Kampen mellan Rysslands mäktigaste män

Inlagd av Dixie Ericson Facklitteratur, Recension onsdag, september 8th, 2010

Putin’s oil: The Yukos affair and the struggle for Russia
Martin Sixsmith
Contiunuum, 481 s. 2010.

———-

Ryssen Michail Chodorkovskij var för inte så länge sedan Rysslands rikaste man. Nu efter sju år i strafflägret JaG 14/10 äger han blott rätten att tänka fritt och be till sin gud. Han tillhörde när det begav sig de snuskigt rika oligarkernas krets. I våras rapporterade den franska tidningen Le Figaro att han inlett ytterligare en hungerstrejk för att protestera mot sitt fängelsestraff och att han försökte spela ut Putin och Medvedev mot varandra. Den ryska maktens radarpar verkar dock helt opåverkade.

Egentligen skulle 47-årige Chodorkovskij ha frigivits förra året. Men väldigt lägligt dök det upp nya anklagelser mot honom och hans närmaste medarbetare Platon Lebedev. Den nya rättegången som började förra året kan ge honom ytterligare 22 år i Sibirien. Följer den mönstret från den första är han redan dömd. Försvarets plädering som nyligen inleddes är bara ett spel för galleriet.

Låt oss börja från början. Den 19 februari 2003 brakade två av Rysslands mäktigaste män – dåvarande presidenten Vladimir Putin och oligarken Michail Chodorkovskij – samman på ett möte i Kreml. Putin hade bjudit in landets ledande affärsmän för att diskutera korruptionen i landet med honom och hans medarbetare.

Det var det första i en rad offentliga möten iscensatta för att ge en ryssarna i gemen intrycket av att både värden och de prominenta gästerna var bekymrade över korruptionen och den bristande affärsetiken i landet. Både press och etermedia följde givetvis mötet. En publik skenputsing av fasaden enligt formulär 1 A för att visa politisk dådkraft utan att binda sig för något konkret. En politisk charad för utbyte av plattityder. Alla som deltog kände till spelreglerna.

Mötet är en nyckelscen i den brittiske journalisten, BBC-korrespondenten och författaren Martin Sixsmiths briljanta och oroande bok ”Putin’s Oil: The Yukos Affair and the Struggle for Russia”. Sixsmith har bredd och djup i sitt kunnande om samtida rysk historia, politik och kultur. Han har egna erfarenheter av landet både som student, journalist och regelbunden besökare i tre årtionden. Dessutom har han mängder av både informella och formella kontakter i den ryska maktapparaten.

Säkert och auktoritativt målar Sixsmith upp bakgrunden. Han gör allt för att belysa den pågående duellen mellan Putin och oligarken nummer ett, Chodorkovskij. Dessutom återger han storyn om hur oligarkerna föddes i Jeltsins turbulenta Ryssland där den sköra demokratin och ekonomin båda var nära att fallera mer än en gång.

Chodorkovskij hann med mycket under den tiden. Han gick in i den ungkommunistiska organisationen Kosmopol, vilket öppnade en del dörrar för honom. Som ung student började han med affärer i databranschen och startade en privat bank som bland annat lånade ut pengar till staten mot säkerhet i aktier i statliga företag.

”Putin’s Oil” bjuder på spännande läsning och är ytligt sett en välskriven politisk thriller. Intensivt samtida och livfull. Men det verkliga kraftprovet begår Sixsmith när han nystar upp Yukos-affären med alla dess komplexa och dolda handlingstrådar i ett virrvarr av företag som letar sig in i både rysk och internationell politik. En affär där en del aktörer spelar ett smutsigt spel – och offer skördas. Flera mord påstås ha samband med affären.

Men tillbaka till den 19 februari, 2003 när presidenten förklarade krig mot korruptionen. Affärsmännen runt bordet prisade presidenten med välavvägt tomma fraser för hans initiativ. Ingen ens antydde att de skulle ha några egna erfarenheter av korruption. Rena skådespeleriet naturligtvis; alla de närvarande oligarkerna hade uppnått fördelar med hjälp av till exempel så kallad greenmailing. Där riktar aktören in sig på att köpa upp så mycket aktier som möjligt i utvalt företag. Därefter är det dags att kuppartat försöka ta över företaget – där de seriösa ägarna känner sig tvungna att köpa tillbaka aktierna till överpris för att stoppa försöket till ett aggressivt övertagande.

För att inte tala om allt mutande av statstjänstemän och politiker när de började roffa åt sig godbitarna i det döende Sovjetunionen. Det var en idealisk tid för hänsynslösa våghalsar med affärssinne. Det var rena jackpotten för dessa rövarbaroner när den stagnerande ryska kommandoekonomin skulle monteras ner och omedelbart förvandlas till en liberal marknadsekonomi. En omöjlig operation – som därtill leddes av den på slutet konstant alkoholdimmige ryska presidenten Boris Jeltsin, påhejad av utländska ekonomer och experter.

