CD: Ravels kompletta pianomusik med Jean-Efflam Bavouzet och Seong-Jin Cho

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, maj 21st, 2025

Maurice Ravel: Complete Works for Solo Piano: Sérénade grotesque; Jeux d’eau; Pavane pour une infante défunte; Menuet antique; Sonatine; Menuet; Menuet sur le nom d’Haydn; Miroirs, Gaspard de la nuit, À la manière de Borodine; À la manière de Emmanuel Chabrier; Le tombeau de Couperin; Prélude; Valses nobles et sentimentales; La Valse.   (Chandos/Naxos). 2 cd. Speltid: 63’40 + 79’20.
Jean-Efflam Bavouzet (piano)

Betyg:

 

Seong-Jin Cho: Complete Solo Piano Works: Sérénade grotesque; Jeux d’eau; Pavane pour une infante défunte; Menuet antique; Sonatine; Menuet; Menuet sur le nom d’Haydn; Miroirs, Gaspard de la nuit, À la manière de Borodine; À la manière de Emmanuel Chabrier; Le tombeau de Couperin; Prélude; Valses nobles et sentimentales.  (Deutsche Grammophon). 2 cd. Speltid: 2 h 11 min.

Betyg:

 

Maurice Ravel, som skulle ha fyllt 150 år i år, är kanske mest känd för sina orkesterverk med Bolero som megahit. Men hans kammarmusik, sånger och pianostycken håller minst samma klass. Ravel var helt enkelt en sparsmakad herre som inte släppte ifrån sig något dåligt.

För åtskilliga år sedan köpte jag hans kompletta pianomusik med Werner Haas: två vinyler i en låda med ett tilltalande texthäfte. Den där boxen bidrog i hög grad till att jag som tågluffande tjugotreåring i Frankrike tog mig till Ciboure, en kuststad nära spanska gränsen, där Ravel föddes. Jag älskade verkligen den där pianomusiken – och det gör jag än.

Numera har jag ett antal inspelningar på cd. Vanligen ryms verken på två skivor; sedan kan det variera något vad man avser med ”komplett”. Det är inte självklart att alla inkluderar den korta Sérénade grotesque och pianoversionen av La valse. Allra ”komplettast” är Florian Uhlig (Hänssler Classic, 3 cd) som även ger oss ett klaverutdrag från baletten Daphnis och Chloë samt ”Parade”. Det senare är ett litet stycke som Ravel totade ihop till en privat tillställning och som han definitivt inte avsåg skulle gå till eftervärlden; att spela in det är nästan oförskämt.

Inte oväntat dominerar franska pianister när det gäller Ravel, speciellt om vi talar om kompletta inspelningar. Till de bästa hör Bertrand Chamayou (Erato), Jean-Yves Thibaudet (Decca) och Jean-Efflam Bavouzet (MDG). Bland de lite äldre måste den ibland egensinnige men alltid spännande Samson François nämnas (EMI/Erato). Ingen spelar ”Alborada del gracioso” i Miroirs lika rytmiskt intrikat som han, och inte vill man vara utan hans vildsint gastkramande tolkning av ”Scarbo” i Gaspard de la nuit. Sviten bygger på skräckromantiska prosadikter av Aloysios Bertrand, och det är väl bara François och Martha Argerich som fullt ut förstått vad gnomen Scarbo är för en figur.

Lagom till jubileet har två nya inspelningar dykt upp. På Deutsche Grammophon sitter den unge Seong-Jin Cho vid klaviaturen. Han har inga problem med tekniken och spelar briljant. Men när det kommer till atmosfär och karaktär är det något som saknas. Ravel är suverän på vatten som glittrar och porlar, på klockklang och lugubra stämningar. När till exempel Thibaudet spelar sitter jag på helspänn och ler lyckligt; när Cho spelar konstaterar jag att det låter snyggt.

På Chandos har Jean-Efflam Bavouzet valt att konkurrera med sig själv genom en ny inspelning. Det betyder inte att han radikalt ändrat uppfattning om musiken. Det finns en tendens till något snabbare tempi, men det är inte genomgående, och kanske har själva spelet blivit än subtilare. Vissa stycken vinner något på det, som Jeux d’eau, medan andra något förlorar på det, som ”Scarbo”. Det är trots allt rätt marginella skillnader, men frågan är om jag inte på det stora hela något föredrar den äldre inspelningen. Det som främst skiljer är ljudbilden. Förra gången använde han en Steinway från 1901, nu är det en modern Yamaha som gäller. Klangen är lite tunnare och klarare, men kanske också den mer distanserade mikrofonplaceringen bidrar till intrycket; det är som om man har pianot på lite större avstånd. Kanske vill man ge intryck av att vara på konsert snarare än att sitta hemma i fåtöljen? En mer handfast skillnad mellan de två inspelningarna är att den nya inkluderat pianoversionen av La valse och en liten opublicerad menuett. Hur som helst kvarstår Bavouzet, oavsett om vi talar om den gamla eller nya utgåvan, som ett mycket attraktivt alternativ när det gäller Ravels pianomusik. Men glöm för all del inte bort Jean-Yves Thibaudet – eller för den delen Samson François.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. Ravels pianokonserter är också ett måste – och de finns i en suverän inspelning med Bavouzet.