Det blåser en rysk nordan i Örebro

Inlagd av Sten Wistrand Essä torsdag, september 9th, 2010

När den ryska litteraturen mot mitten av 1800-talet introducerades i Västeuropa var reaktionerna blandade. Den kunde både förtjusa och förskräcka genom att vara så annorlunda. Och ändå hade omtänksamma översättare och förläggare sett till att någorlunda frisera den efter den tilltänkta publikens förväntningar. Men hur det var så kunde Dostojevskij inte uppfylla de franska kritikernas krav på stil och smak, och britterna fann att han beklagligt nog saknade såväl common sense som sund humor. Dostojevskij var kort sagt inte Dickens. Henry James, som ville ha en genomtänkt och klar struktur, liknade de ryska romanerna vid ”lösa puddingar”. Först med modernister som Virginia Woolf skedde en positiv omvärdering. Hon såg avvikelserna från vedertagen norm som uppfriskande och spännande och människoskildringen som djupare än den i väst gängse. I Sverige kunde Hjalmar Bergman i Dostojevskij se något av en frände, men redan Victoria Benedictsson hade varit lyhörd för hans egenart. Och i Strindbergs Fröken Julie finns faktiskt avsnitt som är mer eller mindre kopierade från Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? Numera hör författare som Gogol, Dostojevskij och Tolstoj så självklart hemma inom vedertagen europeisk kanon att det kanske kan vara svårt att förstå vad som en gång uppfattades som så oerhört annorlunda i deras verk.

Idag finns det i Sverige två förlag som exklusivt ger ut rysk litteratur: Murbräckan i skånska Borrby och Akvilon i Örebro. Murbräckan, som nu varit i verksamhet åtskilliga år, drivs av Kjell Johansson som inte bara ger ut böckerna utan även översätter dem. Jag vågar påstå att han med sin verksamhet starkt har bidragit till att förändra vår bild av den ryska litteraturhistorien genom sina översättningar av t.ex. Belyj och Sologub. Dessutom står han för bragden att ha överflyttat Pusjkins versroman Eugen Onegin till svenska med rim och allt. Det finns anledning att återkomma till Murbräckan.

Det relativt nystartade Akvilon har hittills hunnit med fem utgåvor. Även här handlar det om ett enmansföretag. Förläggaren Irina Tahir är född i dåvarande Leningrad men sedan åtskilliga år bosatt i Sverige och har bland annat läst litteraturvetenskap vid Örebro universitet. Ambitionen är att i smakfullt utformade volymer publicera högkvalitativ rysk skönlitteratur och kulturhistoria. Närmast på tur står en biografi över en den legendariske pianisten Svjatoslav Richter – och drömmen är att så småningom kunna ge ut Solomon Volkovs stora stadsbiografi över S:t Petersburg.

Förlaget presenterade sig 2008 med Dikter av Boris Pasternak, en volym med tidigare publicerade men nu svårtillgängliga översättningar. Utanför Ryssland är Pasternak mest känd för romanen Doktor Zjivago som i David Leans filmatisering en gång erövrade publiken med stereofoniskt ljud, technicolor, ”Lara’s Theme” och en sammetsögd Omar Sharif. Men i sitt hemland betraktas han i första hand som lyriker, en av de största inom den ryska poesins så kallade silverålder i början av 1900-talet. Förlagets adress, Östra Vintergatan, speglar för övrigt alldeles utmärkt Pasternaks poesi där jordiskt och kosmiskt möts i oväntad och sinnlig förening.

Den senaste utgåvan, som kom i år, knyter an till den första genom att uppmärksamma Pasternaks generationskamrat, vän och kollega Marina Tsvetajeva. Tillsammans med Anna Achmatova och Osip Mandelstam går de idag under beteckningen ”de fyra stora” inom rysk 1900-talspoesi, men Tsvetajeva fick vänta länge på detta erkännande. I Sovjetunionen förtegs hon, och i Väst var stora delar av hennes produktion länge okänd – och de som på 70-talet vurmade för Majakovskij uppfattade henne säkert som politiskt suspekt. Hon ”förstod inte” revolutionen har det sagts. Kanske var det snarare så att hon förstod den bättre än sin ”käre fiende” Majakovskij. Hon emigrerade 1922 men valde 1939 att återvända till hemlandet. Hon gjorde det för familjens skull och utan illusioner. Katastrofen lät inte vänta på sig. Hennes man sköts och dottern sattes i läger. Människor undvek henne och hon hade inga möjligheter att publicera sig. Till sist återstod bara självmordet. I november 1941 fann hon en krok för sitt rep.

