Fastlagstider i det socialdemokratiska volymbygget

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, maj 4th, 2025

I Bärgslagsbladets semletest hamnar Bivur långt ner. Efter Ica Maxi till exempel. Men folket står fortfarande bakom bageriet. Bivur och Sjömans vid torget är institutioner. Här är fullt av självlysande gula overaller. Det ser ut som det står VME – Västra Mälardalens Energi. Verktyg i fickor och uppfällda hörselkåpor. VME-overallerna beställer baguetter, kaffe och stans egen äppelmust. Inuti tonfiskbaguetten finns både kontinuitet och förändring. Smaken av saltgurka för tankarna till tidigare ägarna, familjen Klinga. Det sorlar härinne. Rösterna flyter ihop. En talar om vinterväglag och en annan om matlagning. Skedar och koppar slamrar. Toalettdörren öppnas och stängs.

I reklamen i lokal-tv:n tränar Bivurbröderna på crosstrainers när servitrisen kommer in med fastlagsbullar. Två gäster går igenom vänlistor och talar om gemensamma vänner. Sjömans existerar i relation till andra offentligheter och digitala plattformar. En dam i toppluva besiktigar semlan noggrant innan hon slukar den och torkar sig om munnen. VME-overallerna reser sig upp som på en given signal. Rasten är slut.

Själv går jag vidare till gymmet. Springer på löpbandet med utsikt över Stora Gatan. Ett tunt vitt täcke på gångbanan över ån. Där kommer Bamse som en gång i tiden fick ishallen att koka när IK Westmannia spelade. Köpingsishockeyn är historia och Bamse bär Leksandsmössa. Jag vrider på huvudet när han går förbi så att jag håller på att tappa balansen. Han kommer tillbaka med en Hemköpkasse. Efter att jag duschat ringer jag upp Ylva på Köpings museum som sökt mig. Mapparna från klipparkivet ligger framme, säger hon. Inne på Skeppshandelns stenugnsbageri beställer Ulf kycklingsallad och jag laxsallad. Vi sätter oss vid fönsterbordet längst in i hörnet. Ulf har varit en sväng på Reklamtryckeriet och tränat på Actic. Vi talar om skrivande, journalistik och hur mediebranschen förändrats. Medan Ylva intervjuar Ulf om smörgåstårtrekordet inför fyrtioårsfirandet söker jag vidare i cementens spår. Jag väljer ut tre mappar som jag tar med mig: ”Cementa”, ”Euroc” och ”Fackligt A-G”. Vi kommer överens om att ses igen på tisdag vid depån vid IC-baren där hela klipparkivet förvaras. Ylva är där och öppnar åt oss.

På tisdagsförmiddagen möter Ulf mig vid stationen. Jag ställer in ryggsäcken i bagageluckan och sen åker vi mot lagerlokalen. Ulf frågar var jag bor i Stockholm och jag svarar att jag är kattvakt i Bagarmossen när min kompis Isak och hans familj är på skidsemester. Otis, som katten heter, är ute på äventyr i Nackareservatet om dagarna. Häromkvällen var han rejält blöt och rufsig när han kom hem. När vi passerar IP och Kalle Köping-statyn talar vi om krisen i Köping FF. Ulf är gammal forward, både på fotbollsplanen och på tidningsredaktionen, målskytt och nyhetsjägare. Dagens rubrik är att KFF saknar spelare och måste dra sig ur division tre. Ylva är upptagen i möte. Vi går runt på egen hand bland hyllor med böcker, pärmar, tavlor, utställningsskärmar och skyltar. Lagret för tankarna till ett rekvisitaförråd eller en filmstudio. Eller ett sagoland med Köpingsmemorabilia.

I mapparna som jag lämnar tillbaka har jag läst om cementstadens historia. Under miljonprogramsbygget var kalklinbanan mellan Forsby kalkbrott och cementfabriken i Köping i gång dygnet runt. Den lilla industristaden vid Mälarens innersta vik lockade arbetskraft från hela Europa. När energipriserna steg och byggandet minskade kom krisen och cementtillverkningen lades ned.

Jag har en timme på mig innan lagret stänger för dagen. Jag väljer bland tidningsklippen. I ett av dem läser jag om konstnären Knut Hallström som efter att ha bott i Italien i många år är tillbaka i hemstaden i slutet av sjuttiotalet. Det var när han insåg att äktenskapet med en italiensk kvinna inte skulle hålla som han beslutade sig för att åka hem. Under två månader har han varit inne på Volvofabriken och porträtterat arbetare.

Han kommer från en släkt som är invävd i Köpings industrihistoria. Han reflekterar över sin position men lyckas inte riktigt komma loss. Det är som om hans längtan efter en svunnen småstadsidyll också bär det gamla klassmärket. Oavsett är hans bilder och texter värdefulla dokument över Köping. När han var nitton år vandrade han omkring i stadens omgivningar och tecknade i blyerts. Någonting växte fram inom honom och han kände att han gav allt av sig själv. Han kände att han tagit de första stapplande stegen på konstens bana. Han ville skildra människan, den mänskliga situationen och samhället med sitt måleri.

Hans farfars far Otto Hallström startade Köpings mekaniska verkstad och hans far, Omar, skötte förhandlingarna när Volvo tog över. Knuts mamma Margit har berättat om en provtur i bil på Arbogavägen där Volvos fabriker skulle byggas när Volvochefen utbrast: ”Nu är vi uppe i sextio kilometer!”

Det är intressant och lite skrämmande att se hur maskinerna har tagit över i arbetsmiljön. Volvoarbetaren är en kontrollant, trycker på knappar och avsynar detaljer, säger Knut. Han talar om ett bokprojekt om Köpings omvandling under nittonhundratalet. När han bläddrar bland sina skisser finner han att många är historiska. Följden för miljön blev förödande när politikerna helt i strid med folkopinionen drog torgleden genom Köping, säger han. Torgleden har skurit av sambandet mellan torget och stadens övriga liv. Folklivet har styrts om till Stora Gatan och Hökartorget där Domus moderna komplex vittnar om rekordårens yrsel och explosiva ekonomiska utveckling. Barnhemmet, som inrymde många verksamheter, har rivits. Liksom biografen Plaza, före detta Centralsalongen. Ska Köping bli ett månlandskap, frågar sig Knut. Vid Skeppargränd i Gamla stan har han hittat en skärva som blivit bevarad. Dessvärre är de förr så prunkande och välskötta rabatterna igenvuxna.

I en mapp hittar jag samlade tidningsklipp om författaren Erik Beckman. Efter att ha arbetat som folkhögskollärare vid Hola folkhögskola i Ådalen flyttade han till Köping 1977. Här var han lärare i svenska på Komvux. De olika förklaringarna till varför han och familjen hamnade här tycks ingå i mytbildningen. Det sägs att de kastade pil på en karta för att få hjälp. Pilen fastnade i Köping, som låg mitt emellan Stockholm, där han hade sitt förlag, och Rämmen i Värmland där han hade sina rötter. Det sägs att hustrun Lena upptäckte en växt på stationsgräsmattan första gången de steg av här. Den var samma sort som funnits vid hennes barndomsstation nere i Skåne och som hon aldrig sett på någon annan sen dess. Erik, sa hon. Vi stannar här, Erik. Och det gjorde de alltså. Det sägs att de ringade in en bit på kartan mellan Stockholm och Rämmen och så råkade det bara bli Köping. Det är mycket bekvämt att bo i Köping, sedan har jag en viss dragning till det som är ordinärt. Jag tycker om det ordinära, har författaren sagt.

Erik Beckman bröt med sina föräldrar som ung. Fadern var kyrkoherde i Rämmen på fyrtiotalet. Erik tänkte bli kompositör men när en lärare sa att han inte borde spela violin utan piano eftersom han hade långa mjuka fingrar tog han aldrig mer i en fiol. Han har sagt att han tror frigörelsen är det normala. Han har berättat om när han var sexton och gick längs Klarälven när pappan just hade dött och han insåg att han kunde göra vad han ville. Nu är jag konstnär, tänkte han där han gick. I början hatade han allt vad Värmland hette men han skrev sig tillbaka och till slut köpte han ett hus mittemot sitt barndomshem.

