CD: Lost in the Stars med Lina Nyberg och Le grand Michel med Vivian Buczek
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized söndag, november 10th, 2024
Vivian Buczek: Le grand Michel (Prophone/Naxos). Speltid: 60’17.
Vivian Buczek (sång), Mathias Heise (munspel), Peter Asplund (trumpet och flygelhorn), Martin Sjöstedt (piano och Fender Rhodes), Jesper Bodilsen (bas), Zoltan Csörsz (trummor)
Betyg:
–
–
Lina Nyberg: Lost in the Stars (HOOB Records/Border/The Orchard). Speltid: 54’25.
Lina Nyberg (sång,gitarr), Daniel Karlsson (piano och Fender Rhodes), Mauritz Agnas (kontrabas), Peter Danemo (trummor), Hildegunn Øiseth (trumpet, gethorn), Fredrik Ljungkvist (sopran-, tenor- och barytonsaxofon)
Betyg:
Att den vokala jazzen till stor del är anglosaxisk är inte så konstigt, och oavsett varifrån sångaren, ofta en hon, kommer så hamnar vi förr eller senare i The Great American Songbook. Men det finns förstås undantag. Låtar av brasilianaren Antônio Carlos Jobim och tysken Kurt Weill brukar kunna leta sig in i repertoaren, och så fransosen Michel Legrand. Den senare ägnar Vivian Buczek ett helt album med den vitsiga titeln Le grand Michel. Men speciellt franskt är det ändå inte: texterna är på engelska, och hela attityden är amerikansk. Det som bjuds är alltså en ”avfranskad” Legrand med ett amerikanskt sound och bluesiga inslag. Så kan man förstås också göra. Är man bekant med Buczeks tidigare skivor väntar inte några överraskningar. Hon har en bra jazzröst och har samlat utmärkta musiker omkring sig. Peter Asplund svarar också för ett av bidragen, närmare bestämt den hyllning till Legrand som gett albumet dess namn. Det är kort sagt rakt igenom proffsigt genomfört och snyggt producerat.
Man talar ofta om Brecht-sånger, och utgår då från orden. Men vad vore Tolvskillingsoperan utan Kurt Weills musik? På senare tid har man också kunnat notera ett ökat intresse för hans symfonier och andra verk inom den klassiska repertoaren. Under exilen i USA kom han dessutom att bli framgångsrik inom musikalens värld, och den ljuvliga ”Speak Low” har blivit någon av en jazzstandard. Nu har Lina Nyberg tagit sig an hans sånger, med och utan text av Brecht; de senare typiskt nog i engelsk översättning. Så går också allt i jazzens tecken. Den typiska kantigheten och strävheten hos den tidige Weill har i flera fall rundats av och slipats, och Nyberg försöker definitivt inte låta som Lotte Lenya, Gisela May eller Milva. Det betyder inte att hon är menlös, långt därifrån. Hennes album är faktiskt åtskilligt vildvuxnare och stökigare, mer ”modernistiskt”, än Buczeks. Här händer mer, man vågar mer. Det nertonade bryts mot det brötiga, vilket skapar en spännande helhet, något som förstärks av att välkända nummer som ”Sjörövar-Jenny” och ”Surabaya-Johnny” samsas med mindre kända. Och så har Nyberg komponerat några egna låtar i Weills anda. Det hela avrundas med en intim och smeksam version av ”Speak Low”, där hon sjunger ensam till gitarr (och diskret fågelkvitter). Lost in the Stars heter albumet, men det gäller ingalunda Lina Nyberg och hennes strålande medmusiker. Inte har de gått vilse, inte. De verkar veta precis var de är och vad de gör.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion