Essä: Kulturbarn – att växa upp i skuggan av en författare

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, november 1st, 2024

Kulturbarn – att växa upp i skuggan av en författare
Åsa Beckman
Norstedts 254 sid.

 

Vad behövs för att litteratur ska skapas? Vad får man göra i konstens namn? Och vem har rätt att berätta?
Det är stora frågor som Åsa Beckman öppnar sin bok med? Hon avgränsar dock sitt ämne genom att koncentrera det till relationen mellan författare och hens närmaste omgivning, framför allt barn, Redan boktiteln ger närmare besked: Att växa upp i skuggan av en författare.
Åsa är dotter till författaren Erik Beckman. Hon märkte snabbt när hon läst några andra författarbarns berättelser om sin uppväxt att det var mycket som var sig likt. Hon bestämde sig för att undersöka det hela närmare.
Hon har valt en essäistisk form för sin undersökning och det är ett alldeles utmärkt grepp som ger henne möjlighet att röra sig fritt mellan personliga erfarenheter och mer analyserande resonemang.
Självförtroende är en avgörande drivkraft för författare. Men det uppstår och förstärks av ett komplicerat nät av stimulanser från omgivningen. Med romantiken föds den moderna författarrollen om det skapande geniet, en solitär.
I en nyutkommen biografi om Gunnar Ekelöf, ”Minnet och rädslan”, punkterar Jesper Högström ”stillsamt den omhuldade bilden av Ekelöf som en solitär författare”. Det krävdes en hel rad personer för att upprätthålla bilden av denna solitär: ”en uppoffrande hustru, en läkare som avgiftade, kollegor som stödde honom eller tittade bort, förläggare som inte bara gav ut böckerna utan även fungerade som låneinstitut och fastighetsmäklare. Kort sagt: En hel armé”.
Den författare som Åsa Beckman främst slår följe med och återkommer till flera gånger är Thomas Mann. Han har sex barn som alla gett mer eller mindre ingående beskrivningar av sin relation till fadern. Dennes dagböcker ger i sin tur en fördjupad bild av Thomas Manns eget förhållande till sina barn, inte minst sonen Klaus, vars bok Vändpunkten av många anses vara helt i nivå med den världsberömde faderns böcker.
Klaus avslutar sitt liv med ett självmord. Thomas Mann väljer tidigt ett liv enligt en strikt kontrollerad borgerlig tillvaro, vilket bland annat innebär att trycka undan sin egen homosexualitet. Man kan säga att Manns barn lever ut det ”konstnärligt frisläppta liv” fadern aldrig vågade släppa fram annat än som litterär fiktion.
I det Thomas Mannska hemmet rådde en ordning som strikt övervakades av hustrun Katia. Mellan klockan nio till tolv varje dag skrev fadern, det fick ingen störa.
Hos Pär Lagerkvist råder likartade förhållanden när far ska skriva.
Johanna Ekström, dotter till författarna Margareta Ekström och Per Wästberg, vittnar om olusten att förvandlas till litterärt stoff. Fadern tycks styras av ”den ständigt närvarande tanken att allt är litteratur.” Och ingenting får inskränka hans egen frihet på det området.
Det är Ingmar Bergman själv som tar initiativet till att hans son Daniel ska göra en dokumentär om sin pappa. ”Du blir rik som ett troll seru, åsså kan vi styra upp eftermälet som vi vill ha det en gång för alla.”
”Som vi vill?” svarar sonen klentroget. Och berättar att han har bestämt sig för att sluta med sitt arbete som regissör och bli sjuksköterska. Han har fått nog av konsten – och konstvärlden.
Begreppet medberoende används vanligen i samband med att analysera familjer med missbruksproblem. Åsa Beckman visar att begreppet också kan användas i analysen av hur en författare kan dominera sin familj och hur de utvecklar en förmåga att ständigt läsa av den känsliga konstnären.
I många av författarfamiljerna utvecklas ett slags vi-känsla inom den egna familjen, men det är samtidigt ett vi riktat gentemot omvärlden. Erik Beckman talar gärna om sin familj som ett vi, ett Beckmanskt vi. Han ser sig själv som en jovialisk patriark. Men dock – patriark, konstaterar Åsa.
Delar av det hon berättar om känner jag till sedan tidigare. Men det stör mig inte alls, för den litteraturhistoriskt välbevandrade Åsa Beckman vrider och vänder på problemen med en bildad lätthet som är klart underhållande.

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren

Foto: Kajsa Göransson