Konst: Gunnel Wåhlstrand på Prins Eugens Waldemarsudde
Recension, Utställningar onsdag, februari 26th, 2025Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Gunnel Wåhlstrand. Pågår t.o.m. 16 mars 2025
Fram till den 16 mars kan man på Prins Eugens Waldemarsudde se en stor separatutställning med Gunnel Wåhlstrand, den hittills mest omfattande presentationen som gjorts av hennes verk. Hon arbetar i tusch. Men hon tecknar inte utan målar, och hon använder hel gråskalan mellan svart och vitt; i några få enstaka fall dyker även toner av blått, rött, gult och grönt upp. Förebilderna är ofta fotografier ur föräldrarnas gamla fotoalbum, svartvita bilder som Wåhlstrand blåser upp till stort, verkligt stort, format. En profilbild av modern som i fotoalbumet kanske mäter sådär 5×7 cm (jag gissar) blir här 137,5×188,5 cm. Effekten är anslående. På rätt avstånd får man intrycket att varje hårstrå syns. Det visar sig förstås vara en illusion när man kommer nära, men illusionen är nog så verklig. Och bilden av en våg som slår in mot strandens klippor och splittras i skum – här använder Wåhlstrand även blå tusch – kan ta andan ur en. Målningarna är kort sagt osannolikt, för att inte säga obegripligt, skickligt utförda. Wåhlstrand behärskar den svåra tekniken – tusch låter sig varken suddas eller retuscheras – till absolut mästerskap. Här gäller det att från början spara ut de vita ytorna, och en alltför mättad nyans av grått på fel ställe är en katastrof; inget får gå snett. Så kan det också ta månadsvis att färdigställa en bild.
En del hyperrealistisk konst kan få en lätt surrealistisk prägel genom att det trots allt är något som skaver i realismen och får bilden att framstå som konstlad och paradoxalt overklig. Det uppstår en svävning mellan exakt avbildning och konstruktion. Om vi i Wåhlstrands fall talar om fotorealism får begreppet en ny och dubbel innebörd. Det rör sig ju inte om fotorealistiska avbildningar av verkligheten utan om realistiska avbildningar av foton, något som förstärks av att de allra flesta är svartvita och andas gången tid. Här skulle en tredubbelt distanserande effekt lätt kunna uppstå: en avbildning av en avbildning, en värld i svartvitt och en ursprunglig liten albumbild förstorad kanske 20–25 gånger och nu presenterad som konstverk. Jag tänker på min pappas fotoalbum från 1940-talet och hur de små bilderna skulle ändra karaktär om jag såg dem som målningar i jätteformat; hur de skulle gå från det privata till det publika. Ett porträtt som tidigare bara haft ett värde för den som kände den porträtterade får nu en estetisk kvalitet som går utöver igenkänningen och minnet av någon.
Det vilar ett avklarnat lugn över de flesta bilderna på utställningen. Motiven är sällan spektakulära, här härskar mer ljus än mörker, ett klart ljus som saknar dramatiska effekter men skänker en märklig stillhet. Wåhlstrand återskapar en tid som flytt, eller rättare: hon återskapar en gången tids försök att fotografiskt frysa den flyende tiden. Så skulle hennes konst kunna beskrivas som en melankolisk, men inte nostalgisk, betraktelse över allts förgänglighet och vår fåfänga vilja att bevara det levande i form av ett oföränderligt och därmed också ofrånkomligen dött ting. Bilden kan tyckas upphäva tiden men fångar samtidigt avgrunden mellan nu och då. Ändå drabbas jag inte riktigt av den där existentiella svindeln. Den tekniska skickligheten väcker min förundran och beundran, men kanske den också något ställer sig i vägen för att jag ska bli riktigt berörd. Det gäller att försöka skaka av sig den lättväckta ”wow-känslan” för att mer förbehållslöst kunna gå in i Wåhlstrands bildvärld. Jag vet inte om jag riktigt lyckas. Samtidigt är det något djupt fascinerande över ett till fulländning behärskat estetiskt uttryck.
_________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion