Talmannens vårmiddag 2025

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, juni 15th, 2025

När jag kom uppför trappan såg jag talmannen som tog emot sina gäster. När jag visade min avhandling för honom sa han att han kände till Agda Östlund och pekade på ett konstverk som föreställde de fem första riksdagskvinnorna. Jag skrev ”Äntligen, herr talman, stod kvinnan i talarstolen” på försättsbladet och gav boken till honom.

När jag försökte ta mig ut ur trängseln skymtade jag opponenten på disputationen som gestikulerade och sökte kontakt. Jag låtsades som jag varken såg eller hörde. Jag kände inte för att tala med henne. Jag lutade mig över räcket och tittade ut över trapphallen. En finlandssvensk programledare hade med sig sin egen bok om vänskap. Jag såg när talmannen la den på golvet bakom sig. Även talmannen behöver vänner. Den här kvällen hade han många. En man fotograferade gästerna. Var han från Säpo eller var bilderna bara minnen för värden själv? När talmannen hälsat på alla torkade han av sig på en handduk. Jag fantiserade om all svett och smuts som samlats på hans händer.

Jag gick runt bland dekorationer i marmor och målningar och skulpturer och kontorssignaler med olika färger för upptagen, inne, vänta, stig in och instruktioner för källsortering och var man kunde låna gåstavar och uppmaningar att ta trappan för hälsans skull.

Högst upp i en korridor såg jag en pappfigur som jag kände igen. En man klädd i väst, utanpåskjorta och gympaskor. Han hade vunnit röster på att framställa sig som villafarsan som gillade korv med bröd och blivit minister i en regering som drev Sverigedemokraternas program. Han såg ut som en fånge bakom den stängda dörren inne på Liberalernas kansli.

När jag kom tillbaka hade alla redan gått in i matsalen. På en tavla såg jag gästernas namn i alfabetisk ordning och en karta över bordens placering. Jag skulle sitta vid bord 14 näst längst ut till höger. Vid honnörsbordet var talmannen omgiven av programledarna i tv-programmet På Spåret. En moderat som såg ut som skådespelaren Pernilla August satt bredvid mig. När jag berättade om mötet med pappfiguren sa hon att hon haft sin egen partiordförande hemma i sovrummet. Hon bodde granne med en golfbana och det blev en del av golfspelet att möta högerledaren i styvt papper.

Jag var inte direkt kär men drogs till moderaten. Hon förklarade för mig vad hon och hennes kvinnliga riksdagskollegor talade om. Hon skrattade när jag sa ”Gör motstånd!” i stället för ”För bord 14!” när vi skålade. När de frågade om min forskning berättade jag om när Agda Östlund som första kvinna äntrade riksdagens talarstol och pekade på klassorättvisorna i tuberkulosvården och om barnbarnet Ulla som satt på galoschhyllan i kapprummet när mormor arbetade.

Liberalen sa att hon lärt sig att läsa av människor och hur hon skulle lägga fram sitt budskap när hon arbetade som bilhandlare. Medan en undrade vad 18 000 räckte till ville en annan ha en likadan bil som jaktkompisarna inför jaktresan. Det gällde att tala till kunderna på olika sätt och förstå deras olika behov. I Lerums kommunfullmäktige hade hon klarat sig med stödord men i riksdagen behövde hon manus när hon framträdde. Så många följde tv-sändningarna och fel kunde bli förödande. Det var först när ledamöter begärde replik som det blev liv i debatterna. Tyvärr hände det alltför sällan, sa hon.

Glassbakelsen med jordgubbar, hallon och rabarber blev min favorit på menyn. Talmannen hade bidragit med ärtskott till förrätten och rabarber till efterrätten enligt kocken. Annars var värden mest känd för sin tomatodling. I villaträdgården i Norrköping fanns alla möjliga sorter men körsbärstomaten Tartufon hade strukit med när han råkat svinga portföljen på den. Under talmansrundan och regeringsbildningen hade partiledarna ätit hans tomater som snacks.

När vi drack kaffet ute i trapphallen inspekterade vi byster av gamla statsministrar. En manlig liberal sa att Nils Edén hade neanderthalpanna. I parken mot Norrbro lyste skulpturen av de fem första riksdagskvinnorna upp i mörkret. När jag närmade mig mötte jag opponenten och en idéhistoriker. Vem var vem? undrade vi. Motorcykelmössan hörde förstås till Nelly Thüring som satt i sidovagnen när Gunnar Svensson från partiexpeditionen körde under valrörelsen 1921. Det var inte samma opponent som under disputationen. Hon sluddrade och blandade ihop Agda Östlund med Agda Rössel. Vi jämförde våra inbjudningskort. För forskning om demokrati stod det på opponentens och för forskning i idéhistoria på idéhistorikerns. På mitt stod det för forskning om Agda Östlund. Tidigare hade en professor i genushistoria haft klippkort på talmannens vårmiddagar. Hade hon tröttnat och lämnat över till oss?

Medan opponenten gick mot Sergels torg tog idéhistorikern och jag sällskap till Gamla stans tunnelbanestation. Hon sa att hon hittat intressant källmaterial om hur vården prioriterar sina resurser när det gäller olika medicinska diagnoser. Forskningsfältet kallades för hälsoekonomi. När jag sa att jag refererat till hennes forskning i avsnittet om abortfrågan i min avhandling blev hon nyfiken. När jag kom till hotellet köpte jag Ahlgrens bilar i receptionen och la mig i sängen och zappade bland tv-kanalerna.

—

Magnus Gustafson