Roman: Om uträkning av omfång 6
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, november 20th, 2025Solvej Balle
Om uträkning av omfång 6
Översatt av Ninni Holqvist
Wahlström & Widstrand. 226 sidor. Just utkommen.
Solvej Balles septologi Om uträkning av omfång har hittills haft sina förtjänster men också en hel del brister. Den största förtjänsten har varit seriens språk. Det har kännetecknats av en oerhörd lätthet och exakthet.
Till bristerna hör att serien har rört sig allt för långt bort från sin ursprungliga premiss. Den började med att tiden fastnat i en loop av den artonde november; dagen upprepades för vår huvudkaraktär Tara Selter och texten mediterade kring detta i hög grad. I takt med att serien fortskred så började berättelsen däremot dels simulera tid, dels började upprepningen kunna betyda lite allt möjligt. Därtill befolkades loopen för varje bok med fler och fler människor som fastnat i den.
Texten skapade en väldigt perfekt cirkel i första boken som efterföljande volymer har gjort sitt bästa för banka ut till något linjärt. Självklart finns variation även i upprepningar. Det går göra saker lite annorlunda när man upprepar något, men detta har texten gått förbi. Saker görs inte annorlunda, nya saker görs helt och hållet.
I föreliggande volym, den sjätte, finner vi Tara i Neapel där man förutom att försöka tyda gamla grekiska fragment, även odlar sin trädgård. Boken börjar under det tjugoåttonde året av artonde november, och slutar tolv år senare, under det fyrtionde året.
I Neapel har man alltså börjat tyda fragment, sådana av epikurén Filodemos. Det är vad han har skrivit om tidspartiklar och hur det kanske kan hjälpa en ur upprepningen som intresserar en. Men Solvej Balle fastnar mycket i detaljerna kring fragmenten som artefakter, väldigt lite sägs om vad som står i dem och så vidare. Hon talar kring dem.
Man börjar leva något av ett epikureiskt liv och boken handlar till viss del om det. Men det är mycket som skrivs om den enkla vardagen, deskriptivt och händelselöst. Det bjuds på en hel del slumpmässiga bakgrundshistorier av ibland ganska irrelevanta karaktärer och en del återgivna detaljer framstår som ganska slumpmässiga de med. Förvisso öppnar det för reflektioner, men de är inte inga direkt djupgående, vilket föregående volym bjöd på.
Vad boken däremot lyckas skriva fram, särskilt mot slutet, är en oerhörd längtan bort från det som är samtidigt som längtan vill göras nykter. Detta leder vidare till tankar om döden. Kan man dö i den artonde november? Texten mediterar kring detta, men det blir ganska platt.
Ibland uppstår känslan ”är allt detta bara ett spekulativt kåseri?”. Har Solvej Balle spekulerat fram ett scenario som hon sedan rör sig ledigt inom och vrider och vänder på lite som hon vill? Eller, kan det vara så att det finns något som jag som läsare helt har gått miste om? Skriver hon mig över huvudet? Är jag för dum för att förstå den underliggande komplexiteten? Jag vet inte.
Till och från undrar man om Tara ”bara” är en krönikör som registrerar tillvaron, något som skulle kunna placera boken i en form av socialrealistisk spekulativ fiktion. Eller har hon en mer koherent historia att berätta? Det skulle knyta henne till en mer episk tradition. Premissen för boken är sannerligen episk så som den har utvecklat sig, men Solvej Balle verkar ändå vilja fånga vardagen i en vardag som sträcker sig bortom sig själv.
Med större intensitet än föregående volymer, handlar denna om att man ska ut ur den artonde november. Vad betyder det, egentligen? Livet har ju blivit så pass linjärt ändå för dem som är fast där. Men man förstår att man ändå inte vill simulera den linjära tiden utan ha den naturligt. Ändå: Vad är poängen med att ta sig ut ur loopen? För vad betyder det när upprepningen i detta fall kan betyda lite vad som helst? Solvej Balle har skapat en spekulativ värld som är så pass långt ifrån den verkliga – det är inte fråga om en konsekvent allegori, en tvetydighet eller liknande – att det för läsaren betyder väldigt lite att man vill lämna den artonde november.
Det är inte kul att vara så här pass kritisk till en serie. Den hade stor potential men sedd som en serie är den spretig. I varje volym kan loopen inte bara betyda en sak utan flera. Det saknas koherens.
Nästa volym avslutar septologin. Även om Solvej Balle inte höll sig till sin ursprungliga premiss om upprepningen, får man i alla fall hoppas att hon håller sig till premissen i stort och är den trogen. Den största förhoppningen är att inga pekpinnar och förklaringar av någon form letar sig in i texten.
—
Isak Adolfsson
Diskussion