CD: Rysk gitarrmusik med Mårten Falk
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, december 14th, 2024
Mårten Falk: The History of the Russian Guitar, Volume 2 (dB Productions/Naxos). Speltid: 63’47.
Mårten Falk (gitarr)
Betyg:
Klassisk gitarr förknippar nog många främst med Spanien och Sydamerika och tonsättare som Sor, Tarrega, Barrios, Lauro, Villa-Lobos. Men det är ingen slump att det dyker upp en vemodig gitarr i Anton Tjechovs Körsbärsträdgården. För fjorton år sedan presenterade Mårten Falk albumet Russian romantics reborn (dB Productions) där han spelade gitarrmusik av åtminstone i Sverige okända ryska 1800-talstonsättare. Lika lite som i väst tycks gitarren ha lockat de stora och idag kända ryska tonsättarna som Glinka, Tjajkovskij och Rimskij-Korsakov. Men genren var faktiskt oerhört populär, och Falk fick oss att upptäcka namn som Aleksandrov, Sichra, Sarenko, Vetrov och Mertz. Alla skrev de melankoliskt melodiösa stycken som gjorda att avnjuta medan skuggorna ruvar och samovaren surrar. Till Aleksandr Vetrov (1812–1877) återvände Falk 2016, då han ägnade honom ett helt album, och 2022 var det dags för The History of the Russian Guitar, Volume 1 (dB Productions). Nu har det blivit dags för volym 2. Här möter vi tonsättare födda mellan 1812 och 1951. Inte heller 1900-talets storheter, som Sjostakovitj, Prokofjev och Gubaidulina, tycks ha slösat notpapper på gitarrmusik, men vi får bekanta oss med namn som redan nämnde Vetrov, Fjodor Zimmerman (1813–1882), Nikolaj Aleksandrov (1818–1884), Avdej Chalpaktjiev och Sergej Orechov (1935–1998). Alla presenteras i texthäftet, där det f.ö. också framgår att Michail Polupaenko (1848–1902) var ukrainare och, precis som Vetrov, läkare. Att i den meningen vara musikalisk amatör var inte ovanligt bland tonsättarna i det ryska imperiet; det kan räcka att påminna om kemister, kejserliga gardister, fortifikationsingenjörer och marinofficerare som Borodin, Musorgskij, Cui och Rimskij-Korsakov.
Songs to Seven Strings heter en bok som bl.a. handlar om ryska ”gitarrpoeter” (trubadurer) som Okudzjava, Vysotskij och Galitj. Titeln låter förstå att det är något speciellt med den ryska gitarren. Den har alltså, till skillnad från den spanska, sju strängar – och naturligtvis är det en rysk gitarr som Falk spelar på. Musiken då? Det rör sig om typisk gitarrmusik i den betydelsen att den mestadels är intim och melodiös och stämningsfull, även om Matvej Pavlov-Azantjejevs (1888–1963) ”Zuluprocessionen” medför ett roligt avbrott. Oleg Timofeyev, som skrivit skivkommentaren och själv spelat in ett album med Pavlov-Azantjejevs musik, tänker sig att zulu-krigarna ska ses som en metafor för proletariatet och nämner att Pavlov-Azantjejev även skrev en grotesk marsch som byggde på kända pionjärsånger. Men uppenbarligen var han måttligt uppskattad av myndigheterna och fick tillbringa tio år i Gulag för påstådd ”antisovjetisk propaganda”. Att den sjusträngade gitarren även förknippas med ryska ”zigenarromanser” får albumets avslutande bidrag av Fjodor Kondenko (1951–2018) påminna om.
Skivan serverar väl inga musikaliska sensationer, men väl en angenämt klingande buffé. Och, viktigt nog, Mårten Falk vidgar våra musikaliska vyer genom att förtjänstfullt och kärleksfullt presentera en repertoar som torde vara okänd för de flesta av oss. Så det är bara att sätta sig till rätta medan teet glöder i glaset.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
PS: Fjodor (Fedor) Kondenko kan man se och höra på Youtube, t.ex. här.
Diskussion