Noveller: En natt i lusthuset och andra kusliga historier av Edith Nesbit

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, april 5th, 2026

Edith Nesbit

En natt i lusthuset och andra kusliga historier

Översättare: Martin Rundkvist

Efterord: Elisabeth Brännström

Hastur förlag. 244 sidor. Har nyligen utkommit.

 

Den viktorianska moralen må på sin tid ha predikats, men det var den viktorianska dubbelmoralen som i hög praktiserades. Det blir man påmind om när man läser Elisabeth Brännström informativa efterord till En natt i lusthuset och andra kusliga historier av Edith Nesbit (1858–1924). Att kalla Nesbits familjeliv komplicerat vore ett rejält understatement, då den förste makens notoriska otrohetsaffärer fick närmast bisarra följder. Karln framstår verkligen som genuint osympatisk men besatt uppenbarligen någon form av tilldragande charm. Efter hans död 1914 fick hon det lugnare.

Nesbit, ja. Om hon alls är känd i Sverige är det för barnböcker som Huset Ardens gåta, Järnvägsbarnen och Det förtrollade slottet. I England är hon som barnboksförfattare närmast en klassiker. C.S. Lewis (Narnia), L. Travers (Mary Poppins) och J.K. Rowling (Harry Potter) har alla erkänt sin skuld till Nesbit, ja även Neil Gaiman. Som demokratisk socialist var hon 1884 dessutom med och grundade det vänsterintellektuella sällskapet The Fabian Society och utmanade rådande konventioner med en bohemisk livsföring, ivrigt rökande och genom att avvisa av tidens kvinnliga korsettmode.

Och så skrev hon spökhistorier, enligt hennes egen modesta utsaga ”för att roa mig själv när jag var alltför trött för att skriva något mer allvarligt”. Det är måhända talande att engelska Wikipedia väljer att inte låtsas om denna sida av hennes författarskap, trots att genren var mäkta populär i det viktorianska England och några decennier in på 1900-talet. Dessutom kunde hon nog här får utlopp för mörkare sidor av sitt jag och liv än barnböckerna tillät. Nu har i alla fall denna sida av hennes författarskap uppmärksammats av förlaget Hastur. Det aktuella urvalet, som omspänner tiden 1887–1910, visar att hon var väl förtrogen med genren och dessutom visste att variera sig inom dess ramar.

Här finns renodlade spökhistorier som ”Huggna i marmor och stora som folk” och ”Rum nummer 17”. Men trots sina spöken är ”Fader Abrahams romans” och ”Kontoristen som sade upp sig” snarare kärlekshistorier som överbryggar döden, romances i Oscar Wildes anda. I ett fall rör det sig inte ens om riktiga spökerier _ men som en man påpekar:  ”Om man ser något som ser lika verkligt ut som en själv, något som ens blod att isas och gör en illamående och vansinnig av rädsla – tja, då kan man kalla det ett spöke, eller en hallucination, eller så kan man kalla det för Tommy Dodd; det är inte namnet som avgör.”. Och så har vi den originella ”Modellbyggaren och impressarion” där spöken saknas men som är nog så kuslig ändå. Och så tidigt som 1910 låter hon en spökande automobil dyka upp.

Det är vanligt att litterära spökhistorier återskapar den muntliga traditionen genom att låta någon berätta om sina märkliga och blodisande upplevelser för ett tänkt sällskap. Nesbit använder sig gärna av den iscensättningen. Annars riktar hon sig gärna direkt till läsaren och kan då liva framställningen med underfundiga ironiska kommentarer. Med tanke på genren kan hon ibland framstå som paradoxalt munter, men det fungerar – för kuslig är hon ju också, dessutom ibland riktigt rörande.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.