Det var en storskalig och komplex övergång utan motstycke i historien. Svår att genomföra någorlunda kontrollerat och anständigt också med de bästa intentioner och i en lugn politisk atmosfär. Men det är uppenbart att den snabba privatiseringen gick snett och vint i ett laglöshetens vakuum. Den har lämnat en bitter eftersmak och gett oligarkerna dåligt rykte. Eftersom flertalet var judar fick kritiken antisemitiska övertoner. Antisemitismen är aldrig långt borta i Ryssland.

Putins möte den 19 februari 2003 flöt på. Ingen sa något med substans. Men när det var Michail Chodorkovskijs tur att tala var det uppenbart att han inte skulle spela enligt reglerna. Han hade laddat upp med diabilder med massor av statistik om den ryska korruptionen. Han inledde med en plädering för liberalism, ärlighet i affärer och transparens. Lidelsen var tydlig även om han som vanligt var blyg och lite illa till mods i offentlighetens ljus. President Putins forskande kalla ögon och uttryckslösa pokeransikte gjorde honom inte bättre till mods. Fortfarande en KGB-man ända ut i fingerspetsarna.

Chodorkovskij hade vid den här tiden jobbat som en furie de föregående tre åren för att göra oljebolaget Yukos till ett västerländskt bolag med öppenhet som ledord. Allt för att locka investerare från Väst. Han hade också köpt oljebolaget Sibneft som ägdes av hans oligarkkollega Roman Abramovitj som därmed fick förskräckligt med pengar att förvandla den engelska League-klubben Chelsea till ett topplag. Abramovitj är genom sitt engagemang i den engelska fotbollen den publikt mest kände oligarken.

Chodorkovskij ville också öppna en pipeline till Kina. Han var nu nummer ett i oljebranschen och hade ambitionen att ta täten i världen. Enligt Sixsmith var Chodorkovskij på väg att fjärma sig från sina rövarbaronsår då han hänsynslöst exploaterade alla möjligheter som uppstod. Han var den första oligarken som engagerade sig i välgörenhet i stor skala genom sin stiftelse Open Russia. Hans föräldrar driver fortfarande en internatskola för föräldralösa barn som han donerat pengar till.

President Putin gillade inget av detta. Chodorkovskij och Yukos kontrollerade enorma ryska oljereserver som enligt Putin stulits från fosterlandet. Transparens och västlig kontroll när det gällde rysk olja var en utmaning i megaklassen. Dessutom gillade han inte vad hans informatörer hade att berätta, nämligen att Chodorkovskij hade försökt investera i ”politiska muskler” i parlamentet, Duman, genom mutor och partistöd.

Den förhatliga oligarken hade också antytt att han skulle gå in i politiken. Trots att Putin år 2000, när han tillträdde som president, klargjort för oligarkerna att de skulle lämnas i fred så länge de inte la sig i politiken eller utmanade eller kritiserade presidenten.

Putin hade lovat att förgöra oligarkerna som klass. Ett uttalande som i Ryssland genast för tankarna till Stalins löfte att förgöra de rika bönderna, kulakerna, som klass. Ett bistert besked och ett löfte med stort folkligt stöd.

Chodorkovskij gick emellertid på i de statistiska ullstrumporna och alla höll andan. Han slog inte stopp förrän han hade anklagat Rysslands president, Putin personligen, för korruption i samband med en affärsuppgörelse där det statliga oljebolaget Rosneft var en av aktörerna. Ett ömsesidig personlig avsky blev tydligt förnimbar när spänningen växte runt bordet.

Då och där beseglades antagligen Chodorkovskijs och Yukos öde. Det är Sixsmiths uppfattning. ”Det var ett tappert, eller mycket dåraktigt drag och det skulle få långtgående konsekvenser”, skriver han.

Läsaren får genast veta en av följderna. Sixsmith inleder nämligen med gripandet av Chodorkovskij i oktober 2003. Myndigheterna väntade inte så länge med att slå till mot Yukos företagsledning utan började nästan omedelbart vidta åtgärder efter kraftmätningen i Kreml.

Den så kallade Siloviki-klicken kring Putin gav antagligen Chodorkovskij en liten respit för att få honom att fly fältet och lämna Ryssland. Det skulle innebära att det var fritt fram för staten att lägga vantarna på Yukon. Klicken består av gamla KGB-kompisar och likasinnade från den nya underrättelsetjänsten FSB som Putin rekryterat.

Sixsmith porträtterar dessa nationella hökar som superpatrioter som vill förödmjuka och rensa ut alla liberaler från maktens boningar. Av alla tecken att döma berikar de sig gärna själva. De anser att oljan ska nationaliseras – vilket genomförts. Det svarta guldet ger Ryssland politiskt makt och staten välbehövliga intäkter.

Men Chodorkovskij beslutade sig för att stanna och slåss för rättvisa med katastrofala följder inte bara för honom, hans familj och Yukos utan också för några anställda i underordnad ställning som behandlats med en upprörande brutalitet och likgiltighet för rättsstatliga principer.

Han sitter fortfarande i fängelse. Omvärlden kunde bara åse hur den ryska rättvisan och myndigheterna lekte katt-och-råtta med honom, hans medarbetare och Yukos. Var det dumdristigt övermod som fick honom att utmana staten? Eller litade han på sina pengar och kontakter i Väst? De svek honom grundligt och drog när det var dags att göra en insats för de feta konsult- och styrelsearvoden de uppburit. En internationellt känd revisionsfirma visade sig också ha en mjuk ryggrad när ryska myndigheter talade maktspråk.

Eller trodde han rent av på den ryska rättvisan?

Chodorkovskij ställdes inför rätta anklagad för skattefusk, bedrägeri och andra brott. Domen blev hård. Men det är pinsamt uppenbart att rättegångarna är politiska, och att han utsetts till syndabock bland oligarkerna. Ett perfekt offer. Några av kollegorna har flytt Ryssland. Andra har tagit skeden i vacker hand och visat sig samarbetsvilliga. Abramovitj har lyckats upprätthålla goda kontakter med regimen.

Det är också tydligt att det ryska rättssystemet inte respekterar vare sig lag, rätt eller garanterar ett korrekt juridiskt förfarande. Till och med Chodorkovskijs advokater har ständigt trakasserats och utsatts för en utstuderad skrämseltaktik.

I själva verket delar modern rysk rättvisa många drag med 30-talets skenrättegångar under den stora terrorn. Rättegångar tycks vara en sorts hermeneutiska cirklar där en redan klarlagd och fastslagen skuld ska gestaltas juridiskt. Rättegångar är till för offentlig konsumtion, en varning och en möjlighet för makthavarna att förödmjuka den åtalade – som förväntas förklara sig skyldig och be om nåd.

Chodorkovskijs skatteskulder blåstes upp till osannolika belopp och de påstådda brotten låg långt tillbaka i tiden. Precis som i skenrättegångarna definieras de anklagade – Chodorkovskij, vännen Lebedev och företagsledningen – som en ”organiserad kriminell grupp”.

I den nya pågående rättegången har anklagelserna nått de Kafkaeska nivåer man finner i totalitära staters rättegångar. De anklagas nu för att ha stulit all olja producerad av och alla intäkter intjänade av Yukos. Den ryska demokratin vittrar sakta men säkert bort allteftersom viktiga demokratiska institutioner som press och domstolsväsen blir alltmer statskontrollerade och regimstyrda. Ryska advokater och journalister som försöker göra sitt jobb lever farligt; se bara på Anna Politkovskaja som mördades 2006.

Yukos-affären är enligt Sixsmith mycket rysk. Den är i grunden en kamp mellan liberaler med västerländska ideal och patriotiska konservativa och autokratiska krafter som vill återupprätta Rysslands storhet.

Går man längre tillbaka i rysk historia finner man samma antagonism i lite annan tappning. Striden stod mellan dem som ville att Ryssland skulle närma sig Europa och dem som menade att Rysslands sanna och heliga öde fanns i andliga och moraliska värden. Västförespråkare mot slavofiler som Sixsmith uttrycker det.

Chodorkovskij har genomgått ytterligare en existentiell utvecklingsfas i sin fängelsecell. Sixsmith ser i honom numera en arketypisk rysk intellektuell – den kränkte och förfördelade profeten med ett röstläge i sina skrifter med en klangbotten i Tolstoj och andra klassiker. Han har blivit av med alla tillgångar och sin status men har i stället funnit religionen – den rysk-ortodoxa kyrkan. Ironiskt nog är också Putin medlem av samma kyrka.

Den tidigare oligarken är en psykologisk gåta. Sixsmith försöker finna svaret till hans självdestruktiva beteende. Det är svårt att till fullo förstå hur denne kylige man med ett skarpt och analytiskt intellekt kunde utmana Putin på ett så naivt sätt.

Troligen kommer Chodorkovskij att fällas igen alldeles oavsett hur orimliga anklagelserna är. I så fall kommer han att försvinna ur sikte i många år. Det rör säkert inte makthavarna i ryggen. Snarare tvärtom – det finns nog ett element av personlig hämnd i Yukos-affären. Putin lär inte glömma att han blev offentligt anklagad för korruption i Kreml. Den nye presidenten Medvedev har inte infriat förhoppningarna om att han skulle vara mer liberal och lyhörd än Putin.

De har råd med att låta Chodorkovskij sitta i fängelse tills han är knäckt. Ingen tror ändå längre på deras demokratiska sinnelag. Vem bryr sig? Knappast EU – och inte USA?

Alla är angelägna om att ha goda kontakter med Putin som styr oljan. Energi är en bristvara. Då väger ett justitiemord på en oligark och allmän repression lätt.

Sixsmith ser inget ljus i änden av denna katastrof för någon. Alla illusioner om att Ryssland under Putin och Medvedev skulle röra sig i riktning mot en liberal demokrati är krossade.

Dixie Ericson är frilansjournalist, författare och fotbollsbloggare, med ett förflutet som kulturchef på Nerikes Allehanda.