Hem » Portfolio » Undflyende och ultrakonkret

Undflyende och ultrakonkret


Vem är Jimmy Thunlind?

Jimmy är en väldigt sammansatt person, och jag tror att det återspeglas i mina texter. Å ena sidan oerhört djupt analyserande och inkännande, grubblande, känslig. Å andra sidan extremt konkretiserande och handlingskraftig, stark, hård. Jag är en älskande make, poet och musiker, har en fil kand i nordiska språk och filosofi. Samtidigt är jag industriarbetare, utbildad produktionsledare och aktiv realpolitiker. Jag tror att det är många i min omgivning som har svårt för den här dubbelheten, de vill att man ska vara antingen eller för att bli gripbar, det är abnormt att vara lika bra på matte som på svenska. För mig är det helt naturligt. Ett exempel från min poesi där jag tror att min personlighet lyser igenom är dikten Kallbrand, där en djup, ångestliknande känsla inför ett förhållande som råder i min omvärld uttrycks i ord som är avsiktligt brutalt konkreta för att förmedla den vrede som frustrationen skapar.

Kallbrand

Självbevarelsedriften
är inget skäl i sig,
bara en förmildrande omständighet.
Den ideologiska beskäftigheten
är en flytväst för inkompetensen.
Telecomraseriets uppblåsta padda
kvävs av sin egen utvidgning.
Aldrig förr har så många
haft så stora möjligheter
att säga så lite.

Framgång kräver motstånd.
Ur kampen förädlas genomet.
Bara döda fiskar
flyter med strömmen.
Det svaga ljuset på displayen
signalerar efterfrågan.
Förfärad ser jag alla tomma ögon
och hoppas att Gud är optiker.
Varför berättade ingen
att man kan få kallbrand i hjärtat?

Hur har din poetiska vokabulär byggts upp?

Eftersom jag älskar språket både som instrument och som förmedlare av sinnliga förnimmelser har jag alltid strävat efter att lära mig hantera det så skickligt som möjligt. Jag är som en stor språklig sensor som snappar upp allt – nyanser, dialekter, nya ord, nya idiom, underförstådda betydelser, alla retoriska aspekter. När jag använder orden vill jag utforska, utveckla och tänja på gränserna för deras betydelse på alla plan. Jag strävar alltid efter det knappa och kärnfulla – att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Att ladda varje ord med så mycket spänningar och betydelser att några rader i en dikt förmedlar starkare känsla och säger mer om livet än en hel roman.

Naturligtvis har jag också influerats av andra i mitt språk. Formuleringsmästaren Nikanor Teratologen är ett exempel som den insatte nog kan hitta spår av hos mig. Jan Stenmarks precisa, kortfattade reflexioner i sina underbara kollage är ett annat. Min allra största språkförebild är P O Enquist, vars säregna språkstil jag undersökte i min C-uppsats Det stilistiska fingeravtrycket (Linköpings universitet).

Fantomsmärtor

Du känner dig ledsen
Och ser dig i spegeln
Din lever är slut
och ditt nya hjärta
behöver massage
Brustna förväntningar
När ridån gått ner
och applåderna falnat
går publiken hem
Man är aldrig så ensam som då
Det trotsar all beskrivning
Att amputera en själ
Man får leva resten av livet
med fantomsmärtor
Du är rädd för att somna
Drömmar är så taktlösa
Täcket som klibbar
Kudden som dämpar
Att aldrig mera vakna
av att grannen slår sin fru
Ledsen är inte rätta ordet

Är du självutlämnande i din lyrik? Vilka är människorna som förekommer i dina dikter?

Ja, jag är mycket självutlämnande. Den bottenlösa svärtan, sorgen och uppgivenheten är min. Likaså värmen, glädjen inför livet, kärleken till den ensamma, utsatta människan. Liksom cynismerna mot samtiden, föraktet för dumhet och den konkreta sakligheten. Även om inte dikterna handlar direkt om mig och mitt liv så finns jag ofta med själv eftersom jag hämtar intrycken från mina upplevelser. I dikten Skönheten är det till exempel jag själv som tecknar i en dövblind flickas hand – en händelse från livet som berörde mig djupt. Dikten beskriver däremot inte händelsen, utan de starka känslor som den skapade inom mig.

Jag känner mig också fri att stoppa in existerande, helt ovetande människor i mina texter. Så till exempel dyker Göran Persson upp i en dikt, påven i en annan, liksom Birgitta Dahl och Sven Wollter. Mårten i Permafrost är en helt anonym kommunalpolitiker, någonstans i Europa.

Skönheten [Audio]

Beskriv för mig skönheten,
tecknade den dövblinda i min hand.
Hennes vädjande leende
gav mig en klump i halsen,
så jag öppnade fönstret
och lät henne smekas av
doften från den vackra parken.

