Sonjas begonior

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, september 8th, 2025

Sonja föds i oktober 1913 i Örebro, Almby församling. Hennes far heter Ivar och hennes mamma Maria. Sonja får en yngre bror, Gösta, och en yngre syster, Sylvie. Sonjas farfar, som blivit förmögen som skinnhandlare, har byggt tre hus på Näsbyvägen och en skofabrik, som hennes pappa Ivar och hans bror Viktor ska driva. Men det gör de inte. De spelar kort och dricker och rumlar runt. Till slut läggs skofabriken ner och Ivar försvinner upp till Norrland, till Granö utanför Umeå.

Mamma Maria ska ensam ta hand om tre barn. Men hon är aldrig hemma. Hon arbetar heltid på Pappersbruket och är ute och spelar och sjunger med Frälsningsarmén. Själv har Maria varit fosterbarn, ett så kallat hittebarn, som tagits om hand av en prästfamilj. Storasyster Sonja tar ansvar för hemmet när mamma är borta. Lagar mat, diskar och städar.

När Sonja är femton träffar hon Ragnar som arbetar på Muhrs charkuteri på Stortorget. Han köper en tomt ute på Yxstabacken för tvåhundra kronor och bygger en stuga som blir deras sommarparadis. Till stugan kommer många gäster, släktingar och vänner. ”Ragnar donar med kaffe och det som förekommer i Calle Schewens vals och benämnt Kron. En god värd i en dålig värld”, skriver arbetskamraten John i gästboken i mars 1945. Fyra år senare, i mars 1949, kommer Televerket och installerar telefon på Yxstabacken. De sätter upp minst en stolpe, kanske två. Numret är 019–226035. Vem som är först att ringa eller först att bli uppringd från numret är okänt. En gång om året ringer Sonjas pappa Ivar från Norrland och meddelar att han är på väg med tåg. Han bor hos sin syster Maj i Almby och kommer ut till stugan. Det innebär också att Sonja ska baka mjuk pepparkaka som han tycker om. Från början finns inget telefonjack. Telefonen är fast ansluten och går inte att dra ur. När det åskar plingar det och fräser. När blixten slår ned luktar det bränd bakelit.

Per Albin-bullar, en blandning av wienerbröd och vanliga bullar, kokostoppar, mandelformar, nötchokladrutor och marängtårta med persika ingår i Sonjas repertoar. Kalops, köttbullar, kåldolmar och dillkött är återkommande maträtter. När familjen äter går Sonja mellan köket och bordet. Hon tar sig aldrig tid att sitta ner. Hennes osynliga närvaro bland männen påminner om statarkvinnorna i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Godnatt, jord. De sitter aldrig tillsammans med männen vid bordet. Först när männen ätit färdigt finner de tid att äta ostört stående ute i köket. De tar en tallrik, lägger lite mat på den och smyger försiktigt i väg.

Sonja sjunger gärna och ibland uppstår duetter mellan henne och grannen Torgny. De rör sig mot varandra och sjunger olika meddelanden. ”Sonja, Sonja, du är min ögonsten, du är så mjuk och len”, sjunger Torgny och hon svarar.

Hennes begonior som står i lådor på terrassen är omtalade. Förbipasserande stannar och ber att få komma upp och titta. I slutet på oktober tar hon upp knölarna och lägger dem på tidningspapper i källaren till lägenheten på Grubbensgatan med jord och mull så att de inte ska torka ut. I början av februari tar hon upp knölarna och planterar i krukor i köket. Från början är det en strut av tidningspapper runt dem för att skydda dem mot ljus. De står uppe på en hylla. Sen växer de mer och mer och planteras i lådor i stugan mellan 10 och 15 maj inför Ragnars födelsedag 17 maj. Det ska vara lite mellanrum så att de kan ha lobelior emellan.

Det är årets höjdpunkt när begoniorna är på plats. Första veckorna kan de behöva skyddas från frost. Det händer att Sonjas söner rycker ut för att täcka över dem. Begonior är ömtåliga för sol och frost. De ska ha lagom mycket sol, halvskugga, och välgödslad mullig jord. Det går att återvinna dem. Knölarna blir större och utvecklas. De dör aldrig om man sköter dem. De skiljer sig åt i färg och form. De är släta och fransiga. De är vita, röda, skära, orangea och gula.

På morgonen väcker Sonja först sönerna som ska till skolan. Därefter ska Ragnar ha kaffe på sängen och läsa Nerikes Allehanda. En morgon får han ingen tidning och blir missnöjd. Men snälla Ragnar, det har inte kommit någon tidning, säger hon. Han åker till arbetet och kommer tillbaka hem för att äta lunch.

Sista året bor Ragnar i stugan fram till oktober. Sonja och sönerna sitter vid sängen på sjukhuset. Han är påverkad av morfin. Han säger att han ska bygga upp kroppen från grunden. Men han har inte många timmar kvar. Året därpå planterar Sonja ut begoniorna till hans födelsedag i maj precis som vanligt. Det blir ett sätt att hedra Ragnars minne.

När Sonja blir ensam har hon en cykel vid stugan och cyklar till närmaste busshållplatsen Förlunda. Hon arbetar som hemsamarit och sedan som vårdbiträde på Norra Sjukhemmet. Tillsammans med arbetskamraterna reser hon till Las Palmas på Gran Canaria och badar, solar och dansar. I Catalinaparken beställer hon drinken Lumumba som består av konjak, varm choklad och grädde.

Sonja fortsätter plantera ut begoniorna år efter år. En augustidag faller hon ihop hemma i lägenheten. Portvakten Johansson larmar ambulansen. Hon har fått en hjärnblödning och blivit förlamad på ena sidan. När en av hennes söner kommer till sjukhuset frågar hon hur det är med begoniorna. Från Södermalmshemmet åker hon färdtjänst för att få se dem igen. Ibland är hennes bror Gösta med. En av sköterskorna, Ann-Kristin, har vuxit upp på Storängsgatan, runt hörnet från Grubbensgatan, och känner Sonja. Ann-Kristin har åkt spark på Epakullen i närheten av Eyravallen tillsammans med Sonjas barn.

Begoniorna är Sonjas livsverk. I januari 2001, åttiosju år gammal, somnar hon in på Mellringe sjukhus. På begravningen i Hovsta kyrka talar prästen om hennes begonior.

—

Magnus Gustafson, doktor i historia