Scen: Sanningen inför rätta på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen måndag, mars 3rd, 2025

Sanningen inför rätta

Örebro Teater, urpremiär 1 mars 2025

Manus, regi och ljusdesign: Andreas Boonstra

Scenografi och kostymdesign: Åsa Berglund Cowburn

Komposition och ljuddesign: Simon Steensland

Mask och perukdesign: Linda Lundqvist och Giovanni Indelicato

Medverkande: Malin Berg, Linus Lindman, Othman Othman, Maria Simonsson Thulin och Josef Säterhagen.

 

Man sitter på helspänn hela tiden. Ett rättegångsdrama från millennieskiftet spelas upp framför våra ögon. Med eleganta utvikningar bakåt i tiden och plötsliga, rejäla revor i teaterkostymen, då skådespelarna stannar upp, river ”den fjärde väggen” och tilltalar oss ansikte mot ansikte i publiken.

Regissören Andreas Boonstra leker med oss och teaterkonsten.  Kan till och med skoja lite. Fast det handlar om det allvarligaste av ämnen: Förintelsen under andra världskriget. Eller rättare sagt: Förnekelsen av den. Det som författaren David Irving gjorde – och starkt kritiserades för – i en bok av historieforskaren Deborah Lipstadt. Irving stämde Lipstadt inför rätta i England – och i det landet är det den anklagade som måste bevisa att han eller hon har rätt (i Sveige är det tvärt om). Hon måste alltså bevisa att Förintelsen verkligen ägt rum!

Händelseförloppet känns otäckt nära. President Trump har just kallat Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för en ”diktator” och även sagt att det var han som startade kriget mot Ryssland. Ska man verkligen behöva motbevisa sådana uppenbara lögner?

Jo, i Boonstras nyskrivna pjäs, visad här för första gången, måste man det – och det visar sig heller inte helt lätt. David Irving kan t ex visa att husen för nazisternas gasning av judar inte verkar ha haft några öppningar för insprutandet av gasen. Deborah Lipstadt som i början är arrogant säker på att vinna målet, blir osäker och tvivlande. Något som Malin Berg i sin nyansrika tolkning bär fram övertygande.

Vad är sanning och vad är lögn? Kan en lögn bli sanning om den bara uttrycks tillräckligt ofta? Kan man droppa tillräckligt med tvivel i en sanning så att den upphör att vara sanning?

Det är det här som pjäsen kretsar kring och som förstås gör innehåller kusligt aktuellt. Boonstra prickar in en femetta som kommer att ge eko i landets teatervärld.

Där är han mest känd för satirisk teaterkonst och experimentell sådan – med sin egen scen i Gubbängen i södra Stockholm. Nominerad till DN:s kulturpris i teaterklassen. Tack vare vänskapen med Rikard Lekander, förre konstnärlige ledaren i Örebro, fick vi vara först att se en pjäs som alla scener skulle vilja ha fått. ”En satir om källkritikens förfall” marknadsförs den i Örebro som. Men i själva verket handlar den om hur makten kan förvränga sanningen och kommer därför att locka betydligt fler än massmedieforskare på universiteten.

Exemplen på hur sanningen förvrängs i den skildrade rättegången är ändå förvånande få. Boonstra som lusläst allt kring den, borde ha kunnat hitta fler, tycker jag. Nu går han in själv – i Malin Bergs skepnad – och blir lite moraltant: Orkar vi ta till oss alla de fakta som krävs, när så kallade sanningar slungas ut, enkla och okomplicerade? Hur blir det i framtiden, om alla genom Internet  kan gå ut med sin sanning?

Jo, vi vet ju nu hur det gick.

Boonstras grepp kan verka enkla. Att träda in med sin egen person, att med förklarande texter i bakgrunden ge namn och scennummer och att då och då bryta teaterfiktionen. Men det är effektivt – och lite charmigt. Greppen skapar klarhet och omväxling i det som kunde ha blivit ett informationstyngt rättegångsdrama.

Ibland kan överinformationen, som i andra akten, ta över en stund. Men snart är spelet uppe i varv igen, med suggestivt understödjande musik och rörlig dekor åt alla håll. Skådespelandet är bra på nästa alla fem händer. Malin Bergs nyanser – och även komik – när hon ikläder sig Boonstras tighta svarta byxor, mössa, kalufs – och lite stockholmska. Josef Säterhagen med säker styrka. Linus Lindman som jag sällan sett så självklar, när han som Irving är vänligt, men kallt, helt säker på sin sak. Maria Simonsson Thulin som i en rad olika roller förmår ge både humor, ömhet och lite nördighet åt sina karaktärer. Othman Othman, tycker jag snarare läser sina roller och verkar så snabbt som möjligt vilja bli av med replikerna.

– Det är ert val, det är ert ansvar.

Så slutar pjäsen i en osminkad direkthet mot publiken. Svår att komma undan.

__________

Martin Dyfverman