CD: Lost Landscapes av Anders Hillborg
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, oktober 19th, 2026
Anders Hillborg: Lost Landscapes: Through Lost Landscapes°; The Strand Settings*°; Sound Atlas^ (Alpha Classics/Naxos). Speltid: 57’16.
Ida Falk Winland (sopran)*, Gothenburg Symphony Orchestra, Pekka Kuusisto (dirigent)°, Brad Lubman (dirigent)^
Betyg:
Tidigare i år presenterade BIS ett album, Vaporised Tivoli, med orkesterverk av Anders Hillborg och lät förstå att det var inledningen på ett större projekt. Det har inte hindrat Alpha Classics från att också slå till med ett Hillborg-album. Här finns orkesterverken Through Lost Landscapes (2019) och Sound Atlas (2018) och så orkestersångerna The Strand Settings (2013) med Ida Falk Winland som strålande sopransolist. Göteborgssymfonikerna medverkar rakt igenom medan dirigentuppdraget delas mellan Pekka Kuusisto och Brad Lubman. Och det låter hur snyggt som helst, inte minst viktigt när det gäller en så suverän klangtrollkonstnär som Hillborg. Han kan få en symfoniorkester att låta på de mest förunderliga sätt, och i Sound Atlas tar han också hjälp av en verrofon (ett slags avancerad version av glasharmonikan) får att skapa kristalliska effekter. Through Lost Landscapes beskrivs i skivkommentaren som ett slags djungelmusik med exotiska fågelläten i en prunkande växtlighet som samtidigt är hotad. Det var väl inte min spontana reaktion när jag först hörde musiken, men för all del, så kan man väl uppfatta det om man vill. Annars avnjuter man bara musiken som just musik. Det går också alldeles utmärkt.
Sångcykeln The Strand Settings kom till på initiativ av sopranen Renée Fleming som också uruppförde verket och spelade in det för nio år sedan (Decca). Med dess havsmotiv kanske man förväntar sig något à la Edward Elgars böljande orkestersånger i Sea Pictures, men Hillborg låter definitivt inte som Elgar. Inledningen, där sopranen smygs in, får mig faktiskt att tänka på Goreckis 3:e symfoni medan den tredje sången med dess orosmoment på sina håll har drag av Schnittkes Faust-kantat medan den fjärde och sista mer klingar av en Richard Straussk Sehnsucht i aftonlandet. Det är ett oerhört vackert verk som säkert kommer att ljuda från många konsertestrader framöver. Och vad Falk Winland beträffar står hon sig gott mot Fleming. Jag föredrar hennes rakare attityd och klara stämma som dessutom passar perfekt till Göteborgssymfonikernas expressiva spel under Pekka Kuusisto.
Sound Atlas inleds med verrofonens atmosfäriska klanger, och satstitlarna ”Crystalline”, ”River of Glass”, ”Vaporised Toy Pianos”, ”Vortex” och ”Hymn” säger det mesta om musikens karaktär. Det är snyggt så det förslår, och det är lätt att förföras av de hillborgska klangvärldarna. Kanske är det rent av så att han understundom har en tendens att förföras själv? Through Lost Landscapes och Sound Atlas är onekligen anslående och flotta orkesterverk, men jag kan sakna något som mer griper tag och stannar kvar än väcker, absolut berättigad, beundran.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion