Leonard Cohen och terrorismen

Inlagd av Peter Ekström Essä måndag, september 27th, 2010

Leonard Cohen är mest känd som kärlekssångare och tjejtjusare. Sedan 1960-talet har många fester förstörts av killar som försökt få till gitarrackorden till hans sönderspelade låt ”Suzanne”. Den blev snart lika plågsamt utsliten som ”House of the rising sun” och ”Blowin in the wind”; alla gitarrspelande festsabotörers favoriter.

Tyvärr gick tjejerna på det där. Det är en av livets stora orättvisor. Därför var inte Leonard Cohen inne på samma sätt som Bob Dylan trots allt var bland de hippa killarna. Cohen kändes som en mjukis och Dylan som en rebell. Men Leonard Cohen har också skrivit några av de tuffaste upprorssångerna som gjorts. Där finns textrader som får Sex Pistols och Ebba Grön att verka fullständigt salongsanpassade. Dessutom verkar Leonard Cohen alltid mena vad han sjunger. Man kan undra om skivbolaget verkligen läst en del av hans texter innan de spelades in.

Visst dominerar kärlek i hans sånger men där finns mycket annat; religion, revolution och förräderi. Budskapet är inte enhetligt. Det är inte så konstigt. Leonard Cohens karriär spänner över femtio år vid det här laget. 1956 debuterade han som poet med boken Let us compare mythologies. 1966 kom det första skivalbumet The songs of Leonard Cohen. Men han har också alltid varit en sökare som växlat mellan kvinnor, religioner och revolutioner i rask takt. För den politiskt intresserade under 1970-talet kunde det ibland bli lite svårsmält. Särskilt när han tyckt sig finna definitiva svar – alkemi, scientologi, zenbuddism och så vidare. Man har nästan blivit lättad när han ibland har gått tillbaka till sin (nog så komplicerade) judiska bakgrund och katolska uppfostran.

Men rastlöst har han ändå gått vidare. Till sin egen förbannelse kanske, men till lyssnarnas och läsarnas glädje. Den ständiga rastlösheten skulle kunna ha sin grund i en djup känsla av missnöje. Det är i så fall en känsla han inte är ensam om. Vi vantrivs i kulturen, skrev en gång Sigmund Freud. Det var bara ett av många sätt att formulera samma missnöje som Leonard Cohens. Känslan började spridas i den västerländska kulturen i början av 1900-talet och har sedan dess levt vidare i olika former och med olika intensitet. Ibland när den formulerats, som till exempel av Oswald Spengler, har den kallats civilisationskritik.

Det finns några ingredienser i denna känsla av missnöje med den västerländska kulturen som är återkommande. En är att den gör oss människor dumma, att den göder våra sämsta sidor; egoism, materialism och girighet. En annan är insikten, och den därpå följande skuldkänslan, att det västerländska samhällets rikedomar är stulna. Vår välfärd bygger på någon annans olycka. En tredje är upptäckten av att det finns andra synsätt, perspektiv och sanningar än ”våra”.

Allt detta är naturligtvis något som ofta uttrycks som politik. Men det kan också vara en känsla på ett djupt personligt plan; ett slags kulturell alienation som många känner av. Hos Leonard Cohen verkar den kulturella alienationen vara en av hans skapande drivkrafter. Men också motsatsen. Han har gjort långa uppehåll i karriären då han avstått från scenen och offentligheten. Han har till och med gått i kloster under många år. Uppenbarligen gjorde han det i en känsla av att inte höra hemma i den ytliga kommersialism som är ett av västerlandets tydligaste kännetecken.

Han har format känslan till ett tema som återkommer då och då under karriären. Oftare på senare år än i början. Så här låter det i låten ”The Future” från albumet The Future (1992): “There’ll be the breaking of the ancient western code/Your private life will suddenly explode.” Och i låten ”Democracy” från samma album: “From the wars against disorder/from the fires of the homeless/from the ashes of the gay/Democracy is coming to the USA.”

Kulmen, hittills, är en låt som fått sitt svar i verkligheten på ett kusligt sätt; ”First we take Manhattan”. Den dök först upp på ett album (Famous blue raincoat, 1986) med sångerskan Jennifer Warnes som ofta sjungit med på Leonard Cohens skivor och konserter. Sedan sjöng han själv in den på albumet I’m your man (1988).

Så här beskrev han ”First we take Manhattan” i en radiointervju: ”Det är en terroristsång. Jag tror att det är en reaktion på terrorism. Det är någonting med terrorism som jag alltid har beundrat. Faktumet att det inte finns några alibin eller kompromisser. Det är en synvinkel som alltid är mycket attraktiv. Jag gillar att det manifesteras på det fysiska planet – jag gillar verkligen inte terroristaktiviteter – men psykisk terrorism.” Sången är definitivt det tydligaste uttrycket av denna tanke i hans produktion men inte helt unik. Det finns ett moralistiskt drag som då och då dyker upp i hans sånger.