En konstnär ska leva på sina infall. Det får inte bli för mycket konstruktion, det får inte bli teknik. Då överlever inte orden, har han sagt. Han har läst dikter till bilarna stående på bron över E18 i Köping i SVT-programmet Rikets Kultur. I pjäsen Kvalstervägen guidas ett brokigt sällskap genom den store, välkände författaren Erik Beckmans radhus i Köping. Novellen Kommunalrådet cyklar förbi, som första gången publicerades i Dagens Nyheter i valrörelsen 1979, gestaltar ett valmöte i det som författaren beskriver som ”det socialdemokratiska volymbygget”. Beskrivningen av innerstadens fysiska utformning blir en skärskådning av det kapitalistiska välfärdssamhället. Den absurdistiska framställningen är ägnad att framkalla begrundan hos läsaren:

”Torget är ett stycke konkret politik. i söder småaffärer – El, Dam, Färg, Guld – och bio med ’Häftig sommar’ från Kaliforniens drömska kust. I norr de maffiga, fjärrstyrda ekonomiska enheterna. Sparbanken, Buketten, inomhusbasaren Köpingen med konsumtionsneuroserna dallrande i luften. I öster det glanslöst statliga ägandet i form av Televerket. I väster småstadens obligatoriska å med farofylld busstation och livsfarlig park. Torget behöver inga valtal. Det redovisar minutiöst noga framgång och utslagning, makt- och ägarförhållanden, kommunalt övergripande planering, statligt tvång och konkurrerande privatintressen. Se torget, välj sida.”

I en mapp hittar jag ett klipp om Internationella klubben som bildades av invandrare från ett dussin nationer i oktober 1958 och höll till i en samlingslokal i källaren på Västeråsvägen 15. Diskoteket blev en mötesplats för svenskar och invandrare och en oas för dem som sökte alternativ till Folkets Park och krogen. Varje kväll bildade jugoslaver stommen i en kollektiv dans i ringar som blev allt större. När Bärgslagsbladets reporter kommer på besök en lördagskväll i slutet på sjuttiotalet har diskot flyttat till Konsumbageriets gamla lokaler på Järnvägsgatan. Någon gång efter elva verkar det som om flera busslaster släppts av utanför entrén. Det blir stockning vid kassan. Åldersgräns är officiellt arton år, men är man sexton får man köpa medlemskort. Inträdet kostar tio kronor, medlemskortet tjugo. Publiken är ung, en majoritet under tjugo. De är klädda i jeans, skjorta eller tröja och gympaskor. Här finns också några discofreaks, punkare och ett par övervintrande hippies. I lokalen finns en bar som serverar lättöl, läsk och pizza, ett stort rum med bord och stolar och ett dansgolv där man varken får äta eller dricka. I källarvåningen finns toaletter.

Miljön beskrivs av lokaltidningens utsände som ”oöm” och liknas vid ett hippt ”loft” i New York. Musiken är disco uppblandat med gamla dansvänliga låtar av exempelvis Beatles och Rolling Stones. En del har smugglat in starköl och många är lite runda under fötterna. Men publiken verkar ändå skötsam och inte alls så aggressiv som till exempel på danskrogar och andra ställen där det framför allt rör sig om jakt, menar journalisten.

Jag slår ihop mappen. Det är dags att gå. Ylva ger mig bakläxa för att jag ätit en banan. Mat och dryck är förbjudet på grund av risk för spridning av insekter som kan skada arkivmaterialet. Jag ber om ursäkt. Jag frågar om jag kan titta igenom ytterligare material en annan dag. Vi bestämmer att vi ska höras på mejlen.

Ulf och jag åker hem till hans villa på Erlandsvägen. Medan han letar fram boken om Athos Falk, som ledde bygget av Köpings djuphamn, säger jag till hans hustru Gun att jag gillar funkisarkitekturen. Hon säger att det är opraktiskt att ha köket på andra våningen när de börjar bli gamla. De letar efter något mindre men lägenhet skulle kännas som fängelse efter att ha haft en sån här trädgård.

