Författarens roll i konfliktområden
Fokus torsdag, september 9th, 2010Detta är en redigerad version av ett tal som Peter Curman höll för den internationella Waltic-konferensen i Istanbul 2-5 september 2010. Waltic står för Writers and Literary Translators’ International Congress.
Det är en stor sak att Turkiet är värd för Waltic-konferensen detta år och jag önskar att alla deltagare är framgångsrika i sin strävan att förbättra villkoren för författare och översättare. Jag kommer själv att bidra genom att föreslå en internationell kryssning i östra Medelhavet nästa år för författare och översättare. Temat för kryssningen kommer att bli ”Författarens roll i konfliktområden” och fartyget kommer att avlöpa från Cypern och via Rhodos nå Alexandria, Port Said, Haifa, Beirut, Izmir och avsluta här i Istanbul. Naturligtvis är detta bara ett förslag som vi kan diskutera, förändra och förhoppningsvis realisera.
Låt mig också redan från första början göra det klart att denna kryssning fortfarande bara existerar som en dröm i mitt huvud. Men verkligheten börjar ofta som en dröm och om du förmår att dela den med andra kanske den också kan bli verklig.
Två gånger i mitt liv har jag haft lyckan att erfara denna process från dröm till verklighet. Första gången var 1991 när jag som ordförande för Sveriges författarförbund tillsammans med ordföranden för Författarförbundet i St Petersburg, Vladimer Arro – vid den tiden hette staden fortfarande Leningrad – sammankallade representanter för alla författarförbund runt hela Östersjön att mötas först i Leningrad och sedan i Stockholm. Där bestämde vi oss för att chartra ett skepp och med hjälp av Leningrads borgmästare, Anatolij Subtjak, så kunde följande år 300 författare, översättare och bokhandlare segla runt Östersjön i två veckor på skeppet ”Konstantin Simonov”. Ombord organiserade vi uppläsningar och seminarier och i hamnarna tog vi del i diskussioner och andra aktiviteter organiserade av olika kulturella organisationer eller till och med stadsmyndigheterna. Detta var det första baltiska mötet efter Sovjetunionens kollaps.
Östersjön förändrades plötsligt från en stängd blå dörr till ett öppet välkomnande hav av kontakter och kommunikation. Under kryssningen diskuterade vi också idén att grunda ett ömsesidigt internationellt center där vi kunde fortsätta att mötas efter att vi lämnat skeppet. Med hjälp av landshövdingen på Gotland lyckades vi övertala samhället att erbjuda oss två hus vackert belägna på en kulle med utsikt över medeltidsstaden Visby.
Redan året därpå, 1993 när Sveriges författarförbund firade sin 100 årsdag, invigde den svenska kulturministern vår center i närvaro av författare och översättare från alla våra grannländer inklusive Island.
Inspirerade av denna succé bestämde vi att organisera en liknande litterär kryssning i Svarta Havet och Ageiska havet två år senare, 1994. Denna gång samarbetade vi med det Grekiska författarförbundet och dess ordförande Thanassis Valtinos. Tack vare ett flertal grekiska kulturstiftelser och bidrag från de deltagande länders regeringar – från Turkiet Demirelstiftelsen – kunde vi hyra ett stort grekiskt skepp, ”World Renaissance” tillhörande Epirotiki Lines, i åtta dagar. Denna gång var vi 400 författare och översättare från 30 länder som seglade och diskuterade. Vi la ut från Pireus och seglade till Odessa i Ukraina och därifrån till Constanta i Rumänien, Varna i Bulgarien och till Istanbul och Izmir i Turkiet. Vårt mål var att fortsätta till Thessaloniki och åka med bussar till Delfi för att anta en gemensam resolution men en storm höll oss istället kvar i Izmir i tre dagar. Men som ni vet, om Muhammed inte kan komma till berget så får berget komma till Muhammed. Så vi antog Delfi-resolutionen i hamnen i Izmir. Och, precis som var fallet vid vår baltiska kryssning, kunde vi skapa ett internationellt center på Rhodos. Också detta center gjordes möjligt tack vare öns myndigheter.
Det ska också nämnas att dessa två centra arbetar under beskydd av UNESCO för att säkra deras internationella karaktär. UNESCO har också finansierat en del av de litterära aktiviteter som vi genomfört. Också EU har bistått med en del medel till stipendier till det baltiska centret på Gotland. Och, som jag sa, båda centra stöds av de lokala myndigheterna. Baltiska centret får ett årligt bidrag från den svenska regeringen.
Men hur var det möjligt att skapa två viktiga och vitala centra på så kort tid? Svaret är ganska komplext men också mycket enkelt. Vi liftade med historien! När muren föll i Berlin 1989 fokuserade plötsligt historien på norra Europa och på länderna runt Östersjön. Alla dessa länder var under det mäktiga Sovjetunionens kontroll. Nu började de frigöra sig. Folk krävde sin historia och sin kultur tillbaka. Ett land som vi brukade kalla Tjeckoslovakien delade sig i två självständiga nationer: Tjeckien och Slovakien. En ny värld växte plötsligt fram i östra Europa.
Det var verkligen ett slags revolution, fast utan blodspillan 200 år efter Franska revolutionen. Det var en revolution som tilltalade folks fantasi, en kort men intensiv period av frihet. Vi författare lyckades hissa seglen och färdas med möjligheternas vind.
Några år senare flyttades historiens fokus söderut, till Svarta havs-regionen. Återigen blev Istanbul ett viktigt center i denna region. Som jag sa tidigare blev Grekiska Författarförbundet en viktig partner för de svenska författarna. Jag hade också kollegor i Bulgarien, Rumänien, Ukraina och här i Turkiet. Tillsammans lyckades vi upprepa succén från den baltiska kryssningen med hjälp av historien själv. En annan sak som var del av denna process var behovet av ett alternativ till de pågående konflikterna och erfarenheten av destruktivt våld. Det fanns helt enkelt ett behov att återställa ordets makt, kommunikation och ömsesidig förståelse. Och det är syftet med dessa centra: att låta kulturer mötas och att lära sig av varandra.
Det var också viktigt att våra första möten var på skepp eftersom det är en neutral plats, det tillhör inte någon nation utan enbart havet självt och ombord var vi alla jämlika. Skepp och författare passar bra ihop. Vi seglar på samma hav, i samma liv. Vi är beroende av varandra.
Och nu till mitt förslag om en ny internationell kryssning i östra Medelhavet med temat ”Författarens roll i konfliktområden”. Och denna gång är jag inte så säker på att vi har historien på vår sida. Men vi är inte bara historiens offer. Genom våra handlingar skapar vi den också.
Idén är för mig förknippad med en misslyckad konferens som vi förra året ville arrangera på Rhodos tillsammans med israeliska och palestinska författare. Vi lyckades hålla ett förberedande möte med ordföranden för palestinska Pen-klubben, Hannan Awwad och den framstående författaren Sami Michael från Haifa. Men vårt beslut att sammankalla en större konferens med åtminstone fem representanter från vardera sidan och tio internationella observatörer gick inte att genomföra. Först och främst på grund av spänningarna mellan Fatah och Hammas. Också på grund av den ekonomiska krisen som påverkade samhället på Rhodos. Men allra mest för attacken på Gaza. Men Hannan Awwad sa: ”Om ni sammankallar oss till ett genuint internationellt sammanhang, som en internationell kryssning med många olika nationaliteter skulle vi kanske delta!”
Så detta är idén. Återigen att mötas på ett skepp med seminarier och diskussioner och exkursioner och diskussioner i hamnarna som vi besöker. Temat med författarens roll i konfliktområden har verkligen bäring i denna del av Medelhavet. I åratal har den pågående konflikten mellan de grekiska och turkiska cyprioterna varit mycket diskuterad bland författare och konstnärer på Cypern, Israel-Palestina-konflikten känner vi alla till, liksom också spänningarna mellan Pakistan och Indien, konflikten mellan kurderna och turkarna för att bara nämna några av de konflikter som här är aktuella.
Men denna kryssning kommer också att bli ett möte mellan europeiska, asiatiska och arabiska författare och kulturer. Och – vem vet – kanske denna kryssning kan inspirera några av deltagarna att ta initiativ till ett nytt center i Mellanöstern eller Turkiet. Varför inte ett internationellt författar- och översättarcenter på Büyük Ada, den största av Prinsöarna i Marmarasjön? Faktum är att jag, för många år sedan, diskuterade denna idé med Turkiska Författarförbundet och borgmästaren på Büyük Ada, Recep Koc som senare blev mördad. Den berömde turkiske poeten, arkitekten och tidigare ordföranden för Turkiska Författarförbundet Cengiz Bektas gjorde också en liten modell till en till byggnad som kunde användas för detta ändamål. Men tyvärr hittade vi inga sponsorer vid det tillfället.
När jag presenterade idén om en internationell kryssning vid en konferens arrangerad av den Pakistanska Litterära Akademin i mars i år, blev den varmt mottagen av deltagarna. Temat vid den konferensen var ”Fred och sufism” och huvudtalaren var den tidigare kulturministern och ordförande för akademin Fakhar Zaman. Han arbetade nära ihop med den bortgångna Benazir Bhutto Shaheed, ett skinande ljus i Pakistans politiska natt. Det fanns också författare från Indien och Nepal som starkt stöttade denna idé.
Naturligtvis har vi ett svårt arbete framför oss för att lyckas. Vi måste skapa en internationell arbetsgrupp som måste reda ut allt, från vilket slags skepp vi behöver och var vi kan hitta det, hamnavgifter, antal deltagare, sponsorer, marknadsföring. Om vi enas om en kryssning så har jag förberett en lång lista att gå igenom. Denna praktiska agenda och sammansättningen av arbetsgruppen får vi diskutera senare.
Jag hoppas att vi återigen kan få uppleva den gemenskap som vi hade under kryssningarna 1992 och 1994.
