Vad är en guldskiva värd?
Krönika onsdag, september 8th, 2010Jag minns när guldskivor var något viktigt. När man på 80-talet bläddrade upp en kvällstidnings kultur- eller nöjesdel och möttes av reportage där artister med glittrande leenden tog emot lika glittrande bekräftelser för att deras senaste skivor krängts i en halv miljon exemplar eller mer.
Fortfarande delas det ut guldskivor i Sverige (133 stycken under 2009, exempelvis) även om det inte längre är en lika stor bedrift att lyckas roffa åt sig en. Att nivåerna sänkts kan man väl leva med – i takt med att såväl laglig som illegal musikkonsumtion på nätet ökat har den totala skivförsäljningen gått ner, det är ingen nyhet – men vi ska nu reflektera en stund över hur en guldskiva certifieras.
På en bakgård i Gamla stan i Stockholm i mitten av augusti tog black metal-bandet Watain emot en guldskiva som bekräftelse på att singeln ”Reaping death” sålts i 10 000 exemplar, vilket är branschorganet IFPI:s fastslagna gräns just för singlar. Kul för dem, men extremt förvånande naturligtvis. Nog för att Stockholmsbandet har ett gott renommé och för att deras album ”Lawless darkness” varit ett av årets mest efterlängtade album i metalvärlden, men i jämförelse med schlagersuccéerna Anna Bergendahl, Ola och Salem Al Fakir (för att nämna några av de övriga svenska artister som fått en singelguldskiva i år) borde Watains skivförsäljning vara minimal. I princip helt obefintlig.
Och gissa vad – det är den också!
Hela fyra femtedelar av de 10 000 singlarna har inte ens sålts, de har skänkts bort. Helt gratis. I våras skickades ”Reaping death” nämligen ut som bilaga till samtliga som prenumererar på Sweden Rock Magazine, Sveriges ledande rocktidning. Och eftersom tidningen enligt uppgift har drygt 8 000 prenumeranter så är det alltså runt 2 000 singlar som utgör den faktiska försäljningen. En sådan siffra får man inte posera med guldskivor för.
Förra året fick göteborgska Hardcore Superstar samma erkännande efter att singeln ”Beg for it” skickats ut till prenumeranterna hos konkurrenttidningen Close-Up Magazine. Fallen är gissningsvis fler, och även i andra branscher än just inom hårdrocken. Så utfallet är inte unikt, eller ens nämnvärt upprörande.
Men om det här kan man förstås raljera hur mycket som helst. Man kan exempelvis tänka sig att jag själv spelar in en skiva där jag ropar obscena ord och smeker fram några slumpvisa gitarrackord (eller ja, jag behöver inte ens spela något instrument) tillräckligt länge för att det enligt reglerna ska kunna klassas som en singel. Sedan skyddar jag verket enligt upphovsrätten, pressar 10 000 exemplar, ordnar så att det i pappren ser ut som att skivorna bytt ägare och redovisar det hela som försäljning för IFPI – och kan hux flux bjuda in till en egen ceremoni på bakgården samt pryda vardagsrumsväggen med en snygg guldskiva. De 10 000 plattorna? Ja, dem kan jag ju i princip slänga i sopnedkastet.
Ett annat tänkbart scenario är att ett band som desperat vill synas i kvällspressen trycker upp 10 000 exemplar av sin demoinspelning, återigen fifflar med några kvitton och sedan droppar dem från ett flygplan. Och vips – en guldskiva.
Eller ännu värre – ponera att nämnda tidningar hade över 10 000 prenumeranter, då skulle ju varenda CD-bilaga som medföljer tidningen resultera i en guldskiva. Och det är väl någonstans där det blir skrattretande på riktigt. Helt plötsligt skulle alltså mottagandet av en guldskiva inte ens handla om försäljning längre, utan snarare om renodlad och oerhört dyrbar reklamplats för skivbolagen och artisterna. Fast slugt maskerad bakom en fasad som får den hugade, köpstarka målgruppen att svälja hype-betet med hull och hår.
På det sättet är musikbranschens stagnation, som ältats till leda i snart tio år, något mer komplicerad än bara i fråga om vem som laddar hem en skiva från nätet i stället för att köpa den. För om skivbolagen plötsligt börjat sko sig på någon annans försäljning än sin egen, då har ytterligare en instans helt och hållet tappat sin poäng i en bransch som sedan lång tid tillbaka inte längre handlar om innehåll – utan enbart om yta, om marknadsekonomi samt om att förklara för oss konsumenter vilka artister vi ska gilla och varför.
Daniel Josefsson är frilansjournalist på bland annat Close-Up Magazine.
Det finns mer att gräva i än det där. Till exempel vad som krävs för en guldskiva nu för tiden och vad som krävdes förr.
Hmmmm, min spåkula säger mig att Nuclear Blast inom snar framtid kommer att påstå att Sonic Syndicates nya singel sålt guld och utnyttja detta vid varje tänkbart tillfälle.
Nån som vågar sätta emot?
Kal Ström: Tack för påpekandet. Jag berör ämnet lite hastigt, men det kan kanske bli en egen krönika. Nuförtiden är det 20 000 sålda album som resulterar i en guldskiva, på 80-talet var det bortåt en halv miljon. Lite skillnad.
Det var en intressant krönika detta Daniel.
Men du blandar ihop det aningen slarvigt med siffran för album.. Gränsen för guld-album har aldrig varit högre i Sverige än 50 000 ex. För platina låg den som högst på 100 000 ex, faktiskt väldigt många år, fram till mitten på 90-talet, sedan har det sänkts i omgångar. Jag skulle inte bli förvånad om man snart sänker gränsen yttligare även om 20 för guld enligt mig nästan kändes som en smärtgräns. Men ser man på nu 2011 så är det mängder med album-ettor som faktiskt inte ens nått guld-status. För bara ett par år sedan var det helt otänkbart. Hade dock ingen aning om att man på ett så okontrolerat sätt kunde få en guld-singel med bortskänkta låttar