Jag tog hennes hand
och lät den torka mina tårar
till overtyren i Tannhäuser.
Jag klädde henne i lenaste silke
mot den varma huden,
och bjöd svalt vin ur min mun.

Slutligen smekte jag hennes kind
och kysste hennes mörka ögon.
Då tog hon min hand och tecknade,
försiktigt, nästan som en smekning:
I så fall saknar jag ingenting.
Och jag kände
hur klumpen i halsen exploderade
när jag åter låste hennes cell.

Permafrost

Den första frosten hade slagit till under natten
och lagt ett vitt täcke över hela trakten
De nakna träden spretade spöklikt mot skyn
och de överraskade fåglarna pep könlöst i grenarna
Äldre fordon uppvisade startsvårigheter
Mårten halkade omkull
mitt på det stenlagda torget
strax intill stadens flottaste fontän
Snabbt kom han på fötter igen
och svor bittert över ränteläget,
EU, Chac Chirac, Lillemor Arvidsson
och över snart sagt all ondska
som behärskade världen
och som nu dessutom slog ner
och hemsökte hans eget riktnummerområde

Det blev allt kallare
Sedan marken frusit och gräset vissnat
såg man lättare den svaga upphöjningen
på heden utanför stan
Mårten noterade förbryllat
att den såg ut att växa för varje dag
En tydlig kontur började avteckna sig
mot den askgrå horisonten
Något man inte tänkt på
Det är inte lätt att dölja en massgrav

Det verkar som om en hel del av dina texter rör sig kring hopp/förtvivlan, makt/hjälplöshet, lögn/sanning. Ur vad kommer detta? Rättvisepatos?

Nu måste jag ta till en kliché, men dikterna har nog fungerat lite som en ventil för mig. Paradoxalt nog uppfattas jag av min omgivning som en mycket glad och positiv person. Trots detta har jag en botten inne i mig som är mycket känslig och som lätt börjar blöda över all ondska och grymhet som jag ser omkring mig i världen varje dag. Jag har dessutom gått igenom ett par mycket traumatiska episoder i mitt eget liv. Alla dessa känslor skulle hota att skada mig om jag inte fick dem ur mig på något vis. Därför ger jag dem form och gestalt i mina texter. Och jag hoppas att lite av känslan som jag lägger in i dem förmår förmedlas till läsaren.

Men visst – min grundinställning till mänskligheten är cynisk och djupt pessimistisk. Jag tror inte på att vi alla föds goda, och inte på alla människors lika värde. Jag tror att det är vad vi säger och gör här på jorden som avgör vårt värde som människor. Definitionen av intelligent liv så som den används på insekter och mikroorganismer är: En varelse som ändrar sitt beteende på basis av sina erfarenheter. Enligt denna definition kvalificerar inte mänskligheten, och den är därför dömd att gå under.

Turister

Hur grå är en cementplatta?
Hur omutlig är en vägg?
Du trycker ansiktet hårt mot glaset.
Allt handlar om perspektiv.

Hur vacker är en smekning?
Hur luktar äkta ömhet?
Du stryker dig själv över bröstet.
Allt är inte neurologi.

Kan man låtsas att man ljuger?
Ge sig själv komplimanger?
Kan man skratta tills man gråter?
Allt som är mjukt är ruttet.

De kan se din förr så skarpa blick,
hur den sakta flämtar och brister.
För i själens svedda katastrofområden
är de alla vinkande turister.

Jag läser in en hel del svart humor i dina dikter. Är jag helt fel ute?

Nej tvärtom, humorn är en av mina viktigaste egenskaper och helt livsnödvändig, både i förhållandet till livet och i relationen med andra människor. Vilken färg det är på min humor vet jag inte, men den är bisarr, cynisk och fullständigt respektlös. Jag anser att man måste kunna skämta om och skratta åt precis vad som helst – det är situationen och deltagarna som avgör. Humorn är en tröst som hjälper en att uthärda. Humorn är också ett av de starkaste vapnen – kan man få världen att skratta åt Kim Jong Il så är det hundra gånger kraftfullare än att hota honom.

Ett utmärkande drag i min poesi är att många av mina texter avslutas med en lite oväntad och humoristisk slutkläm. Det är egentligen efter samma mönster som roliga historier är uppbyggda, en av humorns grundstrukturer. Lite grann av detta ser man i Amputation – det är när man har läst sista raden som man förstår tanken med hela dikten. Förhoppningsvis drar man lite på smilbanden också.

Amputation

När de skändat din dröm
och du ligger där slagen
sys din framtid fast
som en påse på magen

Som plåster på såren
får du en krycka –
ett stöd här i livet,
en protes av lycka

Det sägs att tiden
läker alla sår
Men amputerade ben
är aldrig ute och går

Du varierar dig en hel del i form. Vad avgör versmått etc. för dig?

Det är dagsformen och inspirationen som avgör. Ibland är det härligt att få ihop en text med både rim och rytm, för då blir formen ett litet konstverk i sig, på ett annat plan än innehållet. Ett sådant exempel är Dit ljuset knappast når. Sådana texter är ju också mycket lättare att tonsätta. Men ibland sätter jag formen helt åt sidan. Det är när jag vill arbeta med orden som starka, helt självständiga byggstenar. Vid de tillfällena är jag ofta uppfylld av en bestämd känsla eller sinnesstämning. Jag väljer ut eller skapar ord som förmedlar denna känsla och fogar ihop dem till synes planlöst. Därefter infogar jag bindeord och organiserar rader och stycken. Jag fortsätter att bearbeta textmassan som en lerklump på en drejskiva ända tills jag är helt nöjd, det vill säga när texten förmedlar precis den känsla som jag vill.

Nedkomst är en dikt som kom till på det här viset. Här laborerar jag med starka och i lyriska sammanhang ovanliga ord som urologen och mul- och klövsjuka. Läser man den texten strikt semantiskt är den en nonsenstext. Men meningen med texten finns på ett annat plan, inne i orden, och budskapet är den känsla som förhoppningsvis skapas hos läsaren.

Dit ljuset knappast når

Där skogen är som mörkast
dit ljuset knappast når
där spirar ingen iver
i förnuftets täta snår

Inga känslosamma tårar
som små vårbäckar rinner
Inga ådror som brusar
inga hjärtan som brinner

Ty med stenens logik
och med trädstammars sans
varje hänrycknings språng
blir försatt i balans

Där skogen är som mörkast
och blåsten kall och snål
där brinner blott ett ensamt ljus
– flammorna från ett bål

Du har samarbetat en del med musikern Dag Swanö (aka Tom Nouga) som har tonsatt dina dikter. Hur är det att höra sina ord i musikalisk form?

Det är fantastiskt! Ibland lyckas Dag med sin musik fånga precis den stämning som jag har avsett, och känslan som den skapar ger en ytterligare dimension åt verket. Andra gånger blir jag först förvånad när jag hör Dags tolkning. Dessa gånger är det ofta så att han har fångat något som ligger utöver min text, gett den en ny infallsvinkel, vilket gör resultatet till något helt nytt, något som inte fanns innan i den rena texten. Det förekommer ju också att Dag och jag framför våra låtar musikaliskt med mig på sång, och det är en obeskrivlig känsla att få sjunga och förmedla sina egna innersta känslor i form av sina texter. Så bjud gärna in oss! (Lite smygreklam.)

Lyssna på ”Lösnäsan”.
Lyssna på ”Jag tänkte på havet”.
Lyssna på ”Trisslottskrap”.
Lyssna på ”Skönheten”.

Trisslottskrap [Audio]

Genom ett konturlöst fönster
en bild av oförställd mänsklighet

Två varma ögon i en brusten ram
och en blinkning på det trådlösa modemet

När alla ansatser och besvikelser
sammanfattas i ett orange kuvert

Ingen längtan är så stark
att den inte går att exploatera

Friheten vi blödde för –
att kunna byta elleverantör

Tryggheten i en älskads kram –
inom kollektivavtalets ram

Går det att kakla in sin själ?
Att betala avlat per faktura?

När allt som återstår av dina stora visioner
är Trisslottskrap med chans till miljoner

Vem skriver du för? Hur går man tillväga om man vill läsa mera Thunlind?

Jag skriver för mig själv, för min familj och mina närmaste vänner. Tyvärr är det än så länge så begränsat. En period hade jag en egen hemsida där jag hade lagt ut alla mina texter, men den är nedlagd. Det är ännu ingen förläggare som har visat intresse av att ge ut dem. Vill man läsa mer Thunlind får man antingen skriva till mig och be om ett smakprov eller tipsa någon med utgivarmöjligheter om att Thunlind finns, att hans egensinniga dikter föreligger och bara väntar på att få provocera fler än hans hårt prövade hårddisk.

Kontakt: Jimmy Thunlind

Åsa Jonsén är chefredaktör för Kulturdelen.

Share

3 Kommentarer för “Undflyende och ultrakonkret”

  1. Gunnar Norrman

    Jag blir mycket inspirerad och glad av att läsa reportaget, och inte minst Jimmys dikter, som berörde mig starkt. Gillar speciellt ”Skönheten” och ”Trisslottskrap”. Mera sånt!!!

  2. […] Jimmy Thunlind är en välkänd person i Finspång där han är inblandad i flera olika föreningar bland annat Teatersalongen. Jimmy Thunlind har varit med som skådespelare i Krossade Drömmar, en pjäs som spelades upp på Kulturhuset Galaxen i Finspång. Förutom det så skriver han poesi som han försöker få publicerat. […]

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree