Lunch-Lasse, Ivar Lo och travhästen Päron
Krönika fredag, maj 23rd, 2025
Vid kaffeautomaten mötte jag två kollegor. Den ena sa att han skrev en text som skulle presenteras på seminariet om några veckor. Han var orolig att han inte skulle bli klar i tid. Han hade andra uppgifter att sköta och kände sig splittrad. Den andra sa att han snickrat hemma på gården utanför Höör. Jag tror han sa att han använt en cirkelsåg. Han hade just lånat en bok som han trodde skulle bli viktig för sitt projekt. Jag sa att jag skulle träffa min mentor i Göteborg och sedan åka vidare till Örebro och träffa min pappa.
När tåget anlände till Göteborg gick jag förbi Nordstan, Kungsportsplatsen och vidare uppför Avenyn. Mitt hotellrum låg på sjätte våningen med utsikt mot Lorensbergsteatern, Svenska Mässan och Liseberg. Jag tappade upp ett bad och satte i gång en radiokanal som spelade klassiska rocklåtar. Efter ungefär en timme steg jag upp ur badkaret.
Efter att ha passerat genom en grind och en port tog jag hissen upp till min mentor. I hallen hälsade jag på hennes man. Vi hade träffats förut. Han sa att han fått Parkinson. Han sa det på ett lakoniskt sätt. Sedan ursäktade han sig och gick in på sitt rum. Persiennerna var neddragna och vinklade. Genom gliporna skymtade hamninloppet. Här fanns bokhyllor längs ena väggen, en soffa och några fåtöljer runt ett bord. Jag satte mig i soffan med ryggen mot fönstret. Det här är mitt favoritrum, sa jag. Mentorn svarade att om vi håller oss till vin, ost och kex kan vi sitta här. För middag blir bordet för litet. Vinet serverades i en karaff. Hon hade tandvärk och gick på smärtstillande och hade fått tid hos tandläkare. Det var dagen efter de planerat att flytta ut till lantstället. Kanske kunde hennes man skjutsa henne. Kanske behövde de ändå åka in och hämta fler saker. De bor halvårsvis ute i en kohage, som mentorn beskriver platsen, strax norr om Göteborg. Det brukar vara svårt att ses när de flyttat ut dit.
Hon höll på att söka pengar för att ge ut en antologi med arbetarlitteraturnätverket. Hon ville höra vad jag hade för planer. Jag sa att jag ville skriva ett slags litterärt manifest. Kanske är det inte riktigt ett vetenskapligt projekt, funderade jag. Det går att diskutera hur arbetarlitteraturen fungerar eller inte fungerar som brukslitteratur, sa mentorn och nämnde sitt eget begrepp arbetarlitteraritet.
Vi talade om Ivar Lo-Johanssons Författaren och August Strindbergs Tjänstekvinnans son som jag läst om för tredje eller fjärde gången. Strindberg var alltför upptagen av sina egna samvetskval och saknade samhällsperspektiv, ansåg mentorn. Hon hade fått höra att hon hade dålig smak eftersom hon inte gillade honom. Det går att tala om objektiv litterär kvalitet utifrån exempelvis hur komplex den litterära konstruktionen är, sa hon. Konstverk som ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament, som Zola formulerat det, skulle kanske kunna användas för att beskriva en kvalitet hos Strindberg. Ett särskilt känsligt temperament, föreslog jag. Hon nickade.
I sin generation var Ivar Lo-Johansson en av få arbetarförfattare som stod kvar i sin klass. Vi höll båda Ivar Lo högt. Jag talade om en rytm i romanen Författaren där formuleringar återkom. En var att han skulle hitta ett sätt att skriva om det stora ämne som han bar inom sig. En annan var att han gick omkring och letade efter den nya ”mänskan”. Det är ledmotiv, sa mentorn. När hon följde mig ut sa hon att hon var stolt över hur jag utvecklats som forskare.
På morgonen var det trängsel i frukostmatsalen. Jag tog med mig ett exemplar av Göteborgs-Posten och gick till stationen. Efter byte i Hallsberg var jag framme i Örebro halv elva. Inne på Apoteket vid Våghustorget köpte jag schampo. I omklädningsrummet på Eyrabadet kände jag igen flera stamgäster. Örebro Hockey, som blivit utslagna i SHL-slutspelet, fick godkänt med tanke på spelartruppen, löd omdömet. I bastun sa en att han höll på att lära upp sin nya kvinna att laga mat. En annan sa att han lagade all mat själv. Senast en laddning med spaghetti och köttfärssås som räckt i flera dagar. Han satt nederst och tyckte det blev kallt. Någon sa att det kunde vara luftinsläpp bakom honom. Jag valde den bortre simbanan där det var ytterligare två simmare. Det var skönt att sträcka ut kroppen. Jag kände att jag var otränad och att det var välgörande.
Medan jag tvättade håret pågick en diskussion om en man som arbetat på Centralverkstäderna. Mannen i duschen hade varit arbetskamrat med honom och mannen på bänken bodde grannen med honom. Han hade blivit påkörd av ett tåg på arbetet och blivit rullstolsburen. En som badat i Hallsberg en period blev välkomnad tillbaka av en stammis.
Inne på Terrazza ställde jag min ryggsäck i hörnet vid fönstret där vi suttit tidigare. Efter några minuter såg jag min pappa parkera och gå till parkeringsautomaten. När han kom in sa han att det var hans tur att bjuda och frågade vad jag ville ha. En kopp kaffe och en chokladboll med pärlsocker, sa jag. ”Med utan”, inflikade han, en referens till att jag som liten sa ”med utan” när jag menade ”utan”.
När pappa frågade om sortimentet fick han höra att det tyvärr inte fanns räksmörgåsar. Däremot fanns köttbullsmörgåsar och han beställde en sådan. Förutom kaffe drack vi också var sitt glas vatten.
Pappa sa att hans fru tagit semester i maj för att kunna ägna sig åt trädgårdsarbete. Det var hon som gjorde det mesta. Själv orkade han inte. Han tränade tre gånger i veckan på gymmet på Hagabadet. De var ett gäng i samma ålder. En bodde i Lillån och hade känt pappas bror som var död sedan många år. Den yngsta var sextiofem. Han var junior, skämtade han. Bastun efteråt var själva höjdpunkten. Då blev det diskussioner. En grupp invandrare i samma ålder hade mer och mer kommit in i gemenskapen. Pappa sa att han var glad för det. I början av året hade han fått en injektionsspruta med järntillskott. Han sa att han väntat sig att den skulle ge mer effekt. Han gick på kontroller för diabetes och hjärtat.
Pappa och hans hustru stod så långt ifrån varandra när det gällde Ukrainakriget att de inte kunde prata om det, sa han. Hustrun hade flyttat över hela Sovjetimperiet
när hennes före detta make gjorde karriär. Även om hon bott i Mykolaiv i Ukraina var hennes identitet inte ukrainare, utan rysk eller sovjetisk. Hon var utbildad bibliotekarie men i Sverige arbetade hon som städare. Under hennes levnad hade den gamla stormakten rasat ihop. Historien om hustrun var historien om Sovjetunionen och historien om min pappa var historien om folkhemmet, tänkte jag. Min pappa, som arbetat på verkstäder och utbildat sig till ingenjör, brukade säga att det var industrialismen som byggt folkhemmet.
Pappa berättade gamla minnen. Muntligt traderade berättelser som vi inte haft tillfälle att dela på länge. En handlade om när pappas bror skulle resa till Gotland men hamnade i Skottland eftersom resesäljaren hört fel. Eller den gången på Barnens dag i Kumla när moster hängde handväskan på choken och studsade fram med bilen innan hon fick motorstopp.
En gång hade pappa deltagit i en parad genom stan under Barnens dag i Örebro utklädd till kanin. Dräkten hade varit varm och svetten rann, sa han. När han närmade sig Idrottshuset för att byta om kunde han äntligen öppna en springa för att få luft.
När pappa växte upp här på Söder fanns fortfarande gamla träkåkar på Drottninggatan. Stadsdelen kallades för Skomakarstan eftersom skofabriken Oscaria låg här. Det fanns många billiga lägenheter med låg standard och med dass ute gården. Södra åkeriet hade hästburen godstransport. På helgerna tävlade samma hästar på Ekängs travbana på gamla flygfältet. En av dem, Päron, var slö på vardagarna men vann ofta travtävlingarna, sa pappa. I södra änden av Drottninggatan fanns en svart och en röd telefon. Den röda gick till brandkåren och den svarta till polisen.
Krämaren byggdes som det privata näringslivets svar på kooperationens Domus. Därinne på Motormännens resebyrå fick pappa och hans kompisar hjälp att planera bilsemestern i Europa. En arbetskamrat till pappa på Johnson Metall flyttade in i ett nybyggt hyreshus på Söder. Han kallades för Lunch-Lasse för att han ville bjuda alla på lunch. I Drottningparken hade pappa och mamma träffats första gången en vårkväll när pappa och hans kamrater var ute och provkörde deras gemensamma amerikanare och mamma och hennes syster och en kompis var på väg till Brunnsparken för att dansa.
Pappa ville ge mammas vigselring och mammas guldklocka till min bror och mig. Då skulle det bli rättvist, sa han. Jag lovade att tala om det för min bror. Guldklockan hade mamma fått av pappa när hon fyllde tjugo. Mormor, morfar, moster, farmor och farbror hade varit med på bröllopet i Kumla kyrka. Morfar lyckades vända tårtan upp och ned när han satte den på pakethållaren och cyklade från konditoriet.
Mitt tåg skulle gå om en kvart. Jag sa till min pappa att det hade blivit dags för mig att gå mot stationen. Under tiden som vi suttit vid vårt stambord hade flera sällskap kommit och gått. Vi var återigen enda gästerna. Två män hade anlänt först. De hade talat om näringslivsfrågor. Något om förändrat ägande i något bolag. Därefter en mamma och hennes son. Sist en familj, mamma och pappa med två barn.
Pappa frågade om han skulle skjutsa mig. Jag sa att det inte behövdes eftersom det var så nära. Innan han korsade gatan på väg mot bilen sa han ”Lycka till med alla förehavanden”. Det var den replik som pappa brukat säga tidigare. Vår kontakt hade varit bruten i tio år. Den hade återupptagits här för ett och ett halvt år sen. Pappa hade valt detta ställe för att det var enklast med parkering. Jag sa hej då och ha det så bra och så gick jag ner mot Södra station.
När jag kom fram läste jag på tavlan att alla tåg mot Hallsberg var inställda eller försenade. Det var stopp i trafiken från Stockholm och Västerås. Det skulle dröja innan den kom i gång igen. Jag skulle missa min anslutning i Hallsberg. Jag gick till andra sidan stationshuset och knackade på dörren till en taxi. Det skulle kosta tusen kronor till Hallsberg. Vi skulle hinna dit innan snabbtåget avgick, sa chauffören. Jag ställde ryggsäcken i baksätet och klev in i främre passagerarsätet. Vid midnatt skulle jag vara framme i Malmö. Jag skulle spara taxikvittot och försöka få ersättning från SJ för utlägget.
—
Magnus Gustafson
Diskussion