Information Overload och det sublima

Inlagd av Jesper Nordström Essä torsdag, september 9th, 2010

Vi lever i en fantastisk tid där såväl den lokala busstidtabellen som information om den mest obskyra japanoise-musik bara befinner sig några få knapptryckningar bort. Samtidigt som de senaste decenniernas utveckling på informationsområdet nog ses som en välsignelse av en majoritet av brukarna finns det även farhågor om att den tilltagande informationsmängden skall begrava oss.

Det talas om laviner, om explosioner och om en aldrig sinande störtflod av information som sköljer över oss vilket vi vill eller ej. Framförallt är det mängden av informationen på Internet som ökar och enligt en rapport från analysföretaget IDC fördubblas den totala informationsmängden var 18:e månad. Den ökande informationstillväxten kan kopplas dels till att fler människor får tillgång till, och i allt högre grad använder, ny informationsteknik, dels till den allt snabbare teknikutvecklingen. Precis som den digitala informationstillväxten kan även teknikutvecklingen beskrivas exponentiellt: mest känd på teknikområdet är antagligen Moores lag som i sin moderna version beskriver hur en processors beräkningskraft i förhållande till dess pris fördubblas på 24 månader.

En risk som brukar nämnas speciellt i förhållande till ett överskott av digital information, även om begreppet förekom redan innan den digitala revolutionen, är information overload eller informationsöverflöd. Med allt för mycket tillgänglig information försvåras förståelse och beslutsfattande då mängden av information överstiger vad som samtidigt kan hanteras. Något annat som kan ses som en möjlig konsekvens av informationssamhället och den accelererande teknikutvecklingen är vad som beskrivs i teorin om en relativt nära förestående teknologisk singularitet. Exakt vad singulariteten innebär har olika förespråkare av teorin lite olika uppfattning om, men en populär uppfattning är att den snabba teknikutvecklingen kommer att leda till en punkt där maskiner uppnår intelligens större än människans, och vad som händer sedan är, om man fortsätter på ”svarta hål”-metaforen, omöjligt att sia om då det ligger bortom händelsehorisonten.

Huruvida tillväxten av information och den tekniska utvecklingen verkligen är exponentiell eller om ökningen bäst kan beskrivas som en logistisk funktion där ökningstakten så småningom planar ut är svårt att avgöra i dagsläget, men det bör ändå nämnas att en del talar för det senare åtminstone när det gäller informationstillväxten. Trots de invändningar som finns mot antagandet av en ständigt tilltagande informationsflod eller teorin om en teknikdriven omvärdering av alla värderingar så är det inte utan att tanken svindlar i skuggan av de fullständigt ogreppbara och ständigt föråldrade siffror som ibland presenteras över storleken på den samlade digitala informationen.

Negativa konsekvenser, åtminstone utifrån ett mänskligt perspektiv, av en utveckling där vi inte längre har kontrollen har beskrivits, måhända förutspåtts, i en rad olika science fiction-böcker, -filmer, -serier och -spel. Här skall jag dock titta lite på hur information ofta spelar en betydande, och inte sällan förfärande, roll hos annan medlem i fantastikfamiljen, nämligen i den gotiska berättelsen.

Vanligt förekommande är att information, och i förlängningen kunskap, spelar en stor och inte sällan central roll för handlingen i gotiska texter. Information, kunskap, inhämtning av den, brist på den, hur den kan hjälpa eller stjälpa och inte minst hur den kan bidra till gotikens stämning kan ta sig en mängd olika uttryck. Det mest uppenbara är i form av artefakter – i första hand i form av böcker eller andra texter.

Böcker, manuskript, textfragment o.s.v. kan vi finna i flera gotiska berättelser, alltifrån den klassiska svartkonstboken à la H.P. Lovecrafts Necronomicon till ”tecken ristade av dårar i tunnelbanan” i rollspelet Kult. Artefakterna behöver heller inte nödvändigtvis vara i form av just texter: i den japanska skräckfilmen Ringu förekommer ett videoband och i John Flynns Brainscan är det ett datorspel som får rollen som bärare av förbjuden information. På ytan kan uråldriga svartkonstböcker och relativt modern teknik som video och datorspel tyckas väldigt olika, men grundberättelsen om sökande efter förbjuden kunskap är dock i grunden densamma. Handlar det dessutom om teknik som ännu inte blivit allmänt spridd så finns det också ytterligare likheter med annat som också är svårförståeligt och endast används av en exklusiv, antagligen lite konstig, krets – alltså den mer ”traditionella” ockulta litteraturen.

Många gotiska berättelser innehåller också metafiktiva element som ger historien ett sken av att vara sann, delvis baserad på sanna händelser eller åtminstone med visst innehåll som sträcker sig utanför fiktionen. Vi kan finna flera exempel på hur en gotisk text presenteras som en härrörande från händelsen den beskriver eller åtminstone innehållande delar därav. Redan Horace Walpoles The Castle of Otranto, en bok som vanligtvis ges äran att vara den första gotiska romanen, presenteras i förordet till 1746 års utgåva som varande en äldre text påträffad i en mycket gammal familjs bibliotek. Ytterligare ett klassiskt, och antagligen är allmänt bekant exempel, är Bram Stokers vampyrroman Dracula. Boken består av en mängd olika handlingar (mestadels brev och dagboksanteckningar) och i en kort fiktiv inledning anges dessa handlingar vara tillförlitliga då de är skrivna vid tidpunkten för händelserna och av de inblandade personerna.

Även bortom böckernas värld används ibland liknande grepp, exempelvis uppges filmen The Blair Witch Project vara hopklippt av ett antal upphittade filmrullar; filmen lanserades också tillsammans med en fiktiv dokumentär och en mycket kryptisk webbsida. Cannibal Holocaust är en annan film som också presenteras som åtminstone delvis bestående av upphittat material. När filmen hade premiär fungerade de gränsöverskridande greppen över förväntan och misstankar om att människor mördats på riktigt under filmarbetet ledde till att filmens regissör Ruggero Deodato arresterades (och senare friades från misstankar när de levande skådespelarna framträtt). Ett annat vanligt grepp inom filmens värld som bidrar till att grumla gränsen mellan fiktion och verklighet är filmande i en stil som härmar eller påminner om dokumentärer även när filmen inte uttryckligen sägs vara ”autentisk”, gärna kombinerat med en mer eller mindre skakig handkamera. Listan över filmer som anges vara baserade på verkliga händelser, utan att som tidigare exempel innehålla ”dokumentärt” material från händelserna, kan göras lång, och två välkända exempel som kan nämnas är: The Exorcist (som bygger på William Peter Blattys roman med samma namn) och den skandalomsusade The Texas Chainsaw Massacre.

Att en text, film eller något annat, presenteras som sann innebär inte nödvändigtvis att det är upphovsmannens avsikt att skapelsen verkligen skall uppfattas som beskrivande faktiska händelser. Ibland är det uppenbart att vad vi läser, ser eller hör inte kan vara autentiskt eller ens skall uppfattas så, de vanligt förekommande metafiktiva greppen bidrar dock alltid till en osäkerhet kring hur fiktionen skall uppfattas och kring var den börjar och slutar. Trots att ytterligare information ges om ett verk när det förankras i verkligheten så ökar osäkerheten. Uppgifterna om ett verks fiktiva tillkomst går ofta stick i stäv med tidigare vetande om världens beskaffenhet och kan inte anses vara tillförlitliga, de är vanligtvis även vaga och kan därför vara svåra att direkt avskriva utan ytterligare information.

Nu åter till hur informationen används inom fiktionens ram. Vanligt i den gotiska berättelsen är att karaktärerna ställs inför något oförklarligt – ett mysterium, likt detektiver söker de gotiska hjältarna sedan, med hjälp av den information de får tillgång till, lösa den uppgift de ställts inför. Dracula är återigen ett tacksamt exempel då handlingen torde vara bekant och berättelsen har tydliga inslag av detektivberättelse. Förutom det mysterium kring vilket handlingen kretsar, vilket avslöjas genom att blottlägga fler och fler ledtrådar, så påminner också relationen Van Helsing – dr Seward om den mellan en detektiv och hans medhjälpare. För detektiven är information naturligtvis av största vikt om gåtan skall kunna lösas. Informationsinhämtning är följaktligen viktigt för att föra handlingen framåt och på flera ställen i boken så läser karaktärerna en del av de handlingar den består av och får därigenom ökad kunskap om vad som egentligen händer. Det är också till stor del är tack vare den kunskap Van Helsing besitter som greven slutligen kan besegras. Van Helsing är bevandrad både i modern vetenskap och äldre bortglömda konster som, vid ett första påseende, kan tyckas oförenliga med det vetenskapliga kunnandet.

Föreningen av övertro och vetenskap är dock ganska vanlig i gotik och inget unikt för boken Dracula. Den ”galne vetenskapsmannen” är en gotikens arketyp som inte står långt bortom vampyrer och varulvar, och som två uppenbara exempel kan nämnas doktorerna Frankenstein och Hyde. Hos Van Helsing förenas alltså de både modern och gammal hemlig kunskap och sina skillnader till trots har de något viktigt gemensamt: nämligen potentialen att visa det dolda och förändra synen på hur världen skall uppfattas. Liksom kunskap om det övernaturliga kan även den vetenskapliga kunskapen vara förunnad ett fåtal människor och den har dessutom ett inslag av osäkerhet då en vetenskaplig sanning alltid är preliminär och det ligger i själva begreppet vetenskaplig att den revideras med ökad förståelse.

Det är alltså tack vare Van Helsings kunskap greven till slut kan besegras, vår mångkunniga vampyrjägare är dock inledningsvis mycket dålig på att dela med sig av sitt vetande och på intet sätt övertygad om att kunskapen endast är av godo. Trots att Van Helsing redan från början verkar misstänka vad som pågår så väntar han till efter att Minas vän Lucy dött med att avslöja vad han vet. I bokens tionde kapitel undrar också doktor Seward över varför Van Helsing inte delar med sig av vad han vet. På sitt vanliga något självgoda och överlägsna sätt liknar Van Helsing först sina medmänniskor vid dårar som ändå inget förstår och det är naturligtvis möjligt att han inte skulle bli trodd om han avslöjade sina misstankar. Rädslan för att inte bli trodd verkar dock inte vara det enda eller främsta skälet till Van Helsings tystnad. Han förklarar med hjälp av en liknelse att det krävs en långsam mognadsprocess för att kunna ta till sig viss (omstörtande) kunskap. Kunskapen i sig besitter alltså destruktiva egenskaper, speciellt om människorna inte är redo för den.

Att kunskap kan vara av ondo är vanligt tema i den gotiska berättelsen, något som också uppmärksammats av genrens uttolkare. Exempelvis fastslår Sofia Wijkmark i sin avhandling Gotiken i sex berättelser av Selma Lagerlöf att sökande efter, och vinnande av, förbjuden kunskap alltid är av ondo i den gotiska berättelsen. Alltid lämnar inte mycket utrymme för undantag men så länge det handlar om kunskap som står i strid med det rådande vetandet (vilket förbjuden kunskap får antas göra) så måste kunskapen åtminstone leda till den nuvarande världsbildens undergång. Wijkmark skriver också om kunskapens (här i form av alkemins) transformerande kraft och nytt vetande kopplas till oskuldens förlust. Genom att vinna ny kunskap förloras ovillkorligen också något för alltid – ses det förlorade, en oskuldsfull syn på världen, som viktigare än det vunna är den nya kunskapen också en olycka.

Kunskapens gränsöverskridande och destruktiva natur gör också att man kan finna vissa gemensamma drag mellan den och det i gotiken ofta närvarande monstrets beskaffenhet. Den amerikanske filosofen och filmanalytikern Noël Carroll har i The Philosophy of Horror, or, Paradoxes of the Heart och Beyond Aesthetics: Philosophical Essays bl.a. behandlat monstrets roll i skräckfiktion. Carrol finner att de känslomässiga reaktionerna inför monstret inte inskränker sig till rädsla, utan även avsky spelar en stor roll – en avsky som ofta har sin grund i monstrets formlösa, motsägande eller gränsöverskridande egenskaper. Hur dessa egenskaper bidrar till hur monstret, och i förlängningen verket, uppfattas är intressant då det även kan säga något om hur kunskap används i gotiska berättelser. Monstret rymmer ofta motsatser och är inte helt möjligt att definiera. T.ex. rymmer vampyren motsatsen levande och död, och varulven korsar gränsen mellan människa och varg. Monstren har vanligtvis drag som är oförenliga med vår världsbild, ofta av övernaturligt slag, men inte nödvändigtvis. Det finns dock alltid element som strider mot hur vi vill uppfatta dem och därmed ger upphov till en obehagskänsla – förutom klassiska monster kan här seriemördare, hemliga kulter, sinnessjukdom och jag-upplösning i största allmänhet finna en hemvist. På ett sätt som liknar monstrens har även kunskap potentialen att motsäga det som nu hålls för sant och förändra hur saker skall uppfattas, ofta är kunskapens natur också liksom monstrens oklar och bristfällig.

Vi har nu sett hur kunskap kan låta hjältarna besegra sina fiender som i Dracula och via Carrolls kommit in på en annan funktion kunskapen kan ha. Den är sällan endast av godo, inte ens då den bidrar till ett lyckligt slut. Då det hjältarna får veta oftast är att världen är beskaffad på mindre trevligt sätt än de föreställt sig kan även ett lyckligt slut endast vara temporärt för är världen inte är den trygga plats de trott så finns det inget som förhindrar en upprepning eller att något än mer fasansfullt stryker kring i världens glömda eller oupptäckta delar.

En rolig lek med hur bitar av information ger upphov till ytterligare utforskande av ett mysterium och en fruktansvärd världsomvälvande upptäckt finner vi prov på i H.P. Lovecrafts The Outsider. Huvudpersonen befinner sig ensam i ett slott omgiven av en massa gamla mögliga böcker. Böckerna är här dock inte (vilket man kan förvänta sig) fyllda av uråldrig förbjuden ockult kunskap utan berättar om vanliga människors liv. Viljan att träffa personer såsom i böckerna och lösa mysteriet med ensamheten i slottet driver huvudpersonen till ett sökande som slutar med en upptäckt vilken tvingar honom att helt omvärdera allt han tagit för sanning (tydligen har huvudpersonens sin hemvist på andra sidan graven). Kunskapens lockande, skrämmande och transformerande egenskaper återkommer också i många andra av Lovecrafts berättelser. I The Call of Cthulhus första stycke sammanfattas ångesten inför den kunskap som nästan är inom räckhåll för människan:

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.

Isolerade på sin ö av okunskap förefaller människan i högsta grad hotad av sin omvärld och vetskapen om densamma. Ett tillstånd av lyckligt ovetande tycks vid en första anblick vara att föredra, men landvinningarna inom olika vetenskaper kan inte förhindras och sanningen kommer ofrånkomligen att uppenbaras. Att leva i okunnighet är också något som i sig vanligtvis uppfattas som negativt i sig, även om valmöjligheten skulle finnas. När människan nått upplysning kommer hon att konfronteras med krafter långt kraftigare än hon själv och det är naturligtvis skrämmande men kan också vara lockande. I Död men drömmande: H P Lovecraft och den magiska modernismen utforskar den svenske gotikforskaren Mattias Fyhr det faktum att monstren i Lovecrafts berättelser i allmänhet är varelser som förefaller vara högre stående än människan. Istället för att enbart ses som ett hot så kan varelserna och deras övermänskliga egenskaper ses som eftersträvansvärda och som möjliga att vilja identifiera sig med. Den gotiska världen och kunskapen därom kan alltså även utöva en lockelse och den gotiska berättelsen väcker sällan enbart fasa utan även fascination och nyfikenhet. Vampyrens lockelse är jag säker att läsaren själv kan finna mängd exempel på helt utan min hjälp – om inte är det bara att besöka närmsta bokhandel.

När gotik diskuteras så görs det alltsedan Ann Radcliffes klassiska On the Supernatural in Poetry ofta skillnad på horror och terror. Exakt hur begreppen definieras kan se lite olika ut och jag finner det varken meningsfullt eller möjligt att dra någon knivskarp gräns mellan dem då de går in i varandra och vanligtvis förekommer tillsammans. Det betyder inte att distinktionen är meningslös, för att förstå gotik, inte minst sådan som är utan direkta skräckelement, är begreppen av stor vikt trots sin inneboende vaghet. Horror har mer med rena skräck- och chockeffekter att göra, det brukar också kopplas till äckel och ”gore”. Ibland skrivs horror som physical horror för att bättre beskriva vad som åsyftas och även för att koppla samman skräck med annan ”lägre” kultur och underhållning som snyftare och pornografi.

Då information och kunskap sällan utgör ett direkt eller omedelbart hot är det snarare terror än horror den ger upphov till. Begreppet terror handlar mer om en inte nödvändigtvis helt obehaglig känsla av förestående undergång, förfall och hopplöshet, terror anses vanligtvis ha en starkare koppling till gotik än horror även om de båda ofta förekommer tillsammans med en större tonvikt på det ena eller andra. Terror har alltså inte i första hand med den omedelbara fysiska undergången att göra utan handlar snarare om onda aningar och är besläktat med begrepp som Jentschs och Freuds das Unheimliche och det sublima såsom Edward Burke använder begreppet i A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful.

Vad Burke skriver om det sublima skall vi också titta lite närmare på då det har relevans för hur information och kunskap används inom gotiken. Enligt Burke är allt skräckinjagande är en källa till det sublima, han beskriver hur rädsla för smärta och ytterst för döden ger upphov till de starkaste mänskliga känslorna och vidare hur dessa känslor kan vara angenäma givet en viss distans. Den värld som ny kunskap visar i de gotiska berättelserna ofta skräckinjagande då de rymmer tidigare ej uppfattade hot och kan därmed ge upphov till en sublim känsla. Att ett hot mot liv och välbefinnande ger upphov till känslor av rädsla vilka kan vara en grund för det sublima så länge det inte direkt berör oss är säkert sant men ändock bara intressant i vissa begränsade fall när det gäller kunskap i gotiken. Det är långtifrån jämt som något det uppenbarade är ett omedelbart hot mot liv och hälsa men den nya kunskapen kan ändå ge upphov till en känsla av skräckblandad förtjusning.

Intressantare blir det när Burke skriver om hur förlusten (eller egentligen blotta tanken på förlust) av något älskat kan ge upphov till obehagskänslor. Burke likställer inte dessa känslor med de sublima då de har sitt ursprung i det behagliga men obehag kopplat till förlusten av något älskat känns ändå relevant när en världsbild faller samman och ersätts av något annat. Eftersom det som förloras vid upplysningen egentligen inte är världen i sig, utan ett sätt att betrakta den, måste obehaget i första hand röra jagets omdaning och eventuella upplösning, det älskade kan alltså snarare vara självet än världen i sig. Något som blir extra tydligt när motiv som galenskap, dubbelgångare, kroppslig eller själslig förvandling förekommer – och det är relativt ofta i de gotiska berättelserna.

Riktigt intressant blir det dock först när Burke kopplar samman skräck och rädsla med förvåning och förundran, vilka han menar är besläktade och alla hänger samman med det sublima. Burke börjar med att behandla det dunkla och kommer kort sammanfattat fram till att det är det som inte är helt uppenbarat som är det mest skräckinjagande. Kunskap om att världen är beskaffad på ett helt annat sätt än vi trott är (förutom antagligen skrämmande) en storslagen och förvånande upplevelse och borde därmed också vara sublim, även om det rent skräckinjagande lyser med sin frånvaro. Att det är i det dunkla – inte helt dolda, men heller inte helt avslöjade – de starkaste känslorna väcks stämmer bra överens med hur många gotiska texter, filmer o.s.v. är utformade. Information är vanligtvis inte fritt tillgänglig och den information som kommer karaktärerna tillhanda är vanligtvis vag, motsägelsefull, ofullständig och inte helt tillförlitlig. När så något slutligen givits en förklaring är det sällan så att världens alla mysterier uppenbaras, snarare har vi givits en glimt av en mycket större dold värld. Något har avslöjats men i det ligger också möjligheten att det finns mycket mer okänt, att mycket mer av det vi hållit för sant endast är en lögn.

Har då den skrämmande och samtidigt fascinerande roll information spelar i den gotiska berättelsen något att säga oss om vårt förhållande till den mängd av information vi dagligen möter privat och i arbetslivet? Kanske inte, att osäkerhet och obehag kan vara en konsekvens av en 2.0-värld där inget någonsin når bortom betastadiet och förändring är den enda konstanten behövs det ingen omväg via sedan länge döda författare för att gissa sig till. Det skrämmande i en värld där människan inte längre har någon självklar plats kan förstås utan att berika världen med varulvar eller vampyrer. Är det något gotiken kan säga oss om vårt ibland problematiska förhållande till information så är det kanske att världen som uppenbaras för oss är en storslagen och fantastisk värld och att njutning går att finna i det motsägelsefulla och överväldigande – även om den ibland kan verka skrämmande och kanske fylld är av monster.

Har dessa försök givit mersmak så rekommenderas som vidare läsning Yvonne Lefflers lärobok Skräck som fiktion och underhållning samt Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna: gotiken i litteratur, film, musik och rollspel varur en stor del av underlaget för det ovanstående är hämtat.

Jesper Nordström är bibliotekarie och frilansskribent.