Så här är låtens text i ungefärlig översättning:

De dömde mig till tjugo års tristess/För att försöka förändra systemet inifrån/Jag kommer nu, jag kommer för att belöna dem/Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin.

Jag vägleds av en signal i himlen/Jag vägleds av märket på min hud/Jag vägleds av skönheten hos våra vapen/Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin.

Jag vill verkligen leva vid din sida, lilla vän/Jag älskar din kropp och din sprit och dina kläder/Men ser du kön som rör sig genom stationen?/Jag sa dig, jag sa dig, jag var en av dem.

Ah du älskade mig som en förlorare, men nu är du orolig att jag kanske vinner/Du vet sättet att stoppa mig, men du har inte disciplinen/Hur många nätter har jag bett om detta, att låta mitt arbete börja/Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin.

Jag gillar inte dina modeaffärer herrn/Och jag gillar inte dessa droger som håller dig smal/Jag gillar inte vad som hände med min syster/Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin.

Jag vill verkligen leva vid din sida, lilla vän (…)

Och tack för de där sakerna du sände mig/Apan och plywoodfiolen/Jag övade varje natt, nu är jag redo/Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin.

Jag vägleds av en signal i himlen (…)

Ah kommer du ihåg mig, jag brukade leva för musiken/Kommer du ihåg mig, jag bar hem dina varor/Ja nu är det Fars dag och alla är sårade/Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin.

Den är en medryckande och suggestiv låt. Själv får jag gåshud när jag lyssnar på den. Inte bara för de farliga känslor den beskriver och framkallar, utan också för att den är en genialisk kombination av text och musik – popmusik när den är som bäst. Parallellen till vad som hände 11 september i New York är så stark att denna låt nästan verkar klärvojant. Visserligen stämmer inte Fars dag med datumet men i övrigt är det mycket från texten, särskilt den begripliga bitterhet ur vilken terrorhandlingar kan gro, som är på pricken.

De dumma gåvorna påminner om ulands-sketchen Bolla, bolla av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson från 1973: ”Jo, vi har fått grejorna. Vi har fått lakan, stora blåa lakan. Men det där gula korset på som är på lakanen, är det nån anvisning om hur man ska ligga? Vadå? Man ska hissa upp dom i de där långa störarna som ni skickade med? De ska bara hänga och fladdra på en lång stång, i princip? Bolla, bolla!” Bakom ligger samma frustration över de taffliga försöken att skyla över den gigantiska skulden till de länder som pressats ner i fattigdom av det ”civiliserade” västerlandet. U-hjälpen som ett hån.

Hasseåtage tacklar problemet med humor, Leonard Cohen med vrede och ångest. Ja, i och för sig inte värre än att han förmår göra popmusik av den. Kanske han till och med har sökt upp ångesten. I någon intervju har han sagt att det inte finns något som han inte skulle göra, ingen drog han skulle låta bli att ta, för att kunna göra en bra sång.

Men uppenbarligen är dilemmat större än den gängse konstnärliga krisen för Leonard Cohen. Hur ska han hantera världens stora orättvisa? Ta itu med den? Det etablerade politiska systemet tycks bara vara ännu en återvändsgränd. Alltså återstår direkt handling, terror. Eller dra sig undan världen och dess problem. Han vänder och vrider på möjligheten svepa spelbrädet rent och spränga västerlandet i bitar. Till slut visar det sig vara en återvändsgränd. Bara klostret återstår. Han drar sig undan.

”Mediterar du mycket på dagarna var det någon som frågade mig. Det är ett missförstånd. Ett kloster är ett ställe där de ger en så mycket att göra att man inte hinner tänka alls.” Så sa han om sin klostervistelse. Lämnade han den frivilligt eller tvingades han ut i livet igen? Uppenbarligen så fanns det ett visst tvång att göra comeback, någon hade försnillat hans pengar. Nya intervjuer, ny skiva, ny turné. Nu var världen mitt i ”kriget mot terrorismen” och Leonard Cohen fick många frågor om texten till ”First we take Manhattan”. Svaret blev sången ”On that day” som finns på senaste studioalbumet Dear Heather (2004). Där lyder texten, som han skrivit ihop med Anjani Thomas, i ungefärlig översättning:

Några säger/Det är vad vi förtjänar/För synder mot Gud/För brott i världen/Jag vet inte/ Jag försvarar bara fortet/Sedan den dagen/De sårade New York.

Några säger/De hatar oss sedan gammalt/Våra kvinnor obeslöjade/Våra slavar och vårt guld/Jag vet inte/Jag försvarar bara fortet.

Men säg mig detta/Jag kommer inte att stämma dig/Blev du galen/Eller rättade du in dig i ledet/Den dagen/Den dagen/De sårade New York.

En ursäkt kanske. Eller inte. Leonard Cohen har lämnat klostret. Han står igen på scenen. En gammal man men inte bruten. Han håller hatten mellan händerna och tackar ödmjukt för applåderna. Han sjunger First we take Manhattan. Jag får gåshud.

Peter Ekström är frilansskribent och konstnär.