Örebro Filmfest: Tid att leva tid att dö

Inlagd av Michael Horvath Film, Recension måndag, oktober 11th, 2010

Många av filmerna på årets filmfestival är utmärkta ur manussynpunkt, inte minst invigningsfilmen Sunset Boulevard. Ett bra manus är ofta det som utan överflödig kosmetika effektivt förmedlar en idé, organiserar filmens centrala teman, och lämnar något över åt fantasin. I slutet av festivalen får det räcka med detta tema. Det är dags för en Bollywoodhit.

Kabhi Khushi Kabhie Gham (Tid att leva tid att dö) var Karan Johars stora hit 2001. Den som vill ha valuta för biobiljetten i form av nio stora dansscener, fläskiga nummer som påminner om 30-talets Hollywood, bondförnuft med inslag av Hindivisdom, billig humor, eller indisk nationalism, behöver inte bli besviken. Paret bredvid mig pratar lågmält om en plan innan filmen börjar. En av dem har varit i Indien på bio, och upplevt kulturen. De kommer överens om att applådera, jubla, skratta och gråta minst en gång under filmen. Resultatet blir något försvenskat, och få i salongen hänger på, även om skratten är många. Efter en timme och fyrtio minuter gäspar en besökare ljudligt, och då återstår nästan två timmars bioupplevelse. Vissa scener berör på ett tydligt sätt temat om strikta traditioner, som bärs upp av äldre patriarker (pappan i familjen), kontra den unga generationens fria kärlek. Andra scener är bara ren cinematografisk skaparglädje, där koreografin går väl ihop med ett skickligt kameraarbete.

Handlingen kunde ha berättats kortare. Den unga lovande sonen gör sin pappa besviken genom att bli kär i en enkel flicka från en lägre kast. Istället för att böna och be om förlåtelse, ger sig sonen av till London, i tron på att han är förkastad och oönskad. I flera års tid lever han separerad från sin ursprungsfamilj, trots sin broders försök att föra dem samman igen. Lång tid måste förlöpa för att gnida in budskapet om hur svårt det kan vara att förlåta, och säga att man älskar en familjemedlem.

Den här filmen är en uppvisning av Bollywoodkultur, på det sätt som Moulin Rouge är en uppvisning i Hollywoodkultur. Ett stjärnspäckat flaggskepp, säger filmfestivalens presentatör. Tillverkat för att demonstrera möjligheterna med kulturformen, snarare än att berätta en historia.

—

Michael Horvath är poet, psykologistuderande och kulturskribent.