”Min musik kalibrerar olika känslouttryck för att hitta fram till en vilopunkt.” En intervju med tonsättaren Marcus Willén
Reportage söndag, oktober 10th, 2010
Det är inte var dag som Svenska Kammarorkestern uruppför ett verk. Men nu på torsdag är det dags för Brett Dean att höja taktpinnen och låta Marcus Willéns ”Ansikte mot ansikte” möta publiken i Örebro konserthus. Verket är dessutom Svenska Kammarorkesterns symboliska födelsedagsgåva till 50-årsjubilerande Musikhögskolan vid Örebro universitet. Men det är inte första gången som orkestern för ett verk av Willén till dopet; förra gången var 2006 när cellokonserten ”Requiem” stod på programmet. Marcus Willén är född 1972 i Örebro och verksam som präst inom Svenska kyrkan, dessutom litteraturvetare. För ett år sedan disputerade han på en avhandling om Torgny Lindgrens prosakonst.
Sten Wistrand: En präst som är litteraturvetare och komponerar musik – eller en kompositör som är litteraturvetare och präst – eller …
Marcus Willén: Man vill så gärna klassificera, få in saker i olika fack – men så inser man att man är människa, en person. Jag skriver musik med en religiös tematik, men allt jag gör förenas i en konst- och människosyn, i hur jag ser på världen. Som präst utövar jag musik, inte bara i liturgin utan i stort sett i alla sammanhang. Man kan säga att orden, musiken och liturgin går in i varandra och blir till olika estetiska uttryck för något som i grunden är ett och samma.
SW: Svenska tonsättare i din generation föreställer jag mig har gått på Musikaliska akademin, och där har de haft Sven-David Sandström som lärare. Men det gäller inte dig.
MW: Nej, som kompositör är jag i hög grad självlärd. Jag har tagit ytterst få lektioner. Olov Helge vid Musikhögskolan i Örebro har varit en viktig samtalspartner men inte lärare i betydelsen att han har traderat en kompositionsstil. Jag har lärt mig genom att läsa andras partitur och genom att lyssna musik som berört mig emotionellt och intellektuellt.
SW: Ungefär som författare som lär sig att skriva genom att läsa …
MW: Ja, det stämmer. Genom att läsa partitur kan man lära sig struktur.
SW: ”Ansikte mot ansikte” heter det verk som uruppförs av Svenska kammarorkestern nu på torsdag. Titeln kan uppfattas som ett möte mellan två människor som ser varandra utan att försöka dölja sig. Men vi talar ju också om att stå ansikte mot ansikte med Gud. Ryms båda dessa föreställningar i ditt verk?
MW: Efter SD:s intåg i riksdagen skulle jag vilja understryka den mellanmänskliga dimensionen, men titeln anspelar på en vers i Nya testamentet. I Korintierbrevet 1, kapitel 13 skriver Paulus: ”När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Orden talar om att stå ansikte mot ansikte. Det är alltså inte så att människan skall kasta sig till marken inför Gud som inför en despot, utan det är ett likställt möte. Musikaliskt blir det som en duell och man kan säga att det handlar om hur människan överlever Guds helighet utan att förgås. Det här avsnittet ur Korintierbrevet ingår också i det som kallats ”Kärlekens lov” och som slutar med de kända orden om tron, hoppet och kärleken, ”dessa tre, och störst av dem är kärleken”.
SW: Skulle du vilja kalla det andlig musik? Många förknippar nog modern andlig konstmusik med Arvo Pärt. Men jag kan inte se att din musik har just något gemensamt med hans.
MW: Nej, det stämmer. Arvo Pärt har skrivit oerhört vacker musik, speciellt den från 90-talet, men den är som en drog där min är en andlig väckarklocka. Jag kan också likna ”Ansikte mot ansikte” vid ett vågspel – som ett möte med någon där man skickar som vågor fram och tillbaka mellan sig. När harmoni infinner sig stillar vågorna och man kan bara vara. Det är ett andligt tillstånd, och i den betydelsen är min musik andlig. Den kalibrerar olika känslouttryck för att hitta fram till en vilopunkt.
SW: Ditt förra orkesterverk, cellokonserten, uppfattade jag som ett kompromisslöst verk, starkt expressionistiskt och med en absolut vägran till inställsamhet. Inte ens slutet fick klinga ut i fullständig harmoni eller, som ofta hos Allan Pettersson, nå en melodisk förlösning. Hur förhåller sig ditt nya verk till konserten?
