Konst och cancer
Krönika torsdag, mars 3rd, 2011Antagligen kan jag aldrig sätta mig in i hur det är för en kvinna att förlora ett bröst. Även om vittnesmål och gestaltning av denna förlust är omfattande och av hög konstnärlig kvalitet så tror jag inte att den kan bli helt begriplig för mig. Jag tror inte heller att kvinnans förlust av ett bröst kan översättas till någon förlust hos mannen.
Konstnären Ingela Aggers syster Kerstin Malmberg förlorade för en tid sedan sitt ena bröst på grund av cancer. Detta har de båda systrarna bearbetat konstnärligt. Ingela Agger i teckningar och målningar, Kerstin Malmberg i dans. En liten bok ingår också i projektet som visas på Örebro universitets konsthall fram till 9 mars. Utställningen ska sedan visas på en rad olika platser.
Syftet med projektet har varit att ”göra något ljust av det mörka”. Ingela Aggers målningar är skira och skimrande. Det förlorade bröstet symboliseras av en liten fågel.
Visst har det blivit ljust och vackert på något sätt. Kanske till och med förlusten av bröstet har blivit lite mer hanterbar. Kanske är det just så här tröst och bearbetning ska se ut. Ingela Agger och Kerstin Malmberg har gjort vad de ville och behövde. De utger sig inte för att komma med någon allmän patentmedicin. De har gjort något bra.
Jag dröjer ändå vid ordet kanske. På TV har den nya serien The Big C just haft premiär. En amerikansk dramakomedi om en kvinna som fått dödlig cancer. Hon ansätts av terapeuter som krampaktigt försöker få henne att se det positiva i situationen. Hon blir arg.
-You know some people see cancer as a gift.
-You’re wrong, cancer sucks.
Jag förstår henne.
Här om dagen satt jag och pratade en liten stund med min vän L. Han är strax över åttio år och han berättade att hans långvariga prostatacancer nu hade gått över i ett nytt skede. Han ska snart börja med strålbehandling.
-Man kan hantera det, men man vänjer sig aldrig vid katetern, sa han.
Några dagar tidigare hade jag ätit lunch ihop med en annan vän, M. Han pratade om sin svärfar som också haft prostatacancer men som aldrig lyckades hantera sin kateteter. De sista åren gick han ständigt och stank av gammalt piss.
-Det var vidrigt, sa M. Han blev mycket ensam.
Jag är lite avundsjuk på Ingela Agger. Jag tror inte att jag skulle kunna göra konst av prostatacancer. Jag kan inte hitta det där kornet av skönhet som kanske skulle göra det möjligt.
——-
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion
Vad bra att du orkar och vågar skriva om det svåra.
Att göra konst av cancer kanske egentligen mer handlar om levnadskonst, än konst i bemärkelsen kunna.
Att se det underbara i förfallet, att släppa allt och låta förfallet komma och se det som en del av livet, skratta åt det, själv och tillsammans med andra, grina döden i plytet och säga hej. Sedan kommer döden som den store befriaren, när vi inte längre orkar hänga med i livets svängar!
Men jag håller med visst känns det svårt när man själv inte är i den processen,
då vill jag också fjärma mig.
Kram
/Eva