick jag nästan svindel. Vill du byta, sa han på skämt.

Den äldre resenären sov rakt ovanför mig. I min ryggsäck, som jag tryckt ner under fönsterbordet, förvarade jag necessär, vattenflaska och kläder. Jag tog en tetrapak med vatten från SJ och gick till toaletten och borstade tänderna. Vi drog för gardinerna för fönster och dörrar. Vi släckte våra lampor. Sängen rörde på sig. Det fanns en glipa mellan väggen och sängen. När vi stod stilla och det kom ett mötande tåg i högsta hastighet föreställde jag mig ljudet från Stalinorglar under andra världskriget. Det lät fasansfullt men avtog snabbt. När tåget skakade föreställde jag mig att jag var ombord på Estonia. Jag låg i en hytt längst ner och var tvungen att ta mig upp så högt som möjligt så fort som möjligt. Trappa för trappa.

Till slut vaggades jag in i rytmen. Skräckbilderna försvann. Kupén var inte längre en hytt längst ner i en färja som tog in vatten. Det pågick heller inget krig. Jag blev ett med krängningarna. Jag vaggades till sömns. På morgonen vaknade jag av att den äldre resenären sa att vi skulle vara framme om en kvart. Jag klädde på mig och plockade ihop mina saker. Den äldre resenären frågade vad jag skulle göra i Umeå. Jag sa att jag skulle delta på Historikermötet på universitetet. När mamman och sonen gick förbi frågade vi hur natten varit. Han har sovit som en stock, sa mamman. Hon hade en Sweden Rock-tröja på sig. Var klädd helt i svart. Hon möttes upp av en man som verkade vara pappan. Likadant festivalplagg, Sweden Rock 2013.

Jag gick mot hotellet. Trots att jag var tidig kunde jag checka in. Jag tog hissen upp till nionde våningen. Jag hade utsikt mot Ume älv och Kulturhuset Väven. Jag packade upp och gick ner och åt frukost. Därefter gick jag till Rådhusesplanaden, vidare i riktning mot stationen och svängde in på Västra Norrlandsgatan. Jag gick in på gården. På en av brevlådorna stod namnet Kontaktnätet. Jag gick upp och ner för trapporna. Överallt tomma kontorsytor. Jag kom att tänka på när jag skrev för Norrköpings Tidningar. Eftersom ventilationen var ur funktion i Söderköping valde jag ibland att arbeta i Valdemarsvik. Mitt i det öde kontoret fanns några skrivbord kvar som tillhörde tidningen. Valdemarsviksredaktionen skulle stängas inom kort. Samma känsla av avveckling och nedläggning. Till slut hittade jag kansliet nere i källaren. Förutom Denise och Emelie fanns också en ljudtekniker och roddare på plats. Han skötte allt praktiskt kring arrangemang. Denise och Emelie skötte administrationen för Kontaktnätet och Föreningen Kultur i Norr.

Denise, som digitaliserat allt material, och jag satte oss vid hennes dator. Vi gick igenom alla mappar tillsammans. Både hon och jag gjorde anteckningar. Här fanns exempelvis protokoll från ett seminarium om den ickekommersiella musikrörelsen som hölls i Uppsala under påskhelgen 1974. Det föreföll som om olika verksamheter och organisationer gick in i varandra. Det verkade svårt att dra en gräns mellan exempelvis tidningen Musikens Makt och Kontaktnätet. Protokoll och dokument visade utbredningen av så kallade Musikforum på olika orter runt om i landet. Det fanns uppgifter om aktiviteter, antal medlemmar och namn på kontaktpersoner i de olika lokala föreningarna. Verksamhetsberättelser och fotografier gav viktiga ledtrådar.