Precis innan föredraget på stadsbiblioteket om Agda Östlund blir jag intervjuad i P4 Västmanlands eftermiddagssändning. Vi sitter inne på The Bishops Arms i hennes hemstad exakt på dagen hundratre år efter att hon som första kvinna steg upp i riksdagens talarstol. Reportern frågar om hennes betydelse och vad som varit annorlunda om hon inte funnits. Den frågan hänger ihop med hur man tänker kring samhällsförändring och individen och kollektivet och strukturer. Jag säger att jag inte tror att individer förändrar samhället på det sättet. Hon var en del av ett sammanhang och en rörelse och ett kollektiv. Hon föds 1870 och det är vid den tiden som folkrörelserna – arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen – växer fram. Hon är en del av den vågen. Hon formas av den. Som ledare för den socialdemokratiska kvinnorörelsen, som rösträttskämpe och riksdagsledamot i nästan tjugo år, är hon också med och formar den rörelsen. Så det där är dubbelt förstås.

Jag använder Agda Östlund som ett prisma för att förstå det här formativa historiska skedet. Samtidigt är hon som individ viktig. Hon är intressant i sig själv. Man kan väl egentligen säga att dessa dynamiska rörelser skapade många spännande och inspirerande människor och miljöer. Det finns en växelverkan i det där. Jag får också frågan vad som återstår att forska om när det gäller Agda Östlund. Vilka gåtor behöver lösas? Hennes internationella förbindelser och hennes förslag till lag mot hustrumisshandel, säger jag. Det lagförslaget, som efterföljare fortsätter arbeta med och genomför, skulle man kunna skriva mer om. Men det är bara två exempel förstås.

Innan reportern rusar vidare säger hon att hon skrivit en uppsats i konstvetenskap om Gerda Wallanders porträtt av Hjalmar Söderberg som hänger på Thielska Galleriet. Hon säger något om att människor är komplexa och något om förbindelser mellan dåtid och nutid.

Under föredraget tar jag upp frågan om varför det är viktigt att lyfta fram Agda Östlund. Just då ropar en kvinna på första raden: Backlash. Det är en backlash för feminismen. Därför är det viktigt att lyfta fram dem som kämpat för kvinnors rättigheter i historien.

Ett aktuellt exempel är abortfrågan. Agda Östlunds engagemang i abortfrågan utgör ett kapitel i avhandlingen jag skrivit om henne.

Jag säger att jag tycker det är viktigt att lyfta fram henne för att man inte har gjort det tidigare. Om man tar till exempel arbetarrörelsens historia så är det en manligt dominerad historieskrivning och kvinnorna lyfts inte fram. När det gäller rösträttskampen är det kvinnor ur borgarklassen som fått mest uppmärksamhet. Kvinnor ur arbetarklassen, som Agda Östlund, är därmed dubbelt osynliggjorda.

Ett mål måste vara att göra dessa arbetarkvinnor, som Agda Östlund, begripliga i sitt historiska sammanhang, till levande handlande subjekt som vi kan lära och inspireras av.

Det är också viktigt att lyfta fram Agda Östlund för att tänka på klass och kön, hur de maktstrukturerna fungerar tillsammans. Om man följer hennes karriär ser man hur dessa klass- och könsstrukturer går in i varandra.

I intervjun i P4 Västmanland får jag även en fråga om hur det känns att hålla föredrag om Agda Östlund i hennes hemstad. Jag säger att jag önskar att det blir ett levande samtal om hennes politiska gärning i Köping och på andra platser också förstås. Jag tycker att det blev ett sådant samtal på biblioteket.

En av besökarna är socialdemokratiska kommunalrådet Per Ågren. Vi växlar några ord efteråt. Han säger att han var scenvakt under Sators legendariska spelning på Gammelgårdsrocken i Köping 1988 som avbröts av polisen. Per var aktiv i Stadskultstudion och innan dess i Kollektiv Z, där hans namne Per Granberg i Charta 77 också var med.

—

Magnus Gustafson