CD: Edith Piaf på Berns 1958

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 29th, 2025

Edith Piaf: Edit Piaf at Berns in Stockholm, 1958  (Vax Records/Naxos). Speltid: 40’48.

Edith Piaf (sång), Choir and the Berns Grand Orchestra, Robert Chauvigny (dirigent)

 

Det kan vara farligt att lyssna på Edith Piaf. Det får konsekvenser. Till exempel kommer de flesta andra sångerskor att ohjälpligt framstå som lite avslagna. I maj 1958 gästade hon Stockholm för ett antal bejublade konserter på Berns. Att en av dem spelades in har varit okänt fram till nu när Lasse Zackrisson på Vax Records sett till att föra ut den i offentligheten. Hur, av vem och vilket syfte inspelningen gjordes framgår inte av skivan, men ljudkvaliteten låter ana, utan att vara perfekt, att det inte rör sig om någon obskyr privatupptagning. Fokus ligger på Piaf medan orkestern, med det ståtliga namnet Berns Grand Orchestra, hamnat mer i bakgrunden och låter rätt dovt grumlig. Men det gör inte så mycket. Det här är Piaf i högform. Hon sjunger med en oerhörd intensitet och styrka och gör varje text och melodi till en personlig angelägenhet, som om allt vore sprunget ur hennes eget liv – vilket det väl också mer eller mindre var. Som artist gav hon allt på scenen, och efter sista föreställningen på Berns var hon så utmattad att hon fick bäras ut på bår.

Jag förmodar att upptagningen inte täcker hela föreställningen, och den är också redigerad i så måtto att applåderna mellan sångerna klippts bort eller av. Det är lite synd, då det förtar känslan av att vara på plats. Men Piafs korta, personliga introduktioner till sångerna är kvar. Orkesterarrangemanget är tidstypiskt och i ”Hymn to love” (den engelska versionen av ”Hymne a l’amour”) undfägnas vi även med ett körparti av ”Disney-sopraner”. Det får man ta. I gengäld får kören i ”Bravo pour le clown” drastiskt delta i de hetsande bravo-ropen i denna hemska historia, där även Piaf tar ut svängarna rejält. Och för den som riktigt rejält vill vältra sig i hennes magnifikt skorrande franska R rekommenderas ”La foule”.

Paradnummer som ”Non, je ne regrette rien” och ”Milord” saknas, men här finns förstås andra kända sånger, som, förutom de redan nämnda, ”Padam padam” och ”L’accordéoniste”. Som avslutning får vi inte helt oväntat ”La vie en rose”.

Den här upptagningen är verkligen ett fynd, men det känns meningslöst att betygsätta den. Det räcker att utbrista: Edith Piaf!

_________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion