Rapport från Bok- och biblioteksmässan

Inlagd av Bella Stenberg Fokus måndag, september 27th, 2010

Kan man verkligen ha ”Afrika” som tema? frågade flera kritiska röster inför årets Bok & Bibliotek i Göteborg. Svaret är ja – eftersom begreppet nyanserades på plats, och dessutom tydligt visade och påminde om att Afrika definitivt inte går att använda som entydigt begrepp. Det är en kontinent med många och olika länder och många och olika röster. Och ännu fler röster som alltjämt inte har fått komma till tals.

Till exempel berättade nigerianska Sefi Atta att det huvudsakliga skälet till att hon skrev sin bok Allt gott ska komma dig till del var att hon som 30-åring insåg att hon inte läst någon som skildrade hennes egna erfarenheter.

Elieshi Lema från Tanzania – som skriver på engelska och swahili – konstaterade på seminariet ”Tusentals språk” att afrikanska författare måste börja vända sig mer till Afrika än till Europa. Det är dock inte alldeles enkelt, även om flera författare börjat skriva på sitt inhemska språk istället för kolonialspråken. Biyi Bandele från Nigeria, aktuell med romanen Burma boy, förklarade att om han skriver på engelska kan alla i hans land (där det finns över 300 språk) förstå, men väljer han hausa eller yoruba utesluter han många. Skriver han på pidgin är det ingen som tar honom på allvar, eftersom det mest används i skämtsamma situationer. Smått sorgligt är det när han berättar att han i fyra år försökte få sin debutbok utgiven i hemlandet utan att lyckas. Efter två veckor i London hade han skaffat förläggare i flera europeiska länder – och fick plötsligt också erbjudanden även från Nigeria. ”Efter att Europa givit sitt godkännande”, konstaterar han.

Nordiska Afrikainstitutets direktör Carin Norberg säger i ett pressmeddelande från Bok & Bibliotek att mässan gett de afrikanska författarna tillfälle att knyta kontakter.

– En oväntad bieffekt är att de tycker att de har varit ett fantastiskt tillfälle att träffa varandra också. Förhoppningen är att det afrikanska temat leder till intensivare kontakter mellan svenska och afrikanska författare. En annan förhoppning är att trenden med ett ökat antal översatta titlar, i år 24 stycken, håller i sig, säger hon.

Ett gott tecken är att många av böckerna av afrikanska författare faktiskt sålde slut innan mässan tog slut. Kön för att på lördagen köpa böcker och få autograf av egyptiska Nawal el Saadawi var väldigt lång (och verkade ännu längre i jämförelse med den handfull besökare som bredvid stod i kö för att träffa Per Wästberg).

Årets mässa hade 97 053 besökare (inte publikrekord) och en ökning av programpunkterna till 3004 stycken. Det innebär att det är lätt både att tappa bort sig i all information och många krockar mellan spännande seminarier. Samtidigt kan man höra stora namn tala på öppna scener, eller av en slump gå förbi en monter och höra norska Gunnhild Øyehaug beskriva sin fina bok Vänta, blinka som en ”russisk dokke” eller upptäcka att Ernst Billgren plötsligt sitter bredvid en i en soffa. Tyvärr blir det på det röriga mässgolvet svårt att finna ro och lyssna ordentligt.

Mässans kanske mest välbesökta seminarium (undantaget intervjun med Håkan Hellström) inträffade redan på torsdagen: den finsk-estniska författaren Sofi Oksanen som skulle tala om ”Diktaturens formationer”. Trots att lokalen rymmer 500 personer fick många inte plats. Lustigt nog var det inte särskilt trångt på Internationella torget när Oksanen tidigare samma dag intervjuades där. Men med frågor som hur hon mottas som ”ung, kvinnlig författare” blev det aldrig något brännande samtal.

Det var inte enda gången det visade sig hur viktig en samtalsledare eller moderator faktiskt är. Synd är också att flera samtal inte följer den beskrivning de har i programmet. Ett skräckexempel var seminariet med seriesatirikerna Sara Granér och Liv Strömquist som inte alls fick ”jämföra sina senaste verk” och tala om ”hur de arbetar med seriekonsten som verktyg för att belysa orättvisor i vårt samhälle” utan svara på frågor som när de blev feminister och vad de är mest arga på. En del oneliners fick de dock till ändå, och kön till signeringen i Galagos monter ringlade lång efteråt.

Ett bra och underhållande samtal blev det däremot på seminariet ”Det magiska Norden”, trots vissa språksvårigheter för (framför allt) svenske John Ajvide Lindqvist, danska Lene Kaaberbøl, norske Jo Nesbø och isländske Andri Snaer Magnason. Bland annat fick vi veta att Ajvide Lindqvist anser att både Låt den rätte komma in och Lilla stjärna har lyckliga slut. Kaberbøl  konstaterade att det viktigaste att tänka på när man skriver för barn är att det kan vara mörkt och svårt, men det får aldrig vara hopplöst: ”Den är en niding som tar hoppet från ett barn”. Nesbø förklarade att en av kriminalromanernas funktion är att skapa ordning av kaos, att alltså vara en slags tröst i en rörig verklighet – i motsats till skräck som ofta slutar i kaos. Men ingen kunde toppa Magnasons berättelse om när fantasin i somras överträffade verkligheten på Island, när alla myter inträffade där samtidigt, med bankkris och vulkanutbrott.

Trots många andra inslag var det ändå tydligt att Afrika var i fokus, och på något sätt är det extra kul med det lyckade temat när det ord som kanske oftast flugit genom luften i olika samtal och sammanhang är Sverigedemokrat i olika former.

Temat för nästa års bokmässa är tysk litteratur: tre länder – ett språk. Det ger ännu en chans att ta upp demokratifrågor och historieskrivning.

Bella Stenberg är frilansjournalist och föreläsare.