Scen: Lyckliga gatan på Stadra Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, juni 30th, 2024

Lyckliga gatan

Stadra Teater, premiär 29 juni 2024
Manus: Magnus Wetterholm
Regi: Lena Engqvist Forslund
Kosym, mask och scenbild: Agnes von Gegerfelt
Ljusdesign: Erik Nordlander
Musikarrangemang: Anders Ortman
Koreograf: Catrine Örman Oskarsson
Medverkande: Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson, Bodill Carr Granlid, Marie-Thérèse Sarrazin, Lasse Forss, Anton Hellberg, Lovisa Carlson, Alfred Stenegård Norr, Theodora Källqvist samt elever från Nora Kulturskola.

 

För första gången har Stadras teaterchef Magnus Wetterholm själv skrivit ihop sommarens uppsättning i teaterladan intill herrgården där i Bergslagen. Ett sant kulturunderverk i länet, men som snavade lite förra året under sin drygt 25-åriga resa, när det blev en lite trög men också dyr uppsättning kring psalmskrivaren Johan Olof Wallin.

Nu satsar Stadra på lite mer ”cozy rom” som väl det amerikanska uttrycket är för en slags mys-romantik-nostalgi. Det är 1959, Ingo har just slagit knock på Floyd i New York och invånarna på den lilla gatan i det svenska samhället är gulligt exalterade. På scenen ser vi entrén till 34:an, en tobaksaffär och några bostadshus i bakgrunden. Vi ser tidningarna Se och Husmodern och vi hör surret av ilskna getingar. Detta är ”Lyckliga gatan” den varma sommaren 1959 och vi får följa nio av invånarna, äldre och yngre i ett fint sammansatt persongalleri à la Staffan Göthe.

Men det går väldigt trögt i början. Magnus Wetterholm har lite att lära när det gäller att på kort tid – och i kärnfulla repliker – måla upp spänning och karaktärer. Men en kringlufsande man med portfölj planterar något ändå: vi anar att det finns planer i portföljen att jämna gatan med marken. Små, individuella berättelser formar sakta personerna. En övergiven tobakshandlerska som söker en man, en likaledes ensamstående mor som bär hemligheten vem pappan var och ett homosexuellt par, Konrad och Waldemar, spelade av Stadras grundpelare Magnus Wetterholm och Rune Jakobsson.

Så kommer Giovanni!! Den italienske invandraren som kunnat lämna sitt fattiga Neapel – och älskade ”Mama” – för ett jobb på Lindgrens mekaniska. Och SE DÄR!

Nu sprakar det till i uppsättningen. Anton Hellberg är helt oemotståndlig i rollen. Är ”italiensk” på alla typiska sätt vi vet – men lyckas ändå undvika att klampa i fördomsfullhet eller stereotyphet. Han är helt enkelt sprudlande härlig och ger föreställningen det där extra, roliga som når långt över scenrampen.

Marie-Thérèse Sarrazin, med tobaksaffären, har också den naturliga charm som gör att pjäsen växer allt mer och vi blir intresserade av de många livsödena. Särskilt fint tycker jag Konrads och Waldemars ömma och bråkiga förhållande skildras av Wetterholm/Jakobsson. Det görs bland annat med en innerlig version av Ted Gärdestads melodi ”Jag ska fånga en ängel”.

Då är vi inne på musiken och dess roll i föreställningen. Där är jag lite frågande – och kritisk. För jag tycker att den behandlas lite respektlöst. Inga uppgifter om musiken finns i programmet. En annan sak är att väldigt få av låtarna ÄR från tiden som skildras. Ta bara titellåten och även ”34:an” som lockar publiken till skön allsång. De – och de flesta andra som används – är från 60-talet och till och med sent sådant, eller 70-talet.

Giovanni sjunger för mig helt okända italienska låtar. När det faktiskt finns underbara från tiden, som t ex ”Sole, sole” eller ”Volare”. Nåväl, detta ska inte bli någon musikhistorisk lektion och Stadra har sin konstnärliga frihet att slå mina mästrande fingrar på. En viktigare invändning är kanske att musiken lite för sällan används för att fördjupa eller föra handlingen vidare. Tillsammans med annat som skildras i föreställningen, parkeringshus, rivningsraseriet, husockupationer och kanske även den begynnande acceptansen för samkönade förhållanden så fick jag nog tanken att handlingen egentligen borde varit förlagd till 60-talet…

De musikaliska arrangemangen av Anders Ortman är ojämnare än vanligt. Där finns en nästan överjordiskt vacker version av den fina låten från musikalen Mannen från La Mancha (spelad i Örebro på 1980-talet) med titeln ”Mellan dröm och verklighet” och där finns heltöntigt och oinspirerat arr. av Ann Louise Hanssons ”Arrivederci Frans”. Och: vad jag önskat att Ortman – och kanske någon till – fått spela LIVE på scenen. Förinspelade bakgrunder blir plastiga.

Men mycket ska berömmas. Välsynkroniserade dansscener, väloljat ensemblespel, charmigt naturliga ungdomar från Stadras egen scenskola och denna teaters smått berömda värme som alltmer strömmar till oss från scenen ju längre föreställningen går.

__________

Martin Dyfverman