Det fanns särskilda mappar som handlade om den internationella solidaritetsverksamheten och kampen mot apartheid i Sydafrika. Dokument visade hur Kontaktnätet samarbetade med UD och Sida med olika solidaritets- och biståndsprojekt i kultursektorn. Jag gjorde en anteckning om att Kontakten, som var det första namnet på Kontaktnätets tidning, utkom med sitt första nummer i december 1975. Tidningen n Roll gavs ut från 1982 och Nätet från 1994. Det fanns olika beskrivningar av organisationens historia, ofta i samband med jubileer. En del protokoll och verksamhetsberättelser saknades. Det var svårt att få en överblick. Materialet var inte arkiverat systematiskt, utan efter beteckningar och kategorier som angivits på kartonger och pärmar som förvarades i ett förråd. Jag sa till Denise att professionella arkivarier kunde hjälpa dem att skapa en struktur och göra det tillgängligt för forskare och studenter som skriver uppsatser. Vi kom överens om att jag skulle mejla specifika önskemål. Sedan skulle Denise skicka beställningen till mig.

Jag tror vi satt i tre timmar och tittade igenom materialet. Efteråt var jag trött och hungrig. Jag kände mig nästan svimfärdig. Stannade till på Röda Korsets secondhand på Rådhusesplanaden och köpte en mönstrad kortärmad skjorta. Det var lite semesterkänsla över den. Jag gick en sväng till Kulturhuset Väven. Högst upp Kvinnohistoriskt museum som visade en utställning om metoo-rörelsen och en trappa ner Stadsbiblioteket och Kulturbageriet. Åt en pizza med namnet Maggan och läste en brevväxling mellan Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. De Geers ingående beskrivning av sitt besök i en lokal där fotbollsmatcher visades projicerade på högt hängande filmdukar och där kvinnor och män och barn hoppade upp på borden blev ett slags främmandegöring som synliggjorde sportbaren. Fastnade också för beskrivningen av allsvenska mötet mellan Hammarby och Mjällby under pandemin. Vid första anblick föreföll Tele 2 Arena vara tom. Sedan upptäckte De Geer nio åskådare, varav ett barn, alla iförda Hammarbyhalsdukar. När de började sjunga insåg han att det fanns ännu flera närvarande. Det visade sig att flera hundra satt i en restaurang med uteservering på en lång balkong. Restauranglagen gällde. Människorna där var formellt matgäster, inte fotbollspublik. Jag kom att tänka på när kulturjournalisten Gunnar Bolin hoppade in på Radiosporten. AIK spelade inför tomma läktare och Bolin beskrev ljudet när reklamskyltarna snurrade och bytte bild. Skildringen av den sortens ljud blev ett sätt att fånga tystnaden.

Nästa morgon var jag en av de sista frukostgästerna. Jag kom ner strax efter nio. Bredvid mig ett gäng historiker som talade stockholmska. De talade om historia och idéhistoria. Ämnet idéhistoria hade blivit alltmer likt historia, sa de. Det lät också som att de talade om sina avhandlingar. Kanske avslutade avhandlingar. Ordet mellanrum förekom. Vad tyckte de om ordet mellanrum? Jag tog kaffe, äppeljuice, smoothie, naturell yoghurt, müsli, torkad frukt, linfrön, bröd, ost, apelsin- och grapefruktklyftor och pannkakor med jordgubbssylt. Försökte stänga av konversationen bredvid mig. Jag hade satt mig där för att det var ljust. Det var stora fönster åt det hållet.

I Västerbottens-Kuriren läste jag att Storuman skulle folkomrösta om en ny vindkraftspark och att tre generationer från Stöcke – dotter, mamma och mormor – hade blivit miljonärer i Postkodlotteriet. En krönikör skrev om en promenad mot udden från sommarstugan i Holmsund. På sin väg såg hon skövlad mark kring nybygge, en onödigt perfekt gräsmatta, minskning av diskreta småstugor till fördel för stolta villor med glasytor och stora däck. Men hon såg också att björkarna fortfarande flög, blåbärsris och åkerbär som blommade i rosa, här och där såg hon ett gammalt utedass, ett monument över enklare tider. Krönikören kunde dessvärre inte undvika att lägga märke till hur lupinerna fortsatte sprida sig längs dikesrenarna. I sammanhanget nämnde hon en sedelärande historia om hur trädgårdsväxten kommit från Alaska och invaderat Island. De första fröerna hade kommit i en resväska på femtiotalet. Ursprungligen var lupinen tänkt som ett marktäcke för ett utarmat och skövlat landskap. Nu höll den helt på att förändra Islands färg från svart till lila enligt krönikören.

Strax efter tio ringde Ivar. Han sa att han och Robin skulle ses nere i lobbyn vid elva. Ivar hade anlänt på morgonen, alltså ett dygn efter mig, och skulle presentera sin forskning på eftermiddagen. Jag var uppe på rummet och arbetade. Jag duschade och klädde på mig och tog hissen ner. Hälsade på en historiker från Stockholm som jag träffat på en disputationsfest i Värtahamnen. Ivar, Robin och jag promenerade längs älven. Robin var kartläsare. Efter ett par kilometer svängde vi upp till vänster. Vi passerade en bensinstation, en kinakrog, ett sjukhus och korsade en motorled innan vi nådde målet. I vimlet i matsalen talade jag med Lovisa från Södertörn som disputerat för några dagar sedan. Jag sa att jag gillade intervjun med henne i forskarskolans nyhetsbrev. I intervjun hade hon lyft fram resan till Bielefeld, som vi gjort tillsammans, som en av höjdpunkterna från doktorandtiden. Hon talade om den gigantiska industriliknande matsalen på campus. Hon talade också om att hennes vänner inför resan hade sagt åt henne att Bielefeld egentligen inte existerade, vilket gjorde att hon undrade om vistelsen inneburit ett inträde i ett parallellt universum.

Ivar hade inte kunnat sova så mycket på nattåget. Det hade varit varmt som i en bastu, sa han. På morgonen var han trött men han höll på att samla kraft och blev piggare och piggare. Han hade delat liggvagnskupé med en agronom. De hade suttit och pratat i flera timmar. Ivar hade inte åkt direkt från Göteborg utan bytt i Stockholm. Matsalen var stimmig. Ivar och jag tog med oss kaffet och gick ut. Vi träffade några av hans gamla studiekamrater från Göteborg. Vi talade om ombyggnaden av Humanisten. Om inte personalen hade tagit strid mot arkitekten hade lokalerna blivit ännu sämre, sa de. Det stämde överens med min bild.

Vi steg in i en stor sal med namnet Aula Nordica. Efter att en representant från Historiska Föreningen och vice rektor på Umeå universitet sagt några inledande ord var det dags för panelsamtal under rubriken ”Historikern som aktivist”. Varken jag eller Malin, som satt bredvid mig, fick möjlighet att ställa frågor. Malin hade skrivit ned sin fråga i sitt block för att vara beredd om hon fick mikrofonen. När forskare samverkar med aktivister och sociala rörelser gäller det att skapa förståelse mellan dessa två olika världar, sa hon. Erfarenheter från arbetarhistoriker skulle kunna vara till hjälp, funderade vi. De skapade ett slags basstruktur för en samhällsengagerad utåtriktad forskning med forskningscirklar och liknande. De byggde broar mellan akademin och det omgivande samhället. Forskaren som individ, historiker, aktivist och så vidare, var antagligen inte lika viktig att definiera på det sättet. ”Historikern som aktivist”, själva rubriken, andas vår tids individualism, tyckte vi.

Det var fullsatt och härlig energi i salen när jag talade om mitt avhandlingsprojekt om socialdemokraten Agda Östlund. För första gången beskrev jag mitt arbetssätt och vad jag menar med retorik. Jag sa att det handlar inte som i klassisk retorisk teori om att analysera enskilda tals uppbyggnad utan det handlar om att knyta ihop yttranden och fråga sig vad som gör dem retoriska. Vilket yttrande som helst kan vara retoriskt. Det gäller att knyta det till en situation och ett problem som kan påverkas med retorik och det gäller att det finns en publik som kan påverka problemet. Jag talade om hur jag zoomar in och zoomar ut. Hur de olika avsnitten skiljer sig åt. Ibland är Agda Östlund i centrum, ibland är hon en i raden av många aktörer.

Jag sa att det var ett historiskt formativt skede när innebörden i kvinnors politiska medborgarskap förhandlades. Hur Agda Östlund hittar talutrymme och talesposition kan förstås i relation till den förhandlingen.

