Roman: Huvudjägarna
Recension, Skönlitteratur onsdag, januari 26th, 2011Rakt igenom boken flyter en underström av något farsartat, något uträknat och överdrivet. Det känns som om Nesbø hade roligt när han skrev. Allt är drivet till sin spets.
Rakt igenom boken flyter en underström av något farsartat, något uträknat och överdrivet. Det känns som om Nesbø hade roligt när han skrev. Allt är drivet till sin spets.
Carlsson Wetterberg har verkligen lyckats med sitt syfte; att ge en rik och sammansatt bild av Frida Stéenhoff, både vad gäller det privata och det samhälleliga. Fastän boken är faktaspäckad är den en bok för sträckläsning. Den är ett välskrivet tidsdokument, där vi genom att följa en människas livsgärning får ta del av en tid som både var på väg framåt och spjärnade emot.
Det finns en autenticitet i boken som är absolut avgörande. När man får följa Jan-Carl och de andra adelsmännen som jagar vildsvin i skogarna kring Louise familjs gods, när man får följa de äldre kvinnorna som bara förflyttar sig mellan fåtöljen och middagsbordet dagarna i ända, alltid med en drink i handen som de grevinnor de är, så är det trovärdigt
Alex Schulman är mannen för dagen. Han finns med överallt där det går att synas och höras. Alex är ytterligare en i raden av de där Stockholms-media-personligheterna som verkar ha svängdörr in i spotlighten så fort dom behöver den. Precis som författarna Martina Haag och Camilla Läckberg eller vem som helst ur familjen Wahlgren.
Lägger dom av en rökare så sitter dom där i morgonsoffan och berättar om den.
Isherwood fångar ett aningslöst samhälle på väg mot sin undergång.
Det här är som varm choklad. Mord. Övernaturliga inslag. Spökhistorier och häxor. Oxford i höstfärger. Döden på en blek häst är en skräckroman med mysfaktor.
I centrum för historien hittar vi 20-åriga Maja Grå. För 10 år sedan försvann hennes mamma utan ett ord men till synes av fri vilja. Försvinnandet har gäckat dottern under hela hennes uppväxt. Nu vill Maja lägga det som varit bakom sig och flytta till England för att påbörja sina studier i narrativ illustration vid Oxford universitet. Innan Maja ens anlänt till Oxford hittas hennes mamma mördad i Brighton där hon försörjt sig som prostituerad. Det får någonting att hända inom Maja. Hon börjar känna lukten av sin mors liljekonvaljparfym. Hon börjar ha märkliga drömmar.
När Kajsa Grytt som extranummer tolkar Dolly Partons hitlåt ”Joline” ensam med elgitarr tydliggörs hennes säregna musikaliska uttryck. Det är som om hon destillerar fram svärtan i den medryckande popsången med sin spruckna, gälla stämma och sitt kraftfulla dramatiska utspel när hon nästan skriker ”I´m begging of you, please don´t take my man”.
En solokonsert med Kajsa handlar ofta om ifall hennes lite trasiga stämma ska orka att bära låtarna eller inte, det förefaller ibland som att hon tar sig i land med ett nödrop, och inte sällan sitter jag och önskar att hon hade haft ett band vid sin sida för att skapa mer dynamik och variation i det musikaliska uttrycket. Inte minst när hon i mellansnacket berättar om gitarrarrangemangen på nya albumet En kvinna under påverkan*, som släpps i mars.
Caryl Phillips I den fallande snön är en vacker och samtidigt brutalt ärlig skildring .
En av 1900-talets främsta och mest originella symfoniker? Absolut!
Skivan genomsyras av någon svårdefinierad nöjd längtan, det gör liksom lagom ont. När allt kommer omkring så tycks the Decemberists vara till freds med att musikaliskt har hittat tillbaka till sina rötter.
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion