Roman: Att springa

Inlagd av Sandra Wallin Recension, Skönlitteratur måndag, oktober 4th, 2010

Att springa

Maria Sveland

Nordstedts förlag, 415 s. Har utkommit.

———

En anonym svensk stad i mitten av 1980-talet. Den inbundna Julia kommer från ett förmöget hem där föräldrarna sedan länge betraktar varandra med förakt. Emma i sin tur lever med sin ensamstående mamma som pimplar rödvin och tar för sig av livet, i synnerhet de män som erbjuds. Sina olika bakgrunder till trots formar de båda flickorna ett radarpar, snubblande på väg in i vuxenlivet. Sommarlovet är snart slut, högstadiet hägrar framför dem. En blottares intrång i  vännernas sfär lämnar efter sig en rispa var ur hemligheterna snart sipprar. Vänskapen börjar så sakteligen rämna.

Att springa är Maria Svelands andra roman efter vida omdebatterade Bitterfittan. Liksom föregångaren är även denna skildring en djupdykning i samhällets syn på könsroller och sexualitet, om än med en annan utgångspunkt. Berättelsens kärna kretsar kring övergrepp, så väl fysiska som psykiska, och våra medmänniskors sätt att se på offer respektive förövare. Det är en fullkomligt rasande text där Sveland piskar blodet ur det svenska rättssystemet, patriarkatet och de betraktare som tysta står vid sidan av och bevittnar övergreppen.

Svelands styrka är onekligen det brinnande engagemang och driv hon besitter i dessa frågor. Som läsare rycks man hastigt med och upprörs över de ohyggligheter som utspelas bakom välputsade Svensson-fasader. Språket är rappt och okonstlat. Vreden bubblar mellan raderna. Läsaren snavar fram över orden i en allt hetsigare takt. Man kippar efter luft, bläddrar mellan sidorna och hoppas förgäves på ett andningshål.

Övergrepp är ett laddat ämne och det är svårt att inte bli uppriven och involverad i Svelands text. Detta slätar dock inte över det faktum att romanen lider av strukturella bekymmer. Den ursprungliga och mest fängslande berättelsen, den om odödlig vänskap, tycks avslutas innan romanens mitt och vid tar ett obehagligt frosseri i elände. När detta sker tappar romanen tråkigt nog sin drivkraft. Kvar blir ett myller av karaktärer och känslor som girigt pockar på uppmärksamhet men som aldrig riktigt når fram. Som läsare känner jag mig utmattad och framåt bokens slut händer det allt för ofta att ögonen hoppar över en mening eller två.

Maria Sveland har en stark röst och något viktigt att berätta. Därför är det synd att romanen stundom förlorar sig själv i det betvingade. Ideligen känner jag mig förmanad och emellanåt  även idiotförklarad. Sveland svingar sin piska hårt och mycket, ”tyck si, tyck så”, och till slut är jag så proppmätt på tillrättavisningar att jag upphör att bry mig om vad som händer härnäst. Vid dessa tillfällen känns Att springa som ett manifest, snarare än en roman med ett angeläget budskap.

Min önskan inför framtida litterära verk är att Sveland arbetar på att hålla tillbaka det övertydliga. Först då tror jag att hennes röst kan beröra, inte bara uppröra.

—

Sandra Wallin är manusförfattare och frilansjournalist.