CD: To the Rising Moon med Stephan Micus
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, november 17th, 2024
Stephan Micus: To the Rising Moon (ECM/Naxos). Speltid: 51’21.
Stephan Micus (sång, tiple, dilruba, sattar, nay m.m.)
Betyg:
På sitt sätt är Stephan Micus själva inkarnationen av ett begrepp som world music, men då måste man uppfatta det ”the Micus way”. Han har rest över större delen av jorden för att lära av olika musikaliska traditioner och hans samling av instrument från världens alla hörn måste idag vara unik. Men Micus är ingen samlare som hänger instrumenten på väggen. Han lär sig att spela på dem, oavsett deras karaktär. Och så skapar han sin egen musik, för att inte säga sin egen genre, där han själv trakterar flöjter, stränginstrument och slagverk av alla de slag och dessutom bidrar med sång. Naturligtvis mixar han och producerar allt själv, och lika naturligtvis hittar vi hans album på ECM.
Nu är det dags för To the Rising Moon. Det är en typisk Micus-titel som anspelar på en haiku av den japanske poeten och samurajen Mizuta Masahide (1657–1723): ”mitt uthus brann ner / nu kan jag bättre skåda / månen som stiger”. Det betyder inte att musiken är speciellt japansk. I centrum står i stället vad som kallats Colombias nationalinstrument: en tolvsträngad liten ”gitarr” kallad tiple. Men här finns också indiska och uiguriska stråkinstrument, en egyptisk rörflöjt, en luta från Borneo, två slags cittror – och Micus röst. Man ska alltså inte tro att det rör sig om folkmusik, utan det är Micus själv som svarar för alla kompositioner. Det mesta är lågmält och stillsamt och melodiskt, rogivande och gärna liksom dröjande eftertänksamt, och lätt arkaiskt. Ibland kan jag få Rolf Lislevand och hans sätt att nalkas renässansmusik i tankarna. Det är musik att dra sig tillbaka till och försjunka i. Och det är mycket vackert.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion