Schulman håller oss på sträckbänken

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Recension, Skönlitteratur onsdag, september 8th, 2010

Ninni Schulman
Flickan med snö i håret
Forum, 351 s. Har utkommit.

———-

Ninni Schulman är född 1972, känd bloggare och journalist. Hon har bland annat jobbat på Värmlands folkblad, Se & Hör och Expressen. För några veckor sedan debuterade hon med ”Flickan med snö i håret”.

Romanen tar sitt avstamp efter en tvärkall nyårsafton. En tonårsflicka försvinner. Journalisten Magdalena Hansson får mer spänning än hon vågat hoppas på. Nyseparerad har hon valt att ta med sin son och flytta från hajpade jobb i Stockholm, till uppväxtorten och ett journalistkneg på en landsortstidning i Hagfors.

Den försvunna tonårsflickan blir inledning på en serie händelser som skall komma att skaka om den värmländska idyllen rejält. När stenen är vält har både mördare, öststatshallickar, och mörkermän inom polis- och media, krälat fram.

Att hålla oss läsare både på sträckbänken och samtidigt få oss att tro att vi vet vem som är ”the bad guy”, är inte lätt. Ett grannlaga arbete med research och intrigsnickrande krävs. Författaren måste känna sina karaktärer utan och innan. Ha en känsla för vad som rör sig i den specifika tid romanen utspelar sig i och nosa rätt på det nya, det fräscha. Det som helst ingen petat i innan.

Debuterande Schulman lyckas med det mesta. Och det med bravur. Hon jobbar med flera parallellhistorier som hon snillrikt flätar samman. Jag gillar hennes sätt att snabbt glida mellan de olika berättelserna. Sceniskt, filmiskt med djup och eftertanke.

Beröringspunkterna sker på flera plan vilket utmanar läsandet. Sedan är det en och annan b-plot man kunnat vara för utan. Som blir aningen påklistrad och krystad.

Och roten till det onda Ninni Schulman sätter fokus på – handeln med prostituerade från våra östra grannländer – har turnerats många gånger tidigare. I romaner och på film. Vem har inte sett ”Jägarna”? Därmed inte sagt att man inte ska skriva om just detta. Men risken finns att det blir för uppenbart, att igenkänningsfaktorn gör att man tappar intresse och börjar fundera på vilka andra djävulska nutidsfenomen hon kunde ha satt tänderna i istället.

Förhoppningsvis får vi snart veta hur hon tänkt sig detta. En uppföljare är på gång har jag läst mig till på initierade sajter.

Agneta Wistrand Rosendal är författare och frilansjournalist.