CD: Ashes to Gold med Avishai Cohen

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized onsdag, november 6th, 2024

Avishai Cohen: Ashes to Gold (ECM/Naxos). Speltid: 43’39.

Avishai Cohen (trumpet, flygelhorn, flöjt), Yonathan Avishai (piano), Barak Mori (kontrabas), Ziv Ravitz (trummor)

Betyg:

 

Trumpetaren Avishai Cohens förra cd med sin kvartett, Naked Truth, bestod av en sammanhållen svit, ett format som han nu återkommer till med Ashes of Gold. Lite överraskande inleds den med flöjt och piano, och det är lätt att associera till fransk musik. Med efter ett tag lämnar Cohen flöjten för trumpeten och musiken ändrar karaktär. Men även här finns en fortsatt närhet till den klassiska musiken, och vid ett tillfälle närmast citeras trumpetsolot som inleder sorgmarschen i Mahlers femte symfoni. Det är rimligen ingen slump. Ashes of Gold är född ur sorg och vånda. I bakgrunden finns den 7 oktober 2023 och allt som följt därefter av mänskligt lidande. Det präglar musiken. Men titeln anspelar också på den japanska konsthantverkstekniken att skapa något vackert och hållbart av det trasiga och söndriga. Cohen låter musiken uttrycka både förtvivlan och hopp. Den är känslostark och stundtals ovanligt rå för att vara av en man som annars gärna förmedlar meditativa stämningar tillsammans med sina trogna medmusiker Yonathan Avishai (piano), Barak Mori (kontrabas) och Ziv Ravitz (trummor). Men visst finns den avklarnade skönheten även här. Den får också fritt spelrum när kvartetten efter sviten tar sig an det underbart vackra adagiot ur Maurice Ravels pianokonsert i G-dur. Ravel dyker upp lite här och där bland jazzmusiker idag, men då främst bland pianister. Det är inte så konstigt. Solostämman i konserten är också så intimt förbunden med pianot som instrument att jag har först har lite svårt att förlika mig med den mer påträngande trumpeten i huvudrollen. Men det finns också en poäng med att ge melodin en helt annan klang och därigenom annan karaktär än man är van vid. Och jo, det fungerar när man ger det en chans. Albumet får också avslutas i försoningens tecken med en melodi av Cohens dotter Amalia.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion