Skönlitteratur: Döden på en blek häst
Recension, Skönlitteratur söndag, januari 23rd, 2011Döden på en blek häst
Amanda Hellberg
Forum. 314 sidor. Har utkommit.
———
Det här är som varm choklad. Mord. Övernaturliga inslag. Spökhistorier och häxor. Oxford i höstfärger. Döden på en blek häst är en skräckroman med mysfaktor.
I centrum för historien hittar vi 20-åriga Maja Grå. För 10 år sedan försvann hennes mamma utan ett ord men till synes av fri vilja. Försvinnandet har gäckat dottern under hela hennes uppväxt. Nu vill Maja lägga det som varit bakom sig och flytta till England för att påbörja sina studier i narrativ illustration vid Oxford universitet. Innan Maja ens anlänt till Oxford hittas hennes mamma mördad i Brighton där hon försörjt sig som prostituerad. Det får någonting att hända inom Maja. Hon börjar känna lukten av sin mors liljekonvaljparfym. Hon börjar ha märkliga drömmar.
Det visar sig att Maja är en person som ser. Ser mer än andra. Hon börjar känna på sig saker. Se dolda sammanhang. När hon gissar siffrorna till en främmande portkod gissar hon rätt. De övernaturliga inslagen är kryddan. Det är från det underliga och spöklika som vägrar lämna Maja ifred som boken får färg och skärpa. Utan dessa känsligt gjorda meddelanden från de döda hade jag med all säkerhet ha somnat.
Intrigen i sig är inte uppseendeväckande. Jag får en känsla av att författaren har förlitat sig mer på effekter och fyllnad än på mänskliga porträtt och motiv. Det gör inget. Det är inte det man är ute efter om man läser den här boken. Det här handlar om mys. Trevnad med lagom otäcka passager. Det här är som en spökhistoria runt en lägereld.
Det finns en bekväm rytm. Språket är mjukt och jämt och hemtrevligt. Inga konstigheter. Här och där skymtar något fint fram men försvinner igen. Vardagslunken regerar och boken stannar inom ramarna. Alltsammans är lite väl tamt. Synd. Jag saknar vidare svängar. Amanda Hellberg är dock mycket skicklig på att måla upp effektfulla bilder. Ett dockskåp försänkt i grönt vatten. En stor målning gömd bakom ett vitt lakan. En ung kvinna som bär på delar av en trasig skyltdocka. Känsla för detaljer och scener är inte att underskatta. Och det finns i Döden på en blek häst.
Jag lägger inte ner boken förrän jag nått sista sidan. Inte på grund av intrigen och inte på grund av språket. På grund av atmosfären. Myset. Jag läser ut den på samma sätt som man dricker ur en mugg varm choklad.
—
Tove Ekström är student och frilansskribent