En historiker från Södertörn ställde en fråga om en riksdagsdebatt där Agda Östlund medverkade. Jag tror det gällde kvinnors behörighet till domartjänst. Bör ha varit på tjugotalet. Hur hon i den debatten vänder på perspektivet. Som en retorisk strategi. Jag ska titta på den debatten. Det verkade vara ett fint citat. Kanske kan jag använda det i avhandlingen.

Filippa, som jag lärde känna på Arbetarhistorikermötet i höstas, talade om de socialdemokratiska kvinnornas tidning Morgonbris med fokus på bildning och skötsamhetsideal. Efteråt träffade hon redaktören för tidskriften Arbetarhistoria som ville att hon skulle skriva en artikel till dem. Filippa hade varit nervös innan men efteråt kändes det bra. Vi ses i Malmö, sa hon när hon lämnade campus.

Ivar och jag satt i baren på hotellet framåt kvällen. Medan Malmökollegorna Ylva och Robin gick till en restaurang blev vi kvar. Vi beställde öl efter öl. Vi befann oss i ett slags limbo i väntan på tågavgången. Varken Ivar eller jag hade någon plats i ligg- eller sovvagn. Vi skulle sitta i var sin stol hela natten. Vi talade om mitt besök på Kontaktnätets kansli. Vad jag hittat i arkivet och vilka möjligheter som finns att göra något utifrån organisationen Kontaktnätet och utifrån perspektivet kultur och infrastruktur. Vi skulle kunna skriva en artikel ihop, sa Ivar. Ja, det vore intressant att prova att samskriva, sa jag. Fast inte nu, jag har inte tid, sa Ivar.

Vi var lamslagna, det var rätta ordet tror jag, över att vi snart skulle resa hemåt. Vi klarade av att resa oss och beställa öl. Vi klarade av att hämta vårt bagage i bagagerummet. Till slut tog vi oss samman och gick till Ica och handlade proviant. Ivar köpte en falafelwrap och jag köpte en landgång. Vi hade båda plats i vagn 31. Vi bytte så att vi fick platserna bredvid varandra. Inne i restaurangvagnen köpte vi var sin Mariestads. Bosse från Göteborg var upprörd över att flera toaletter var ur funktion och att det saknades toalettpapper. Tåget hade stått i Umeå hela dagen. Det hade kunnat åtgärdas. För många cementhäckar var problemet, menade han. Bosse hade hälsat på sonen som tagit studenten. Sonen hade rotat sig och trivdes i Umeå. Ivar tittade ut genom fönstret och sa att skogen påminde om en målning av John Bauer. Han tog fram en bild i telefonen och jämförde. Utsikten var John Bauersk, konstaterade vi.

Vi beställde sista ölen just före stängning. Vi var tvungna att lämna restaurangvagnen. Ett par var oense om var de hade sina platser. De gick åt olika håll. I vår vagn var det tyst. Det hade blivit läggdags. När vi ställde oss i gången i en sovvagn kom en kvinna ut och sa att vi störde. Vi gick vidare till utrymmet mellan två vagnar. Vi talade om lumpen. Vi hade båda fått frisedel. Ivar trodde att han hade kunnat passa i det militära. Han gillade att bli tillsagd vad han skulle göra. Jag sa att jag hade glömt att ta med gympakläder till mönstringen. Samma år hade jag gått barfota hela sommaren. Det var också samma sommar som Ivar föddes. Många år senare skulle han själv uppleva ett slags hippieperiod.

När Ivar gick på toaletten blev jag plötsligt osäker vilken del av tåget som skulle gå till Göteborg och vilken del som skulle stanna i Stockholm. I en annan sovvagn mötte jag en man i kalsonger. Han blev själv osäker när jag frågade. Vi skrattade åt förvirringen.

Senare på natten tog jag fram min Fjällrävenjacka och använde som täcke. Försökte hitta en bekväm ställning. Jag sov i alla fall några timmar. Ivar sa att han hade sovit hela natten. Inne på stationen gick vi åt olika håll. Ivar tog spårvagnen hem till Hisingen och jag tog tåget hem till Malmö.

—

Magnus Gustafson