CD: Orkesterverk av Bára Gísladóttir

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, december 27th, 2024

Bára Gísladóttir: Orchestral Works: VAPE; Hringla; COR  (Dacapo Records/Naxos). Speltid: 46’34

Kontrabas (Bára Gísladóttir), Iceland Symphony Orchestra, Eva Ollikainen (dirigent)

Betyg:

 

För en tid sedan upptäckte jag Anna Þorvaldsdóttir (eller Thorvaldsdottir som det står på skivorna). Men det finns fler musikaliska döttrar på Island – som Bára Gísladóttir (inte att förväxla med traditionsbäraren Bára Grimsdóttir) – och jazzmusiker som Stína Águstsdóttir och Anna Gréta Sigurðardóttir – och så förstås Björk Guðmundsdóttir. Men nu är det alltså Bára Gísladóttir det ska handla om, närmare bestämt hennes senaste album med tre orkesterverk framförda av Islands symfoniorkester under Eva Ollikainen.

Gísladóttir är kontrabasist, och kontrabasen har dominerat hennes tidigare album som inte direkt kan beskyllas för att vara insmickrande eller ens publiktillvända. Här bjuds inga intagande melodier eller sköna harmonier eller ens medryckande rytmer utan snarare skrapande och raspande dissonanser, morranden och gnyenden. Med ofrivillig humor hävdar Spotify att hennes Mass for Some (2017), Hiber (2020) och Caeli (2021) rymmer nio respektive åtta och nitton ”låtar”. Gnola på dem den som kan! Det är musik som kräver att man uppmärksamt lyssnar och inte bara direkt avfärdar den som enerverande oljud.

Men det är som om den stora orkesterns möjligheter lockar ut Gísladóttir på andra om än inte väsensskilda marker. I skivkommentaren sägs hon vara inspirerad av såväl dödsmetall och techno som av den italienske tonsättaren Giasinto Scelsi. Det är möjligt, även om jag ärligt talat inte hör så mycket av dödsmetall och techno i dessa verk. Däremot visar hon sig faktiskt ha en del gemensamt med landsmannen Jón Leifs (1899–1968) vars kraftfulla musik lätt förknippas med vulkaner och geisrar. Men här finns också vissa likheter med den tolv år äldre Thorvaldsdóttir och hennes sätt att tränga ner i jorden för att avlyssna det föränderligt myllrande organiska liv som utspelar sig där – även om Gísladóttir är mer drastisk och dramatisk. Men hon uppfattar ljud som levande organismer och är lite förvånad över att så många uppfattar hennes musik som mörk och inte uppfattar det komiska som också finns där.

Hur som helst har de tre orkesterverk som presenteras här – VAPE (2016/2020), Hringla (2021–2022) och COR (2021) – en helt annan möjlighet att nå en stor publik än det jag hört tidigare av henne. Det är sannerligen inget man slölyssnar till eller sätter på som avkoppling. Men om man ger musiken en chans, och det bör man, lär man snart bli ohjälpligt fångad av den spänning den alstrar, av växlingen mellan lugnet och tystnaden och stormen och vreden. Gísladóttir har ett helt eget mörkt borrande sound som, speciellt i COR, interfolieras av plötsliga och våldsamma, ibland nästan ilskna utbrott. Musiken kan också torna upp sig som ett hotfullt oväder där urladdningen, katastrofal eller befriande, väntar. Det är lätt att bli både golvad och upplyft av de här tre verken.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

PS. Ett sätt att konkurrera med dagens strömningstjänster är att göra skivfodralen lyxiga och kommentarerna informationsrika. Den här cd:n levereras i en sober bokliknande förpackning med en 12-sidig essä om hennes musik, återgiven på engelska, tyska och danska, och utförliga presentationer av de medverkande.

PPS. Missa inte heller Anna Þorvaldsdóttirs Rhizoma, Enigma och Aerial.