MW: Jag fick beställningen direkt efter cellokonserten och ville skriva ett verk som tog vid där den slutade. Även om konsertens slutstämning är skir och vacker finns där en mörk kontrast i djupet; ljuset infinner sig aldrig riktigt. Men det gör det nu. ”Ansikte mot ansikte” är i långa stycken tonal musik.
SW: Om du skulle ringa in din musik med hjälp av några andra tonsättarnamn, vilka skulle du i så fall välja?
MW: Där finns vissa tekniska drag som kan associeras till Krzysztof Penderecki och en del klangmässiga med anknytning till Peteris Vasks.
SW: Är det en slump att du nämner en polsk och en lettisk tonsättare?
MW: Många östtonsättare skriver angelägen musik till skillnad från mer akademiska kompositörer från väst. De har en vilja att säga något, är mer expressiva och vågar mer. Men nu är jag ute och generaliserar, och det gillar jag egentligen inte. Andra samtida tonsättare som jag gärna riktar blicken mot är finländskan Kaija Saariaho och engelsmannen Thomas Adès. Förra året besökte jag också Sally Beamish i Glasgow, en formmedveten tonsättare och dessutom en mycket behaglig person. Vi diskuterade ”Ansikte mot ansikte” och hennes dragspelskonsert.
SW: De flesta tonsättare har pianot som sitt instrument, men du har cellon. Har det påverkat ditt sätt att skriva för orkester?
MW: Nej, det har ingen betydelse. Jag komponerar inte vid något instrument utan i huvudet. Att komponera är att tänka strukturer som klang. Jag har den övergripande strukturen klar för mig, men inom den arbetar jag organiskt.
SW: Benny Andersson arbetar visst vid något slags keyboard som han med hjälp av ett dataprogram kan få att låta ungefär som en orkester …
MW: Min musik och dess klanger går inte att framställa med hjälp av dator. Det är en utmaning att skriva musik som inte går att gestalta genom något dataprogram.
SW: Precis som cellokonserten är ”Ansikte mot ansikte” ett beställningsverk av Svenska Kammarorkestern. Har det någon betydelse för dig under själva komponerandet att du vet vilka som skall spela det som du skriver?
MW: Jag tänker hela tiden på vilka det är som skall spela vad. Jag tänker på varje person i orkestern. När jag skriver en stämma vet jag precis vilka det är som kommer att spela den. En del har också hört av sig för att fråga hur vissa partier bör utföras.
SW: Och dirigenten Brett Dean, som ju för övrigt också är en framstående tonsättare och violaspelare, tänkte du på honom?
MW: Nej, jag visste inte vem som skulle dirigera verket när jag skrev det.
SW: Har han hört av sig nu?
MW: Nej, och det tar jag som ett tecken på att partituret fungerar.
SW: Hur vill du beskriva ”Ansikte mot ansikte”? Hur är det uppbyggt?
MW: Det är ett ”tjatigt” verk. Temat är traditionellt; det intressanta finns i instrumentationen. Temabearbetningen sker genom förändringar i klangbilden snarare än genom att vrida och vända på själva temat. Det är som att färdas på en flod genom olika musikaliska tidsepoker; men här finns också folkmusikens rena kvinter… Jag löser upp temat som klang och eftersträvar en naken och naiv klangbild. Notbilden är starkt reducerad; jag har ansträngt mig för att ta bort så mycket som möjligt. Det är ett ganska simpelt verk till skillnad från den överrika cellokonserten. Där var partituret alldeles svart av noter; nu är det nästan vitt. Men genom att det är så avskalat kräver det gestaltning; det gäller att få ihop de olika delarna. Man kan säga att verket är uppbyggt som ett stort M med två höjdpunkter, två epifanier. Efter den första epifanin med trumpeter och horn bryts klangen ner i ett klarinettsolo som följs av en stråkkvartett som förvandlas till ett stråkhav av glissandi och flageoletter med tillsats av horn. Så stillar sig havet, men ur den statiska klangen lösgör sig fyra toner som är temats toner i komprimerad form. En speciell klang uppnås genom att spela på vattenglas placerade på fyra pukor som blir till resonanslådor. Genom att använda pukornas möjlighet till glissandoeffekter bildas kvartstoner som får glastonen att börja svaja. Så skapas instabilitet i det statiska innan verket avslutas genom att kontrabasarna ansluter och förstärker klangen.
SW: Och vad kan vi vänta oss för nya verk av Marcus Willén?
MW: Jag arbetar för närvarande på en violinduo för Duo Gelland, en stråktrio för Trio Ancker och på en violinkonsert som skall vara klar i oktober 2011.
—
Sten Wistrand är redaktionsmedlem på Kulturdelen.
Marcus Willéns hemsida: www.marcuswillen.se
Foton: Liselott Willén, 2008
