CD: Bastard

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, februari 15th, 2025

Markus Krunegård

Bastard

Universal. 38 minuter. Just utkommen.

 

Det är väl vid det här laget allmänt känt att Markus Krunegård gör vad han vill? Ge ut två skivor inom loppet av ett halvår? Varför inte? Ge ut den där finska skivan? Varför inte? Ge ut en singel på sextio minuter? Varför inte? Att ständigt återkomma till Norrköping? Varför inte? Att låta galenskapen och infallet leda? Varför inte? Markus gör vad han vill.

I ett utskick skriver Krunegård att nya skivan ”Bastard är lite för nära, lite för privat men, jag kom efter idogt ältande fram till att jag skulle göra det jag alltid gjort; skriva om saker som sker”. Och det är väl just så man vill ha sin Krunegård?

Det måste sägas att Krunegård har hittat tillbaka till något ur-krunegårdiskt med Bastard, hans tionde album som soloartist. Det rastlösa blandas med de stora frågorna, ofta paketerade i små frågor. Även om Krunegård mest är text så är det oerhört mycket musik på skivan. Det är en nytändning av Krunegårds existentialismpop, den befinner sig i ett annat livsskede, och är nöjd med det, det är en omtagning av koncepterna.

Skivan består av två halvor och den första halvan har ett lite högre tempo och något mer bråttom över sig. Den drar igång med ”Bastard Anthem”, med marscherande trummor, mycket reverb och en dynamisk ljudbild. Texten, som har något akut över sig, är lika vemodig som mångordig och berör en form av ensamhet. Låten påminner en del om dängan ”Someone, Somewhere” med Krunegårds gamla band Laakso, men den är mer hoppfull.

Spåret ”Vampyr får Vampyr” knyter tematiskt an till genombrottslåten ”Jag är en vampyr”, att känna en destruktiv längtan och hunger efter någon annan. Texten ställer frågan om varifrån vampyr-heten kommer ifrån? Det är ett mer elektroniskt spår, men den bryts av med enkel hackande klaviatur för att bygga upp för ett drag som är dragit för att vara Krunegård. Produktionen sticker också ut genom sin smidighet. Hela låten sticker förresten ut och är en av skivans höjdpunkter.

”Inget halleluja” var den första singeln från den nya skivan och den talar för skivan i sin helhet. Den balanserar fördelaktigt mellan synthesizer och poprock. Den är Krunegård i ett nötskal, en oerhört tacksam låt. För, Krunegård må bo i Stockholm sedan evigheter men han vet hur man gör småstadspop.

Krunegård vet att det är i det mest privata som vi är som mest mänskliga, mest lika våra medmänniskor. Det är i det ”Lilla livet” som vi är lika, det är i det lilla livet där livet också händer. Låten är i mellantempo, har mycket text och den bjuder på ett för artisten sällsynt litet gitarrsolo.

Första halvan avslutas med ”Cha Cha Shake”. Det är en exceptionellt ärligt låt om faderskap och familj. Återigen, det är mycket text, det drar åt expansionslyrik, och texten kräver en att lyssna om och lyssna om. Det är en mörk låt, och den vinner på att inte gå i moll och vara svartmålad. Den hyllar livet istället. Tillsammans med ”Vampyr får Vampyr” är det spåret som sticker ut mest.

Därefter inleds skivans andra halva, en lugnare halva, med ”Morgonen morgonen morgonen”, vilken bäst kan beskrivas som om någon dunkel Beatles-låt möter Ted Gärdestad. Det är ett starkt spår med vardagsrealistiska inslag. Texten förbinder vardagens alla uttryck med varandra på något självklart sätt. Trummorna, lagda av Lars Skoglund, är släpande, och föredömliga, liksom på övriga skivan, men särskilt här.

Sedan kommer den obligatoriska USA-romantiken. ”2 veckor i Austin” är visserligen pampig, men kanske något slätstruken. Den för tankarna till Krunegårds låt ”New York”, men det är mindre ungdomligt kaos i texten, den är mer vuxen. Resan genom USA fortsätter med ”Gamla Vegas”, en låt i mellantempo och som bjuder på fler solon.

”Team Dej” är en ovanligt glad poppig låt om ett innan och ett efter, om att vara hängiven någon annan. Texten flödar, stöter fram och lägger an. Gitarren är tydlig och melodin är trallvänlig och texten är lycklig. Placeringen på låtlistan är genial, den lyfter upp innan albumet knyter ihop.

Och albumet knyter ihop med ”Fakta: Fucked up”. En återvunnen låt från den finska skivan, som faktiskt har ett namn: Nokia & Ericsson. Texten berör att vara slagen men att finna styrka i den andra, där styrkan oftast går att finna.

Oj, vilken skiva! Det tåls att upprepas: Det är mycket text, det är inga skalade, steriliserade poppiga poplåtar. Överflödet av ord, meningar och sentenser gläder alla lyssnare som varit med sedan debuten Markusevangeliet. En god nyhet är att om man vill grotta ned sig i texterna ligger skivan Alma Pöysti läser Bastard (Commentary) ute på Spotify. Lyssna på den!

Avslutningsvis måste jag säga att denna skiva ger mig en känsla av att vara kär. Man blir glad men även lugn och samtidigt sprallig av den. Den är kanske inte lika stark rakt igenom, men det en stark skiva överlag.

Missa inte Krunegård på Tour de Bastard nu i vår!

—

Isak Adolfsson