Att översätta Tsvetajeva brukar beskrivas som extremt svårt. Men Annika Bäckström har vågat försöket. Med gröna ögon utkom ursprungligen på FIB:s lyrikklubb 1986, men när den nu återkommer hos Akvilon har Bäckström lagt till 20 nya tolkningar. Ofta väljer hon bort den formella troheten för att fullt ut kunna satsa på den eruptiva energin och gnistregnet i Tsvetajevas poesi. Och med det lyckas hon åtskilligt bättre än t.ex. Elaine Feinstein vars engelska versioner i jämförelse framstår som tungfotade. Däremot finns det all anledning att ta del av Robin Kemballs formsäkra och välklingande tolkningar i The Demesne of the Swans (Ardis 1980). Där återfinns också de ryska originalen att jämföra med för den som kan. Jag hör dessvärre inte till dessa. Det innebär också att jag bör yttra mig försiktigt om kvaliteten på Bäckströms översättningar. Men nog fångar de Tsvetajevas omvittnade egensinne, snabba associationer och oväntade språng: ”I augusti – astrar, / stjärnor – i augusti, / vin i klasar, / rostigt rönnbär / – i augusti!” Det är helt uppenbart att den trotsiga Tsvetajeva står Bäckström nära, och så här snyggt kan formell trohet och flygande fraser förenas i en dikt till livet: ”Du kan ej ta mina kinders rodnad – / stark som vårfloders stigande sång! / Jägaren – du. Men jag ger mig aldrig, / du är jakten, men jag är språng.”

Ungefär samtidigt med Tsvetajeva lämnade Gajto Gazdanov Sovjetunionen för Paris. Där debuterade han som författare. Med Alexander Wolfs vålnad, översatt av Tobias Lorentzson, introduceras han på svenska, och det räcker att läsa den första meningen för att bli fast: ”Av alla mina minnen, av den oändliga mängd sinnesintryck mitt liv innehållit, var hågkomsten av det enda mord jag begått det tyngsta att bära.” Romanen tar sin utgångspunkt i inbördeskrigets Ryssland, där Gazdanov deltagit på den vita sidan, för att sedan röra sig bland emigranter i Paris. Här finns ett betydande spänningsmoment, men boken är främst en betraktelse över människoliv som kommit att färgas av döden, allt framställt på en melankolisk och elegant prosa som väcker förhoppningar om fler översättningar.

Akvilons intresse för den åsidosatta ryska exillitteraturen ger sig också till känna genom Per-Olof Anderssons översättning av Ivan Bunins novellsamling Mörka alléer. Bunin levde sedan 1920 som statslös i Frankrike och var faktiskt den förste ryss som fick nobelpriset i litteratur. Det var 1933, och en del såg det som Svenska Akademiens lite senkomna hyllning till den stora ryska 1800-talsrealismen – men i så fall Turgenjev och Tjechov, inte Gogol och Dostojevskij. Bunin föredrar att förmedla melankoliska stämningar, lyriska naturscenerier och sorgliga livsöden framför att gå i närkamp med Gud och Djävulen. Kanske kan man bäst beskriva honom som en rysk Guy de Maupassant med ett sensuellt lyriskt språk av sällsam lyskraft.

1800-talsrealismen slutligen representeras hos Akvilon av Dostojevskij. Han debuterade 1846 med en liten brevroman som på svenska hittills gått under namnet Arma människor. I denna nyöversättning, signerad Lars Erik Blomqvist, heter den i stället, och mer talande, Fattigt folk. Det är en upprörande historia om armod och förnedring, och redan i detta tidiga verk finner vi en rad för Dostojevskij grundläggande tankegångar liksom den febriga intensitet som kan förvandla hans prosa till en hyperkänslig mental seismograf.

Förlagsnamnet Akvilon genljuder av rysk litteraturhistoria. Pusjkins dikt ”Akvilon” handlar om nordanvinden och anspelar troligen på det misslyckade Dekabristupproret 1825. Men viktigare i sammanhanget är att ett förlag med detta namn var verksamt i Petrograd (S:t Petersburg) 1921–1924. Det drevs av konstkritikern F.F. Notgaft och satsade på kvalitetslitteratur i samarbete med ledande konstnärer som Boris Kustodiev, Kuzma Petrov-Vodkin och Mstislav Dobuzjinskij (som bl.a. gjort de klassiska illustrationerna till Dostojevskijs Vita nätter). Verksamheten upphörde sedan flera av medarbetarna hade gått i exil. Men nu är det alltså dags, lika glädjande som oväntat, för den ryska nordanvinden att blåsa från Örebro.

Länkar: Akvilon, Bokförlaget Murbräckan.

Sten Wistrand är författare, litteraturvetare och frilansjournalist.