CD: Orkesterverk av Benjamin Staern
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, februari 20th, 2025
Benjamin Staern: Worried Souls*; The Threat of War; Polar Vortex (Chandos/Naxos). Speltid: 72´44.
Karin Dornbusch (klarinett)*, Gävle Symphony Orchestra, Emil Eliasson (dirigent)
Betyg:
Release: 21 feb 2025
Känd från teve, kanske man idag kan säga om tonsättaren Benjamin Staern efter hans medverkan i Kulturfrågan Kontrapunkt. Men detta är mig veterligt den första större presentationen av honom på skiva. Det är uppbyggt ungefär som ett konsertprogram med ett kortare inledande verk följt av en konsert och med en symfoni som avslutning. The Threat of War är ett tidigt verk av Staern, rytmiskt och kraftfullt hotfullt med mycket slagverk, vilket förvisso är i samklang med titelns krigshot. Att tiden vi lever i oroar Staern framgår också av att klarinettkonserten fått namnet Worried Souls. Klarinetten är ju ett uttrycksfullt instrument så det är rätt märkligt att det skrivits förhållandevis få konserter för den. Den förste att fastna för det var Mozart, men efter Weber och Crusell är det ett hopp till Carl Nielsen innan vi får en konsert som är ett repertoarverk. Även under 1900-talet är det glest med klarinettkonserter. Men visst har det hänt saker under senare tid, bland annat som en följd av ett antal enastående solister har triggat tonsättare, som Martin Fröst i Sverige och Karu Kriikku i Finland. Inte minst Finland har begåvat oss med en rad konserter av tonsättare som Rautavaara, Hakola, Lindberg, Aho, Saariaho och Pulkkis. I Sverige har Anders Hillborgs Peacock Tales haft stor framgång och förra året var det dags för Jacob Mühlrad att visa upp sig i genren. Staerns konsert är från 2011 (reviderad 2017) och börjar lugnt. Men efter ett tag smyger sig mer oroväckande tongångar in, och i andra satsen kastas vi mellan olika känslolägen som om klarinetten inte vet hur den ska förhålla sig till världen, förtvivla eller fnittra eller brista ut i ett desperat skratt – för att sedan dras med i en ”mekanisk marsch”. Den ibland virtuosa klarinettstämman tas suveränt omhand av Karin Dornbusch.
Symfonin har titeln Polar Vortex men är trots titeln inte programmusik, enligt Staern. Satserna har ändå namn med tydlig anknytning till nordlig natur: ”Frozen City”, ”Northern Light” (dvs. Norrsken) och ”Volcanic Eruption”. Första satsen är onekligen kallt isig till sin klangkaraktär och följer en tradition från Gösta Nystroems Ishavet och Karin Rehnqvists Arktis Arktis!. Inte oväntat spelar pianot en framträdande roll. Norrskenets fladdrande ljusfenomen återspeglas också i musiken, och här kan påpekas att Staern, precis som Andrea Tarrodi, är synestetiker och alltså mycket konkret uppfattar olika klanger som olika färger. Att sista satsen är eruptivt våldsam med mycket slagverk säger sig självt, men även här finns kyliga klanger som gör att den vulkaniska aktiviteten snarare hör hemma på Island än på Sicilien.
Verken på det här albumet kan få mig att tänka på den orättvist bortglömde Hans Eklund och till vissa drag hos Karl-Birger Blomdahl. Själv beskriver Staern sin musik som impressionistisk expressionism eller tvärtom som expressionistisk impressionism. Här dominerar tveklöst det expressionistiska. Visst kan han måla i toner, men jag svävar inte bort i subtila harmonier och skimrande klanger utan drabbas av det starka uttrycket. Det är musik som vill mig något – och skaka om mig.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion