CD: Musik av Olli Mustonen och Zoltán Kodály

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, oktober 14th, 2026

Olli Mustonen: Taivaanvalot (Heavenly Lights)*; Cello sonata. Zoltán Kodály: Sonatina; Sonata for Cello and Piano  (Alpha Classics/Naxos).  Speltid: 67’53.

Ian Bostridge (tenor)*, Nicolas Altstaedt (cello), Olli Mustonen (piano)

Betyg: 

 

Olli Mustonen är väl mest känd som framstående och egensinnig pianist. Men han är även tonsättare, elev till Einojuhani Rautavaara, med en rad verk på opuslistan. Taivaanvalot (Heavenly Lights) från 2016 kallar han en ”symfoni för tenor, cello och piano”, vilket onekligen låter som en lika udda som mager symfonisk besättning. Men som Mustonen hanterar dessa till synes knapphändiga krafter framstår de som allt annat än begränsade. Texten är hämtad från nationaleposet Kalevala men framförs här, med undantag för ett smärre avsnitt där k-allitterationerna haglar, i engelsk översättning. Den som möjligen tycker att musiken låter ungefär som Mustonens tredje symfoni har alldeles rätt; 1920 gjorde han nämligen en version för stor orkester som redan finns på skiva (Ondine).

När en finländsk tonsättare ger sig i kast med Kalevala-texter går tankarna nästan oundvikligt till Jean Sibelius och verk som Kullervo och Luonnotar. Men Mustonen har uppenbarligen inga Sibelius-komplex utan går sin egen väg. Han står även fri från landsmannen Pehr Henric Nordgrens tidigare tonsättning av samma text i en mer kantatliknande version.

Mustonens Heavenly Lights står kort sagt stadigt på egna ben, och lustigt nog får den mig att minst lika mycket associera till engelsk som till finländsk musik. Finns här inte på sina håll ett drag av Ralph Vaughan Williams’ sångcykel On Wenlock Edge? Men tankarna kan också, mindre överraskande, gå till den estniske tonsättaren Veljo Tormis schamanistiska tongångar. Mest slående är ändå originaliteten och vilka häftiga effekter han lyckas utvinna ur sina begränsade styrkor. Här finns melodisk lyrism och mystik, våldsam kraftutveckling och en rytmisk frenesi som tar andan ur en. Det är bara att låta sig drabbas av denna fantastiska musik som här får ett helt enastående framförande av tenoren Ian Bostridge, cellisten Nicolas Altstaedt och Mustonen själv vid pianot.

Altstaedt och Mustonen excellerar även i självlysande musikanteri Mustonens suggestiva cellosonat från 2006 och i Zoltán Kodálys (1882–1967) cellosonat från 1910 och Sonatina från 1920.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.